Nåt som verkligen får mig att skratta är "orden" -Stekare Och -Kotlett frisyr
Helt sjukt... Vem kom på dom orden? Och hur?
Ni som inte vet vad jag menar kan googla på det.
Jag vet att jag har mycket konstig humor, men speciellt kotlett frisyr är sjukt kul... när man fattar alltså.

Jaha ja... känner för att blogga, men vet inte om vad.
Har ju liksom inte hänt speciellt mycket...

Veckan har rullat på som vanligt, inget direkt nytt där... Helgen gick fort!! Var ledig och då brukar det gå fort.
I fredags var vi ute och åt på restaurang. På lördagen var vi på en sjukt rolig förfest och sen på Chaplings (eller vad det nu heter). På Chaplings var det inte vidare kul... Skulle ha fortsatt med förfest hela kvällen istället... Men men, nu blev det som det blev. Roligt att komma ut var det alla fall.
Söndagen gick i slöhetens tecken en stund på morgonen. Sen blev det middag hos mamma och pappa. Både trevligt och gott.
Och nu har vi idag...

Nu har jag jobbat klart för denna helg. Känns underbart!
Men en sak slog mig när jag kom hem, det är för långa pass... Det funkar bra för mig, och det funkar för Jimmy. Men inte så bra som jag skulle vilja för dom viktigaste personerna i mitt liv, barnen.
Såhär är det: Jag jobbar 3 dagar. Men på dessa 3 dagar jobbar jag in 33timmar. Det innebär att jag går till jobbet när barnen precis vaknat och kommer hem när dom väl somnat. Förutom på söndagen, då är jag hemma precis vid sövningen.
När jag idag kom hem så hann jag inte mer än komma in i hallen så kom dom minsta springandes. Och dom bröt ihop fullständigt. Speciellt dottern, hon hade visst redan hållit på och gråtit efter mig i 30minuter när jag väl kom hem. Allt det för att dom saknade mamma... Det känns ska jag säga er.
Mitt samvete är skit just nu... men vad ska man göra? Ett jobb är ett jobb och det behövs. Jag måste ha mitt jobb. Men tycker så synd om barnen.
Visst dom vänjer sig, men man kan tycka att dom borde gjort det nu... har ändå jobbat på samma ställe sen juli. Men men, är väl bara att bita ihop och inte gräva ner sig för långt.
Fattar inte hur jag ska stå ut bara... Stålsätta sig och skita i att mina barn behöver mig?
De var väl kanske inte riktigt det jag lovade dom när dom låg där alldeles nya och färska på min mage efter varje förlossning.
Då lovade jag dom att mamma kommer alltid finnas där, kommer alltid ställa upp och dom kommer aldrig känna sig övergivna eller bortglömda... Aldrig bortprioriterade...
Men ja, den äldsta är 5år och det känns som att jag misslyckats totalt.

Jag beundrar verkligen er som har barn och inte mår skit över att gå till jobbet och knappt se era barn på flera dagar.
Att ni mår skit förstår jag att ni gör, vore onaturligt annars. Men snälla, hur orkar man med sig själv? Hur gör man för att inte gräva ner sig fullständigt?
Berätta hur ni löst det? Tar så gärna emot tips.

Man vänjer sig visst aldrig...
Jag har 3 barn. Med alla barn har jag gått igenom samma saker, dom lär sig sitta, krypa, gå... Man kan tycka att med 3dje barnet så har man vant sig. Jag menar, när den minsta då väl lär sig att göra slängpussar så reagerar man inte så hårt på det. Visst, man känner sig lite stolt och tycker det är sött, men mycket mer än så är det inte.
Men det är fel. Alla fall med mig! Igår skulle jag säga god natt till William. Jag pussade och sa samma "ramsa" som jag säger varje kväll till alla barn. Går mot dörren och ger en slängpuss som vanligt. Och jisses!!! Han gjorde tillbaka ♥ Som jag övat, och nu kom det!!! Jag blev överlycklig.
Visst att jag varit med om att mina andra barn lärt sig detta, men nu var det ju mini som lärde sig. Det är ju en helt annan person. Så vad jag vill säga är att fast man har många barn så är verkligen varje framsteg hos varje barn lika viktiga för föräldrarna, man tröttnar aldrig.

Och Julia. Det är en otroligt envis och aktiv flicka. Jag lovar er, hon är lite mer än många andra somliga dagar. Men hon är min, och helt underbar.

Hampus... Ja den där lill gamla pojken... Det känns att han börjar bli stor nu. Vi fick hem papper innan jul om att han får börja f1:an nu i höst. Min lilla pojke ska alltså börja skolan... Tas bort i från dagis och gå i skolan? Är det verkligen möjligt?
Jag fyllde såklart i att han ska detta. Och han längtar.
När han fick sitt rum så var hans första kommentar: "Nu vill jag börja skolan, för nu är jag stor."

Idag blev jag liter förtvivlad när vi hämtade barnen på dagis. När vi skulle klä på barnen så fik min minsta son ett så otroligt utbrott. Jag kan helt ärligt säga att jag aldrig varit med om att han varit så arg. Det var läskigt, att en så liten unge kan bli så arg! När jag efter mycket båk och svetten rann så fick jag på han kläderna. Min man tog då med sig han ut. En fröken frågade mig vad det var som var så fel som gjorde att han blev så arg. Och jag vet inte! Hur dumt verkar inte det? En mamma som inte vet vad som är fel... men han har aldrig varit så arg i hela sitt liv... Där fick jag ett stort test.
Måtte det inte ske ingen, men jag vet bättre... det kommer ske.

Julia har vi märkt "behöver" ha en stund varje dag då hon får ett utbrott... är som att hon inte riktigt funkar annars... Trälit, men det funkar. Efteråt när hon skrikit ur sig allt så är hon den snällaste lilla ängel man kan ha.

Ja jag sär då det... dessa barn!

Har inte hunnit skriva nu på ett par dagar. Fullt upp igen. Eller kanske inte så fullt upp, men när jag väl satt mig ner på kvällen s har jag väl kanske inte prioriterat datorn.

Igår var jag på möte på jobbet. Och när jag kom hem fick jag en sån överraskning. Jimmy hade satt upp fondväggen! Inte lite bra karl jag har... Han tog hand om alla barn och tapetserade utan hjälp från nån. Dessutom så låg barnen i sina sängar när jag kom hem, och somliga av dom sov.

Nu är alla rum fixade och klara. Blev faktiskt ganska så nöjd. Men nåt som förvånade mig var att vårt sovrum var så stort... Det missade jag fullständigt när vi hade det. Vårt nya sovrum är superfint, men jag har ett stort problem. Det är svårt att möblera... Nu står vår tv så otroligt dumt, men jag vill ju ha kvar den. Så det får väl gå.
När vi ändå höll på så passade jag på att städa bort julen. Känns ju som att man lika gärna kan göra det nu, det är ju ändå dags snart. Så skönt att ha det klart.
Vad som nu ska hända resten av helgen vet i tusan... Ta det lugnt och vänta på bättre tider kanske.
Jag vet alla fall att imorgon blir det en lång promenad. Har inte varit ute på hela dagen, och det känns.