Ett jäkla farande!

Nu är jag hemma igen, på permisson tills på fredag.
Dom ökade på en medicin och tog bort en annan. Anledningen till att dom tog bort en medicin beror på att jag inte tål den, så jag måste få bort den.
Om jag får en annan vet jag inte än, antar det. Dom pratade om ergenyl eller rent litium.
Men jag vet inte... kanske lika bra att ge upp allt detta nu och inse att livet inte kommer bli så lätt.
Sluta med allt detta experimenterande och  försöka klara mig utan mediciner istället.

Gud vad jag önskar det hade varit så lätt... bara sluta som med en cigg, må dåligt ett par veckor och sedan fri från dom där klorna som trycker ner en i skiten.
Men hur länge skulle jag klara av det? En vecka? En månad? Ett år?
Och sen då... jag vet ju att det inte går, det skulle sluta tragiskt.... jävligt tragiskt!

Så, det bästa är att jag på fredag stannar kvar på sjukhuset, ber dom sätta in litium och stanna kvar ett par dagar för att se så det funkar som det ska.
Det är som sagt det bästa alternativet.

Men så kommer det inte kunna bli. Jag kommer åka in på fredag, säga att allt är kanon åka hem och ja... må skit är väl den lilla beskrivningen man kan ge.
Anledningen till att det blir så är för att Jimmy behöver jobba fredag-lördag natt, och lördag-söndag natt. Och vi har ingen stans att lämna barnen. Och att lämna dom ensamma finns inte ens, ALDRIG.
Så då får vi helt enkelt välja bort min hälsa så Jimmy kan åka och jobba.
Som nu, vi hade barnvakt för  barnen i natt och imorgon på dagen. Men Jimmy måste jobba natt torsdag-fredag så vad händer, jag får "fly" hem, för att ta hand om barnen så han kan jobba. Och så säger folk att jag är så elak mot Jimmy, egoistisk som bara tänker på mig själv. Lat. Bekväm.
Nu ska jag vara ärlig mot er: DRA ÅT HELVETE MED, JU FORTARE DESTO BÄTTRE!!!

Jag vet jag låter bitter, arg, ledsen, besviken, ignorerad... jag är inte arg på Jimmy, jag förstår honom. Men jag då? Ska jag bara gå här hemma och bli sjukare och sjukare?!
Jag vill med må bra! Jag vill med börja jobba! Jag vill med få nya vänner på arbetsplatsen! JAG VILL MED!!!

Men nej... jag vet varken eller... jag är så trött! Alla dessa resor, nytt folk, mediciner och STRESS!!!
Jag är bara så trött :-(

Dag 2, natt 1.

Det har faktiskt gått väldigt bra här inne på avdelningen. Men mycket beror nog på att jag har det i mig sen förra gången jag låg inne, allt är identiskt, bara nummer, personal och dom intagna som är annat.
Idag vet jag inte riktigt vad som händer. Ett läkarsamtal skulle vara på sin plats, men det vet man ju hur det blir med det...
Jimmy jobbar som en tok så han hinner inte komma idag, och vi får se hur det blir imorgon. Skulle ju uppskatta det eftersom tiden här går såååå sakta!

Jag ger nog faan upp snart.

Var är jag nu? Jo det ska jag säga er, Psyk i Västervik.

Idag på morgonen så rinde Jimmy till akutpsyk, berättade hur det var med mig och vi åkte ner!! Stort misstag!!
Tror ni jag fick följa med hem igen?
Nej, nope, Never!

Så här sitter jag nu, i min säng på avd 24 istället. Hade inget med mig så Jimmy åkte hem för att plocka ihop det som behövs. Men hur länge jag blir kvar denna gång vet jag inte.. Den som lever får se!

Men nåt som svider mest är att jag inte hann säga hejdå på ett toppen sätt till barnen. Vi gjorde vår vanliga ritual:
-hej då!
-ha det då roligt!
-älskar dig!

Men jag önskar Att jag hade kramat dom lite mer än jag brukar, och gett dom fler pussar,
Vi visste inte ens att jag skulle stanna kvar här, men dom ville låta mig gå

Så här sitter jag nu, ångest, ledsen för att så många blir drabbade av att hjälpa till.med att ta hand om våra barn,
Ni är guld värds<3

Nej, nu är jag så trött,,, skulle säkert somna direkt om jag la mig nu. Men då får jag lida för det inatt och jag orkar det verkligen inte.

Jag orkar inte skriva såmycket om dages händelser...
Imorgon blir det psyk igen,

Sov gott

Började på detta igår... sen gick det åt helvete med allt... igen!

                                                      Söndag.

Jag har egentligen så mycket att få ur mig, men jag orkar inte gå igenom allt... Hjärnan går på hög varv och det är ALDRIG tyst!
Jag vet inte om jag blir tvungen att åka in till psyk imorgon och prata med dom. Fått ett extremt illamående, och minnet är åt helvete! Och det svider... tänk er att ni inte minns om ni sövde ert barn. Och det är det lilla som snurrar runt och försvinner bort.

Sen har psykoserna blivit väldigt jobbiga, VÄLDIGT! Dom höjde ju till 300mg, men sen tyckte dom att det var för mycket,så dom sänkte till 150mg. Så jag känner själv att jag vill öka till 300mg. För såhär kan jag ju inte ha det längre!

Hur Jimmy klarar detta är ett mirakel, jag har sagt det så många gånger förr, men det är han som håller ihop oss, han är vårt lim.

                                                   Måndag... idag alltså!
Jag mår inte så bra, hade ju en så bra dag i lördags, det var verkligen jag!
Men nu känns allt skit igen... försöker bära med mig känslan som fanns hos mig i lördags, går inte så toppen bra.
Fast jag ger mig inte!

Annars? Ja du, irrat runt och jag vet inte vad tusan jag håller på med. Jag orkar inte mer, Jimmy däremot kämpar på, min underbaraste Jimmy. Jag kan inte förklara ens för er hur underbar han är, jag brukar kalla honom min svarta ängel utan vingar.

Nej ni gott folk. Snart sova och imorgon blir det akutpsyk.

På tal om annat... Inatt är första gången jag sover ensam.... jag har Ju barnen med mig som tur är... jag är så sjukt rädd!!

Så trött! Jag vet inte, det är inte vanlig trötthet... Varken psykisk eller fysiskt, bara så trött... Eller less kanske man kan säga. Mådde så otroligt bra igår, en evighet sen det var så bra! Och det bästa var att alla i min familj märkte det med och alla verkade så glada, när man ser så inser man hur jobbigt familjen haft det när jag mått dålig
Gårdagen kommer jag bära med mig, mer av den Sandra ska det bli!

Annars så idag har det gått som en berg och dalbana... Glad, arg, besviken, orolig, förväntansfull, nervös, och mycket mycket mer. Det är jobbigt med allt detta ältande, psykoser, sömnproblem och resten av skiten,
Men det jobbigaste har varit jag! Jag glömmer allt! Får för mig saker, förvirrad, snurrar ihop det så pass att jag ringer till Jimmy när han sitter och åker buss... Vore väl inget fel om det hade vart så att jag själv också satt på samma buss och sätet bredvid.... Jag vet inte vad som flyger i mig... Men jag vet varför det blir såhär, dom sänkte en medicin i tisdags och dagen efter var det igång med hallucinationerna. Så det är väl bara att åka ner igen och se. Sen vet jag inte om dom byter medicin från lamotrigin till litium, har fått klåda på kroppen,huvudvärk, sår på läpparna och i minnen, men det är just det med kådan som är det allvarliga,,, och det kom väl som ett brev på posten då det nu är dag 2 med höjd dos. Men vi får se, det blir nog bra det här :-))

Ja det var ju ett tag sen nu när jag skrev.
Så, vad händer?

Idag hade jag en väldigt bra dag... jag kunde faktiskt känna att jag var Sandra under vissa stunder.
Dagen började med att höja min medicin till 50mg från 25mg. Hur detta påverkat mig är att jag mår mer illa, ont i huvudet, klåda, sår på läppar och i munnen....
Jag vet inte hur läkarna ser på detta.... men det märks.
Jag hoppas jag får tid till psyk denna vecka som kommer.... har mycket att prata om och reda ut.
Jag vet inte om jag kanske får byta ut Lamotrigin till litium eftersom jag fått bieffekter som inte är så bra... Men vi får se, jag håller modet uppe och idag kan jag lova er att jag har hållit mitt huvud högt, jag var Sandra idag!
Dock så har jag hamnat i två djupa psykoser under veckan. Tack och lov för att Jimmy mamma var hos oss, Jimmy skulle jobba natt och jag var helt borta i huvudet! Såhon kom som en räddande ängel och dels höll koll på mig men även barnen. Tack <3 br="br">

Dagen började att spenderas på ALV på höstmarknaden. Det var min familj, mina föräldrar, min syster, hennes man och deras barn, och så farmor Ingela.
Såååå mysigt!! Alla njöt, var på gott humör och trivdes!

När vi sen åkte hem så beställde vi pizza, smidigt!

Och efter det till min kära lillebror för att fira honom lite. Där var det hur trevligt som helst, alla var glada och mådde bra!

Alltså, behöver jag ens nämna för er att denna dag varit bra. eller... bra? TOPPEN!!
Jag njuter av varje minut när jag får må såhär. Imorgon kan det vara annat ljud i pipan... det vet man ju inte.

Nej, nu vet jag inte mycket mer att skriva om. Eller kanske? Det märks.
Kommer alla fall skriva imorgon för att uppdatera läget.

Har inte så vidare mycket att berätta för er är jag rädd för...
Medicineringen har inte börjat funka som den ska, om den nu någonsin kommer göra det vill säga, ska gå upp i dosen imorgon och se hur det känns.....
Både jag och Jimmy är less på detta nu. Man ska inte behöva ha det på det här viset.
Jag önskar och jag hoppas så innerligt att dom är snabba i västervik och ger mig en tid snart.  Har mycket som jag behöver ta upp med dom, önskar bara att  att det sker snart!

På tal om annat:
Var i västervik i både igår och idag, Och nu är barnens julklappar fixade, behöver jag ska hur underbart det är!!
Kommer ju med all säkert köpa nåt mer, men det värsta är över nu.

Imorgon blir det ALV och höstmarknad. Alltid lika mysigt.

Sen måste jag avsluta med en sak. Vissa av mina meddelanden ser väldigt konstigt ut, stavningen är så fel den bara kan blir. Men dom meddelandena skriver jag från mobil min mobil, så ni får försöka ha det i åtanke

Jaha...onsdag då...den har varit helt okej! Har svärmor på besök och det känns som en skänk från ovan!!

Imorgon har vi lovat Hampus att vi ska in till västervik, bara vi och han.
Han behöver komma bort och bara vara med amma och pappa lite. Det gäller att ta sig tid för varje barn och verkligen SE dom.
Vi har varit dåliga på det ett tag nu... behöver jag ens nämna det för er?!

Och somdet ser ut nu så åker jag in till psyk igen på fredag... igår var det dags igen, sluddrade, apatisk, borta i huvudet.... jag vet inte hur jag ska klara av detta.... Det är tungt, jobbigt och jag känner mig så otroligt utlämnad....
Tacka gudarna för att jag har Jimmy, vad hade jag gjort om jag inte hade honom som stöttar, tröstar hjälper mig.
Jag kommer aldrig kunna älska en man som jag gör med honom!! Han är mitt allt, min trygget och min, bara min!
Tänk att man kan älska en annan  person så mycket. Ja är det gäller att hålla hårt i honom, för han är minst sagt

Nu orkar jag inte skriva mer... inte för i dag alla fall.


Nanni batti!!

Jimmy är i full gång med att göra kalops, ska göra allt i min makt för att äta, man vill ju visa uppskattning och vad är då bättre än att äta maten, njuta och vara tacksam över att man har en man som lagar så god mat <3 br="br">Sen måste jag sätta mig med barnen och ta ett snack... vet ju som sagt inte om jag följer med hem imorgon, och jag vill inte att barnen ska komma hem och inte veta om var jag är... Men det är så jobbigt! Jag vet att man ska visa sina känslor för sina barn, men jag vet inte om jag orkar med det så mycket längre. Tror inte det är bra för barn att se mamma med "för mycket" känslor heller. Är ju ett mer eller mindre nervvrak nu för tiden.
Jag vill inte heller att dom ska tro att jag är rädd och därför gråter när jag ska till sjukhuset, för rädd är jag inte. Avdelningen känns som mitt andra hem nu, har ändå varit inskriven i 2veckor nu och jag vet hur allt funkar... På nåt sätt så kan jag ändå tycka det kan vara skönt att komma tillbaka ett par dagar imorgon... jag har mina fasta rutiner, folk som sköter mina mediciner, mat, samtal, läkare... allt som kan tänkas behöva.
Men det är så jobbigt att vara ifrån barnen... som jag längtar efter dom, mina små älskon <3 br="br">Att man kan längta så mycket efter att få ge en puss... deras mjuka kinder, glittrande ögon, gosiga kramar... och bara få vara dom nära. Alla som någon gång ofrivilligt varit ifrån sina barn vet precis vad jag pratar om... det är tungt, tufft, jobbigt, oroligt, läskigt, ledsamt, nervöst.... och tusen miljoner saker till!

Hampus har varit ledsen idag hos Emma och Mattias. Han ville stanna kvar hos dom tills jag kommer hem igen. Jag måste ändå säga att jag är lättad... på nåt konstigt sätt. Så som jag tolkar det är att Hampus känner sig väldigt trygg hos dom, vilket jag absolut kan förstå. Dom är helt fantastiska och jag vet inte hur man någonsin ska kunna visa hur tacksamma vi är att dom finns i våra liv.

Åh vad jag önskar jag hade lite energi. Har visserligen handlat, köpt in lite mer vinterkläder till mig och Julia, hängt tvätt, umgåtts med Julia eftersom Jimmy är och fiskar, och plockat fram allt som ska med imorgon och nu väntar jag hem pojkarna.
Så när man tänker rätt på saken så har jag ändå legat i en hel del.... inte konstigt att jag är sket slut. Det behövs inte mycket för att jag inte ska orka nu för tiden.
Måtte detta gå över. Jag är ganska säker på vad som är fel, brist på vitaminer och lite annat. Mår precis som jag gjorde när jag var gravid med Julia, och då var det folacin och B12 brist.
Ska se om dom kan ta prover på avdelningen imorgon och skicka iväg. Det värsta är att jag är helt blå/gul där dom satt kanylerna och det gör ju så ont att ta prover då! Men jag kanske kan få dom att ta det någon annan stans, borde ju gå kan man tycka.

Nej, nu ska jag ta min dag-dos. Sen hoppas jag Jimmy kommer snart, vet inte om jag orkar mycket mer idag. Alla mediciner slår bakut just nu... trött och arg. Men tro inte att jag sover mer om nätterna för det. Samma gamla visa. jag sover inget om dagarna, logiskt sett så blir det ju inte lättare att sova på natten om man sovit en massa på dagen. Och skylla på att man inte kan hålla sig vaken är bara skitsnack. Mitt bästa knep är att städa när jag är trött, och man kan se i vårt hem att jag är VÄLDIGT trött, har ett välstädat hem ;-)
Det man verkligen inte ska göra är att ligga ner, se på tv eller läsa. Värsta sömnfällan.

Imorgon är det dags och jag vet inte hur jag ska göra. Jag vet att om jag berättar all sanning för läkarna imorgon så kommer dom vilja att jag stannar. Säger jag ifrån så tror jag att jag får komma hem imorgon igen.
Men jag vet inte.... jag tror jag behöver deras hjälp och vara där på plats.
Jag vill inte belasta Jimmy mer, jag vill inte att han ska behöva ta hand om mig mer. Jag vill att vi ska leva ett normalt liv.

Den största anledningen till att jag vill stanna hemma är att jag vill inte vara ifrån mina barn och Jimmy. Men så dyker ett annat problem upp, om Jimmy får jobba så vet jag inte hur man ska lösa det... rent sådär så vill jag vara hemma och ta barnen så Jimmy får jobba, jag vill ta mitt ansvar och ställa upp nu. Men jag tror inte jag är redo... jag är så trött, kan inte sova, ångest, orolig, irriterad, får frånvaro attacker och bara känner mig så off!
Hur ska jag klara av tre barn och må såhär?
Jag önskar att viljan kunde bli så stor och väga över tvivlet....

Jimmy vill att jag stannar i västervik imorgon. Han känner inte att jag är redo att skrivas ut ännu, och det har han rätt i. Jag har 4veckor kvar att trappa upp medicinen jag äter mot bipolär. Och efter dom 4veckorna så ska det förhoppningsvis funka... eller ja, jag får ge det några veckor med bieffekterna och sen ska man utvärdera om det är rätt dos eller ej.
Jag hoppas verkligen det... jag är trött på allt detta nu, jag vill bli Sandra igen.

En sak är jag och Jimmy överens om alla fall, vi vill inte att jag går på öppenvården här i stan. Vi åker hellre till västervik och att jag går till dom för att stämma av och allt man nu ska göra.
I Vimmerby så bara ökar dom på dosen till max, eller lägger till mer mediciner. Och det funkar inte, så kan man inte hålla på längre. Jag har tappat förtroendet helt för vården i vimmerby. Dom var aldrig i närheten av att försöka ställa en diagnos. Jag kommer till västervik och där ställs en diagnos på bara en vecka. Så i över ett år har vården i vimmerby medicinerat mig fel, inte försökt att hitta felet och till slut rent av skitit i mig.
Sista besöket jag var på i vimmerby var det värsta jag varit med om. Jag och Jimmy tog upp allt som varfel, vi bad om att kolla efter en diagnos, få hjälp med mina problem... allt som hände var att läkaren hela tiden påtalade att tiden går, man har bara en timme på sig. Efter 55minuter så ställer han sig upp och säger rakt i ansiktet på mig:
Tyvärr, det finns inget vi kan göra för dig.

Jaha?! Dom kan inget göra? VARFÖR kunde dom göra nåt i västervik då? Hur kommer det sig att dom kunde, dom hittade felet, dom hjälper mig med allt som vimmerby nekade mig?
Aldrig mer öppenvården i vimmerby, snälla någon, aldrig mer. Förtroendet för dom är helt borta.

Nu har jag äntligen varit och hälsat på min kusin, inte en dag för tidigt! Och jag måste säga att det var lite komiskt, huset dom har ser identiskt ut med vårt, men vissa rum ligger lite tvärtom. Man kände sig ju som hemma när man gick runt och kikade, och jag måste säga att dom hade det väldigt fint!

Dagen idag har använts väl. Känner att man får passa på när man bara har ett barn hemma. Men det svider lite, önskar jag hade samma tillfälle med var och en av pojkarna med. Fast det går säkert att fixa, men måste hitta motivationen först. Inte för att jag inte vill umgås med pojkarna, för det vill jag!! Men det är svårt att få kroppen att orka... jag vet inte varför men jag är så orkeslös! Och nej, det beror inte enbart på maten, för tro mig, jag har dagar jag äter... men inte orkar jag mer för det. Nästan tvärtom, min kropp är inte van vid mycket näring, så det blir lite krock med allt när jag väl tar mig mod att stoppa nåt i munnen.

Det blev ingen pudding... kommer precis ner från Julias rum och hon var så trött nu mitt lilla hjärta. Jag hann inte mer än lägga mig hos henne så sov hon. Det har varit många intryck denna dag för henne, Julia alltså.

Nej, nu får det räcka för idag... är så trött, men kan inte slappna av... nervös inför måndagen antar jag... eller nåt sånt.

Jag är trött... Vet inte varför jag är så trött idag, somnade relativt tidigt och låg kvar i sängen ett bra tag.
Tror visserligen att medicinerna tar ner mig en del... Och måendet i sig.
Men idag blir det miljöombyte, tror det gör mig gott!
Imorgon är det igen dags för att packa väskan, fy så less jag är på att ha allt nerpackat hela tiden, ifall att jag behöver åka. Men på måndag måste jag åka, har inget val tyvärr.

När det gäller maten så har jag faktiskt fått i mig nästan en hel korv, lite cola och ett par bitar choklad. Känner mig riktigt duktig! Och som läkarna säger, ät vad som faller mig in, just nu handlar allt om att övervinna ångesten jag har för mat... Galet!! Behöver dessutom äta medicin för att klara av att äta och inte börja gråta för att det blir för mycket jobbiga känslor.
En sak jag ofta funderar över, hur hamnade jag här?
Vad gick fel, och varför jag?

Ja ja, nu räcker det med ältande för denna stund.

Det skulle vara fint väder idag... Nåt jag måste ha missat, eller så är jag helt enkelt på fel ställe i landet.

Då var det helg.
Pojkarna är hos sin stödfamilj, till deras lycka så kom både låtsas mormor, morfar, farmor och farfar förra gången. Pojkarna kallar dom för mormor, morfar, farmor och farfar. Jag sa det till Emma idag att det gör oss absolut ingenting att pojkarna ser så på dom, vår släkt är så liten och krymper hela tiden, så det tar vi tacksamt emot.
Det som jag har hört är att dom är helt underbara, tror det går i släkten det där. För Emma och Mattias vet verkligen hur och när barn ska aktiveras. Jag beundrar dom verkligen!

Imorgon blir det lite rea av. Vi ska först till Lindköping och sen vidare till Norrköping på kalas. Min kära kusin Jenny fyller år och det passade ju oss perfekt att hälsa på denna helg. Mamma tar dessutom Julia i deras bil så jag och Jimmy får lite tid ifred.

Nu måste jag bara säga det. Jag är så tacksam över min familj. Dom har ställt upp så otroligt mycket för oss nu när vi har det jobbigt, dom gnäller inte på oss, dom vill verkligen att jag ska må bra och ställer upp med allt dom kan. Jag är så lyckligt lottad som har så fina föräldrar och syskon. Tack, tack, tack. Jag är er evigt tacksam och jag älskar er så mycket!
Och kontaktfamiljerna, jag har sagt det förr och säger det igen, det var ödet som ville att vi skulle träffas. Guld är dom värda!

Jag var ju på sjukhuset igår, det vet ni som följer mig och bloggen. Fick då mitt sjukintyg och det gjorde mig lite besviken.... eller jag tror det är rätt ord. Jag har sett detta som då att jag är i en svacka i livet just nu. Den kommer jag ta mig ur, har jag trott. Men igår när jag fick pappren och vi gick igenom dom så fick jag en chock. Dom tror inte jag kommer bli helt återställd igen. Det känns hårt... 28år och inte kommer bli återställd.
Men jag ska försöka motbevisa dom, jag ska visa att man kan bli friskt. Det som stod på pappret är bara ord, ord som jag kan påverka.
Men just nu känns det jobbigt och svårt... men jag ska fixa detta!

Jag och Julia!

Jag och Julia tog oss på ego bild idag... Men jag vet inte, Julia har fått för sig att man ska "fula" sig när man tar sig på kort... Jag vet inte vad som flugit i henne. Och jag måste bara försvara mig lite, jag fular mig inte, inte med flit alla fall. Att jag ser sliten ut bjuder jag på, orkar inte bry mig.

Har ju helt glömt bort att skriva här idag!

Men jag har en bra ursäkt, varit inne på avdelningen HELA dagen. Fy faan så tråkigt det är! Eller var... Jag är ute igen.
Så vad gjordes det där? Stämma av helt enkelt. Gå igenom sömnproblemen igen, la till en medicin. Gick igenom bieffekterna av den nya medicinen, måste härda ut. Tog upp det där med rösthallucinationer, ska stå kvar på samma mg och se vad som händer. Pratade igenom sjukskrivningen och blev där lite fundersam... Tar det sen.
Nu är jag påväg hem igen, lyckades prata till mig längre permission, så på måndag ska jag infinna mig igen. Får se vad som händer då....
Nej, nu ska jag dränka alla ljud med ljuv musik. Sen blir det att överraska barnen att jag är hemma (det kändes kan jag lova att prata med dom igår om att jag kanske inte är hemma och inte vet när jag kommer hem. Och det var inte lätt att hålla tillbaka tårarna när jag pussade barnen hej då innan skola och dagis), så blir det pizza mys!

ångest, sorg och en stor ond klump i magen.

Det är så jag känner precis nu.... har plockat fram alla saker som ska med pojkarna denna helg, och förberett för Julia.
Jag har packat väskan ifall att jag blir kvar... man kan aldrig bli för förberedd.
Jag vet inte hur det blir alls imorgon. Eller jo, lite kan jag förutspå. Antigen så får jag prata med läkaren, jag berättar att sömnen inte är okej, känner mig nere och har ångest ofta. Han kanske gör en ändring i medicinen, och jag får vara kvar och om jag har tur så får jag åka hem på fredag på permission igen.

Eller så hinner inte läkaren med att prata med mig imorgon och jag blir tvungen att stanna kvar för ingen läkare hinner med att skriva ut mig på permission.

Eller så hinner inte min läkare med att träffa mig, men en annan läkare godkänner permissionen och jag får åka hem igen över natten.

Vad jag vill vet jag inte... Jimmy tycker det är jätte trevligt att jag kom hem, men så vidare social är jag inte. Jag är egentligen social... lite för i vissa lägen. Och Jimmy har rätt, det är inte så just nu.... över telefonen går bra. Jag har inte mycket att säga när någon ringer men det är alltid trevligt att prata bort en stund.
Hade ett långt samtal med min kära syster idag, det samtalet fick mig att börja fundera... hon tog upp saker jag inte tänkt på. Eller jag har tänkt på det men det som hände har alltid setts som en "skämt" i familjen. Nu i efterhand så kan jag säga att min syster har alltid brytt sig om mig, även fast det kanske visats på knasiga sätt ;-)

Jag var även med och hämtade alla barn idag. Det var konstigt, vissa kollade på mig som att jag var ett spöke... eller så var det bara inbillning. På dagis var dom väldigt försiktiga och undrade hur jag mår. Det är svårt att förklara... jag mår inte så bra... men jag kan hantera det, ganska bra. När man väl börjar berätta så är det svårt, det är så mycket som behöver berättas för att man ska få en aning om vad som sker.
Nej, nu ska jag mysa med barnen. Vi är lite knasiga idag, vi har fredagsmys!

Imorgon är det dags... igen.

Jag vet inte alls hur det blir imorgon... jag ska åka in till sjukhuset imorgon igen. Om jag blir kvar eller ej vet jag inte än.
Så idag ska vi mysa till det med barnen, vi ska helt enkelt köra fredagsmys idag istället.
Och efter att ha pratat en lång stund med min syster så ska vi även prata med barnen idag om vad som händer framöver. Blir jobbigt, men i längden är det bäst såhär.

Nu blir det frukost.

OMG!!!!!
En sak bara... Jag kan tänka mig att det är mycket frustrerande för Jimmy att jag kom hem.
Sen jag klev innanför dörren så har Jimmy inte gjort annat än få tjata på barnen.... Dom lyssnar inte alls på honom, det finns inget han får göra och jag orkar inte låta honom ta striden, jag gör allt som behöver göras, blir tyst fortare då.
Det är alltså jag som får ta tag i allt... ta på blöja, söva säga till om diverse saker.
Hur det skulle gå om Jimmy måste jobba imorgon? Det skulle nog funka... det skulle köra slut på mig, men jag vill tro att jag klarar det.
Nu är det ju så att om Jimmy blir inringd så får jag inte vara hemma längre, då måste jag åka tillbaka. Tragiskt med sant.
Det handlar inte om att jag inte klarar av barnen, det handlar mer om att ingen har koll på mig. Det är bara dag 4 med den nya medicinen och man kan inte förvänta sig mirakel. Inte redan... som jag sa och det jag fått lära mig är att det går inte skynda på detta. Det tar den tid det tar helt enkelt.
Simpel as that!!!

Hur min diagnos ställdes. (läs för guds skull inte om du inte orkar läsa om massa tråkiga sjukhus saker, tester, diagnoser)

En vän skrev till mig här på bloggen och frågade hur min diagnos ställdes, hur det gick till alltså.
Kom på att jag har väl inte berättat här hur det gick till?
Jag vet att jag berättade att dom trodde jag var bipolär typ 2 men inte varför och hur?
Aja, för den som vill så berättar jag här hur det går till:

Dels fick jag göra en skitröntgen för att utesluta tumörer, den klarade jag fint ;-) (det var mest för att jag hör saker som inte finns och då kan det handla om tumörer och inga antidepressiva hjälper ju då...)
Sen tog dom en massa blodprov, för att utesluta infektioner och skador på lever och njurar, och utesluta infektioner.
Efter det fick jag prata med en överläkare, 2 underläkare och många sjuksköterskor.
Dom "intervjuade" mig och ringde även till Jimmy för att "intervjua" honom med.
Efter det så fick jag fylla i massa tester på papper, som sedan sammanställdes och dom + allt annat och hur jag betedde mig på avdelningen visade att jag var bipolär (manodepressiv) typ två. Man kan ha typ 1, såklart, men inte jag. Det vet dom eftersom jag är mer av den nere personen. Dom med typ 1 är mer maniska än mig.
Symtomen är att man gör saker som förstör för en själv, kan inte "hålla" i pengar. Ställer till med elände i familjen. Ja, man är mer besatt av saker än man normalt sett är... som jag, jag kan ju berätta det tragiska att mitt mål med dagen var att såra Jimmy så mycket jag bara klarade av när jag var i mitt maniska tillstånd. (något jag idag när jag är i mitt "nere" tillstånd ångrar djupt och förstår inte hur Jimmy orkade, orkar och kommer orka... han är en stark person, och det är jag evigt tacksam över, han är tryggheten i mitt liv och jag kan inte förstå varför jag ville såra honom på det här sättet. Detta har vi pratat mycket om, tack och lov så kan vi prata om allt. Men jag beundrar honom, jaghade aldrig orkat.)
Jag gjorde saker som var så sjuka så om folk visste skulle dom häpna, jag har inte ens vågat berätta för min egen mamma vad som hände.
Sista helgen som var (inte denna utan jag menar den som var förra veckan) så spårade ALLT ut. Nu i efterhand har jag och Jimmy suttit och kollat igenom mina mediciner, och jag vet inte vad jag har hållit på med. Även det är ett tecken på att man är bipolär, man överdoserar mediciner eller tar droger när man är i det maniska tillståndet (inte alla men vissa). Jag har virrat till det så in i faan med mina mediciner och vissa av dom har krockat och därför gjorde mig otroligt påverkad.
Detta såg dom även på akutpsyk och på avdelningen och tog därför bort dom. Alla. Förutom en. Men den påverkade inte mina psykoser som jag lätt hamnar i, tvärtom.
Allt eftersom mina mediciner gick ur kroppen så kom olika symtom, mycket panikångest, väldigt deppig, sov otroligt dåligt, tappade aptiten, blev nästan lite apatisk, svårt att koncentrera mig, minnesluckor, höra saker, blev irriterad och arg...
Så det var många samtal som ägde rum.
På avdelningen var dom otroligt bra, dom såg när jag "svävade iväg" och fick mig att vakna till igen. När jag grät så pratade dom och tröstade. När jag fick ångest så fick jag ta ut det på dom och dom hjälpte mig med mediciner. Dom hade ju även hand om alla mediciner, så jag kunde inte själv välja hur sobrilen skulle tas, vilket var tur, för jag hade maxat den och mer bara för att jag ville få tiden att gå, ungefär.
Tack vare att dom tog ifrån mig alla mediciner så kunde jag inte överdosera längre, men det negativa är att jag nu inte har kläm på det med mediciner... fast det hade jag ju inte förut heller. Jag kan nu inte överdosera eftersom jag har fått dosett och tar jag för mycket idag så har jag inget imorgon. Jag blir tvungen att ta konsekvenser för mitt handlade kan man säga. Men det är svårt... när alla känslor smyger sig på så måste jag hela tiden bryta det på nåt sätt, förr var det med mediciner, idag är med allt annat förutom mediciner. Jag har ju vid behovs medicin, men bara ett visst antal per dag. Så om jag tar för många på dagen så har jag inget på natten om det behövs.

Jag vet inte hur det kommer bli med sömnen, aptiten, och all ångest. Jag vill tro att det är bara tillfälligt, men antagligen är det inte så. Jag såg idag att sobril och insomningstabletterna är tills vidare. Risken att dras med det är alltså troligt. Att få ångest och svårt att sova är ett tecken på sjukdomen, men även helt skilda problem. Det går inte alltid att lösa med lamotrigin.
Och så är det i mitt fall, ser det ut som.
Aptiten kan bero på att jag är nere. Men det kan även vara helt skilda saker det med. Vilket det tydligen är.

Ja, vad finns det mer att säga... det finns egentligen massor att berätta, men jag vet inte hur intressant det är. Vill ni veta något, eller om det är nåt någon undrar över så är det bara att fråga, jag är väldigt öppen med allt som händer, hänt och kommer hända.
Och som jag sagt innan, finns det någon som känner igen sig och söker hjälp efter att läst detta så är jag väldigt glad.

Se där, sa ju att det skulle komma ett inlägg till....

Det jag nu ska gnälla över är hur min dator dummar sig!!! Jag hatar den! Och jag hatar Jimmys dator (den bärbara) som jag nu tvingas sitta vid.... bättre än inget dock. Jag vill ha hem min surfplatta... om jag nu kan förstå mig på den.... annars så löser man det såhär, Jimmy tar plattan och jag tar datorn. Jag kan nog lära mig älska denna dator med, allt handlar om att vänja sig.

På tal om annat, Jimmy berättade för mig att han inte sett mig riktigt arg någon gång.... jag undrar om det verkligen kan stämma? Jag vet ju att jag varit arg... men kanske inte fly förbannad... irriterad är jag nog mest hela tiden, mer eller mindre. Men super arg... nej, kanske inte, eller så visar jag det inte helt enkelt. Intressant? Nej, inte direkt... men jag har ju liksom inte så mycket mer för mig än att se efter barnen (dom små) och blogga.

Just nu finns det funderingar på en sak, en ändring i familjen. Ja bli nu inte överlyckliga och tro att titeln Fru Alexandra ska ändras till Fröken (eller tant, smaksak) Alexandra. Det kommer nog aldrig ske, Jimmy är på tok för envis när det kommer till den frågan. Och jag skulle inte byta bort min familj mot nåt i världen!
Men tyvärr så kan jag inte ta upp nu vad det gäller, inget allvarligt, bara en fundering vi bollar med dom det angår.

En längre novell!

Jag vill börja med en sak, Tack för alla kommentarer! Jag har tyvärr inte haft tillgång till dom när jag var på sjukhuset. Men tack igen, dom värmer :-)

Jag är nu hemma, har varit det sen 17:20 igår (ja, jag klockade).
Känslan att komma hem var överväldigande. Aldrig har väl en buss kört så sakta som den gjorde igår.
Pratade med Jimmy på morgonen. Berättade för honom att jag funderade på att komma hem, som vanligt så sa Jimmy till mig att inte stressa på något. Klok som han är.
Jag vet inte varför, men jag fick super bråttom hem igår, jag vet egentligen inte varför... känslan av att sakna mina barn blev väl för mycket.
Med facit i hand kanske jag skulle väntat till idag? Har inte fått kläm på bieffekterna, sömnen och lite till... FAAN! Det är så typiskt mig... alltid ska jag strula till allt!
Jag vet inte om det kan bero på min sjukdom? Kan man bli lite väl impulsiv när man är bipolär typ 2?! Eller egentligen vet jag svaret, JA! Manin är ju en enda stor impulsiv boll!! Men man kan ju tänka sig att medicinen ska ta bort dom där idéerna jag får? Men man kan nog kanske inte förvänta sig nåt efter 3dagar kanske...
Men jag skrev inte ut mig, så galen är jag inte... jag är bara hemma på permission. Min säng på avd 23 i rum 9 står kvar, och kommer stå tom tills jag kommer tillbaka och blir antingen utskriven eller åker på permission igen. EN sak har jag förstått... psykisk hälsa går INTE att skynda på!

Men som sagt, jag for hem. Efter att ha pratat med 3 sjuksköterskor. En anledning till att jag fick åka hem var att Jimmy inte jobbar nu... men kanske till helgen. Pojkarna är hos sin kontaktfamilj, och Julia hemma (i helgen alltså). Om inte jag ligger inne igen och Jimmy jobbar. Då får hon vara hos mamma och pappa. Mina alltså. Dom ska iväg på lördag men mamma sa att i "värsta fall" får Julia följa med dom. Så "allt" är fixat ifall att jag inte kommer hem på torsdag igen.
Risken finns alltid att jag blir kvar... dom vill ju att ALLT ska funka innan man får skrivas ut och det kan ta veckor! Usch, ryser av bara tanken!

Men igen, tappar tråden här hela tiden.
Känslan att gå upp för backen, se vårt hus, Jimmy i fönstret öppna dörren och ser 3 förvånade barn komma mot mig var helt underbar! Alla tre skrek när dom såga mig, av lycka! Wille blev så glad att han började gråta, jag med.... jag gråter ofta nu för tiden... jag vet egentligen inte varför...? Allt är så stormigt och känsligt på nåt sätt...
Dels är det väl mediciner, men sen är det väl mitt mående och psyke. Som dom förklarade för mig på sjukhuset, jag är mer känslig än "normala" människor för olika intryck. Som att träffa familjen, om nåt händer eller att jag har en dålig dag bara.
Mina mediciner som jag hade förr som var helt åt helvete fel bedövade mig, dom tog bort allt det glada och allt det arga...var fanns men jag var inte... förstår ni?
Nu äter jag mediciner som dels bedövar, men ändå låter mig att känna. Dom tar bort min depression (rättare sagt äter jag 2mediciner mot det) och tar bort min mani. Uppenbarligen är det inte rätt inställt ännu... Men jag kommer alltid att ha svårare än andra för att hålla tillbaka känslor, det får jag lära mig att leva med.
Och så är det tillvänjning av den medicin som innehålla Litium. Strulig med... Nu äter jag en (25mg) per morgon. Om två veckor ska jag äta 2 (50mg). Två veckor efter det ska det dubblas (100mg)?
Jaja, dom får förklara det bättre för mig på torsdag.

Men som sagt, jag hoppas, hoppas HOPPAS att jag får skrivas ut på torsdag. Men jag är rädd för att det inte kommer bli så.... dom är väldigt, ja vad ska man säga... dom ser! Min vikt och min mat blev uppmärksammad. Jag försökte verkligen säga nåt, äta och bli frisk. Det gick inte så bra... jag kunde inte äta. Grät när dom ställde fram brickan för att jag fick ångest av att den maten skulle in i min mun. Som vägde mig och tog reda på hur det såg ut under året som jag varit sjuk. Jag berättade.... Nästan allt.... ångesten, oron över att gå upp, ilskan... så dom sagt, nästan allt. Jag är inte underviktig, det kan vi redan sluta älta!!! Jag har visserligen gått ner 4kg sen jag skrev in i måndags. Men jag väger inte för lite.
Men som sagt, jag är rädd för att dom kommer väga mig på torsdag... men jag tänker inte titta, siffran får bli mellan skötaren och min journal, jag vill inte veta. Jag gör mitt yttersta för att öka på vikten eller alla fall stå stilla.

Och så tillbaka till gårdagen. (Alltså, jag ber om ursäkt över hur jag hoppas fram och tillbaka, så mycket jag vill berätta och förklara för alla som följer mig).
Jag sövde barnen igår. I Willes rum har vi en soffa som står jämte hans säng. Jag satt i den och han låg i sängen. Under säkert 30minuter låg han och slumrade, tittade på mig, somnade till och vaknade med ett ryck, tittade på mig och somnade om... sådär höll det på hela tiden. Och jag hann inte mycket mer än att lägga mig i min säng så kom han in och kröp ner under min filt (ja jag sover med en filt, har blivit så varm av mig på natten så inget annat funkar).
Och detsamma med Julia, henne fick jag följa med upp och lägga mig i hennes säng med henne, tätt, tätt, tätt! Jimmy kom upp efter en stund och fick väcka mig. Självklart somnade jag. Kunde inte hålla mig vaken alls igår, antagligen för att jag blev så avslappnad av att vara hemma. Men som vanligt blev natten orolig... skit rent ut sagt så jobbigt det är med sömnen. Och det känns av så otroligt mycket på dagen efter hur jag sovit. A och O i min sjukdom är såklart rätt med mediciner, men även mitt levene. Inte röka, inte dricka, sova bra och äta... Snälla, jag vet det där med maten... en än gång. Jag jobbar på det, jag mår vara sjuk, men jag är inte dum.

Men sen måste jag bara älta en sak... livet innan sjukhus tiden. Det känns väldigt konstigt... när jag kom hem igår var det dels som att tiden stått stilla, men även som att det gått en evighet. Det att det känns som en evighet beror nog på att det är länge sen jag var så klar i huvudet här hemma... det är mycket här hemma som jag inte minns. Och det är mycket att rätta till. Jag vet i tusan vad jag har sysslat med... allt ser ut att bara ha rasat. Så nu håller vi på att "städa upp" efter mig.... det är inte lätt, och det är obehagligt... att vet att JAG gjort saker som är helt åt helvete galet och inte ens minnas hur, vad och varför jag gjort det, och det är otäck.
Jag har fortfarande minnesluckor, Jimmy berättade saker för mig igår som jag inte minns idag att han sagt. Om det kommer fortsätta såhär vet jag inte? Jag har även svårt att koncentrera mig. Det kan man nog dels se i detta inlägg, hoppigt, hänger inte riktigt ihop och flera gånger har jag bara suttit och stirrat på skärmen utan att det kopplar att jag ska skriva... det är inte kul ska jag säga er... men kanske blir det bättre. Eller så lär jag mig att leva med det.
En kär vän berättade för mig att den har svårt att koncentrera sig och är lite "trög" (den sa det, jag skulle säga svårt att koppla, för trög är den inte). Och jag kan nog skriva under på det... tyvärr! Nu skriver vi inte mer om den, vill inte att nån ska få ihop nåt som är helt galet.

Idag sa Julia en sak, på tal om annat... -Mamma är helt galen, på riktigt alltså!
Jag vet inte vad man ska säga... dels var det ganska skönt sagt, och inte helt fel... så jag kan ju inte säga emot. Men sen var det inte riktat riktigt så. Orden är sagda om en sak jag gjorde just då, en knasig sak. Så att jag var galen var mer som en komplimang... typ rolig/knasig.

Nej, nu får det räcka för denna stund. Finns massor med saker jag vill berätta. Men jag minns dom inte just nu. Så jag återkommer säkert snart.

Tjing!!

Då var det en vecka på det här stället!

Dom sa att jag blir här en vecka när jag skrevs in, det kommer spricka.
Jag kommer inte hem idag... Och det känns så tungt.
Jag vill hem, ta dagen som den kommer, gosa, krama och pussa på barnen! Jag vill hem så dom ser att mamma finns kvar, jag har inte övergett dom. Nu tror inte jag att fallet är så, dom vet vem jag är, dom vet att dom har en mamma som snart kommer hem, och mår bra!

Hem då...imorgon? Tveksamt, onsdag? Jag räknar med det! Jag vill ju hem imorgon, men det går nog inte, är så nere fortfarande och sömnen är inte okej ännu. Måste räta ut alla frågetecken innan, gör ju ändå ingen nytta hemma när jag mår såhär, det blir ju bara som innan, jag mår dåligt och Jimmy får ta hand om både mig och barnen... Jag vill att jag ska kunna komma hem och alla fall ta hand om mig själv.

Nej, nu blir det att försöka hitta på något så tiden går lite!

Dag 7

Dagen började dåligt, fick sobril redan på morgonen.
Jag vet faktiskt inte varför det blev så faktiskt... Det blir väl sådär bara!
Jimmy kommer idag igen, det är helt underbart när han är här men så jobbigt när han måste åka. Så det är verkligen bubbla känslor. Men hellre att han kommer än inte alls, jag tar gärna dippen som blir.

Frukosten gick inget vidare. Fick i mig en halv macka och ett glas juice. Vet inte om det är jag, eller den nya medicinen som gör det, men mår så illa!

Men nu går tiden sakta... Väntar på att tiden ska gå så jag får ringa Jimmy. Han har ju jobbat inatt så han sover ganska länge idag, vilket är en bra idé då han ska jobba inatt igen.

Sömnen gick bra inatt, somnade ganska fort och sovit mest hela natten. Men vad jag har drömt!!
Önskar att det är påväg att vända nu... Men vågar samtidigt inte hoppas på för mycket.

Kväll och den har varit mer eller mindre upp och ner...
Jimmy var här ett bra tag idag, och som det brukar så bröt jag ihop när det var dags att säga hej då. Detta är inget ovanligt, och jag har fått förklarat för mig att så som jag reagerar är fullt normalt, men jag är mer känslig och sårbar än de flesta, och har därför svårare än andra att hantera såna känslor.
Men som sagt, jag bröt ihop och det ville inte ge med sig. Efter lite mer än en timme fick jag sobril och då lugnade det ned sig.

Idag blev även min mat problematik uppmärksammad... Inte för att jag ville, det berodde mer på att jag fick åbgestattack av att jag skulle äta och inte fick i mig något.
Blev tvungen att väga mig och det fattas några kilo, eller det fattas ju inget direkt, men jag har gått ner några sen jag kom hit. Tycker visserligen inte att det är nåt att stimma över.
Men så är det, alltid är det nåt som ska strula.

Dag 6

Då är det dag 6 här, dag 2 med abillyfie (vill ni veta vad det är så får ni läs gårdagens inlägg), och dag 1 med den nya medicinen som jag inte vet vad den heter. Jag stoppar i mig det dom kommer med och hoppas på att det funkar. Det värsta är att jag gjorde ju så innan med, och det var ju inte så bra... Skillnaden är att jag nu äter 5 mediciner istället för 9, tror jag det var?!
Men som sagt, abillyfien har inte börjar verka ännu, och den nya vet jag inte alls när den sätter igång och funka... Men det märks väl?
Jag ska försöka prata med nån idag om medicinerna, det har dykt upp lite undringar.... Men det blir ju om nån har tid vill säga.

Jag hade en ganska jobbig natt, fick nattmedicinen och la mig, slumrade till och från till 2:30 och fick då sobril, och då somnade jag och har sovit fram till 8:20. Hurra!!! Längsta sträckan jag sovit på länge. Men drygt att behöva få så mycket mediciner för att få sova. Varför har jag det såhär? Det är det väl egentligen ingen som vet...
Fick även veta idag att jag pratar i sömnen, ett stort täcken på att jag inte mår bra, det vet jag sen tidigare. Men men, allt kan ju inte vända över en natt... Eller 6 för den delen.

Det känns så otroligt konstigt allt detta... Som om det är två skilda liv. Före och efter inläggningen... Livet jag levde innan jag kom hit var kaos. Jag kan nu förstå varför folk ifrågasatte mig... Jag kan nu förstå min familj att dom blev rädda, arga, oroliga, och allt vad det ledde till.
Men jag är rädd att göra alla besvikna igen när jag kommer hem. Men nu har jag gjort vad jag kan allafall, det kan ingen säga alla fall! Jag har lagt in mig, "avgiftat" mig, fått diagnos, rätt mediciner (hoppas jag) mer än så kan jag verkligen inte göra.

Nej, nu ska jag glo i taket och försöka tänka på inget!
Idag kommer Jimmy, äntligen!

Fredag... Det brukar innebära mys, störande ord men sant. Vi köper det barnen vill ha, låter dom vara uppe längre och bara sådär skönt vänta in helgen.
Men inte ikväll... Jag är inlagd, Jimmy jobbar och barnen är utlämnade till stödfamiljerna.
Vi är med andra ord väldigt splittrade just nu... Och jag vet inte om det är frivillig eller ej... Jag får ju åka hem på permis om jag vill (vilket inte är en bra idé just nu) och Jimmy skulle kunna säga nej till jobb... Nej, precis... Så lätt är det ju inte! Jag behöver vara här, Jimmy behöver jobba... Livet måste rulla på i den mån det går.
Så vi får helt enkelt ta allt mys nästa helg... Eller nu i veckan när jag kommer hem igen.

En annan sak som jag funderat över är hur vidare det är bra eller dåligt om jag är såhär öppen med allt som just nu händer... Det finns nog dom som inte tycker det är en bra idé, men jag tror det är bra. Det är många som bryr sig om vad som händer mig just nu. Och istället för att halvt prata ihjäl sig i telefonen eller sms;à så gör jag såhär, jag bloggar!
Sen känner jag såhär:
Det kanske finns en person där ute, som precis som jag mår skit, och tack vare att läsa min blogg väljer att söka hjälp.
Om det så bara är en person jag hjälper så är jag nöjd.
Faan, nu låter jag som Astrid Lindgren med!!

Fick min abillyfie förut men det har inte blivit bättre än... Ja alltså, det är den medicin som tar bort hallucinationer. Åt ju den förut och det funkade väl... Men jag minns inte hur lång tid det tog då? Nu gick jag ju utan i 4dagar och jag antar att den var ute ur systemet. Men jag hoppas verkligen den kommer igång så fort det bara går. Nu måste jag hålla mig i dom utrymmen med mest ljud eller stoppa in hörlurar med musik för att överrösta alla ljud. Jag vet ju redan nu att alla ljud inte kommer försvinna, men dom byts ut till pip vilket, tro det eller ej, är mycket skönare. Galet!!!

Idag var det på tal om annat kalvsylta till middag... Jag åt inget, men tror inte det gör så mycket. Åt så mycket vid lunch och vid halv åtta så är det ju fika igen. Nya tag imorgon!

Detta kommer bli otroligt långt, bara så ni vet!

Nu har mitt trevliga besök gått, som jag misstänkte så var det jobbigt.
Underbart att prata, känna igen sig, skratta och bara få vara! Men tungt när hon gick..
Tack Lisa <3

Nu ska jag uppdatera om läget. Jag fick träffa min läkare idag, äntligen! Nu vet vi vad som är fel, jag är mano deppressiv, bipolär typ 2.
Att få veta det känns både bra och dåligt.
Det bra är att man kan ge mig rätt hjälp, jag vet att allt som hänt inte beror på "mig", utan min sjukdom. Vad som hänt vill jag inte gå in på, det är för tungt.
Det dåliga är att det känns tungt... På nåt konstigt sätt... Kan inte riktigt förklara varför. Vi visste egentligen att det var såhär, dom förvarnade oss redan i måndags.
Men alla fall, nu sättet dom in rätt mediciner och mina problem lyfts upp! Känns så skönt att nåt händer, äntligen är det på G!!
Jag får ta permission, men jag vågar inte, Jimmy jobbar natt sen sover han på dagarna och jag ska ju då vara ensam... Och med nya mediciner så vågar jag inte, och Jimmy tyckte det var ett bra val att stanna kvar.
Jag ska nu under helgen föra dagbok, det är för att dom ska kunna hjälpa mig att "fånga upp" problemen innan dom blir för stora och svåra att hantera, mest ångest och sömn då...
Sen ska jag läsa på om min sjukdom, ju mer man vet desto bättre är det... Min sjukdom... Det kändes konstigt att knappa in.
Men så är det... Lika bra att acceptera direkt.

Hur blir det nu... Dag 5??

Har jag verkligen redan varit här i 5 dagar??!! Hur står jag ens ut??!!
Jag mår kanske sämre än vad jag själv inser, jag menar, man måste vara ganska sjuk om man är här... Men en sak är säker, maten går allt förutom bra, jag har ingen aptit, får hela tiden tvinga i mig nåt att äta. Igår var jag duktig, åt en hel potatis (okej, den var liten men den räknas) och så en knäckemacka till kvällsmat. Kände mig riktigt stolt faktiskt!
Idag får jag besök av en vän, det ser jag fram emot, även fast det är jobbigt att visa var jag är.., känns liksom lite skamligt... Jag vet inte varför jag känner så egentligen, jag rår ju inte för det, och jag är ju här för att bli "frisk".
Men en sak jag funderar över, kan man bli känslig för lukter när man slutar ned mediciner? Tycker allt luktar så otroligt mycket, och illa! Eller så beror det på huvudvärken... Så är det säkert.

En annan sak jag funderar mycket över är hur det var innan jag kom hit... Jag minns att jag var på akutpsyk på fredagen, sen var det lördag... Hampus hade kalas och jag minns bara en sak, att jag satt på en stol mitt i rummet... Men om jag faktiskt gjorde det vet jag egentligen inte... Sen är det svart. Sen är det söndag, jag minns att Julia hade kalas, och under det var jag klar i huvudet... Men sen blir det svart igen. Sen minns jag att det är måndag och jag sitter i ett rum med Jimmy och en läkare, hon säger att hon vill lägga in mig. Jag säger emot... Hon tjatar, och jag får känslan av att jag kommer förlora detta... Jag försökte få henne att gå med på att jag skulle komma tillbaka på tisdagen och lägga in mig. Hon vägrade. Jag försökte få Jimmy att övertala henne, men Jimmy valde läkarens sida... Jag minns inte mycket mer av den dagen... Känslorna som fanns var rädsla, ångest, övergiven, och sorg.

Idag? Ångest, nedstämd, rädsla, otrygg, uttråkad, ledsen, saknad, smärtor.... Låter ju inte vidare roligt det heller, men jag är klar i huvudet alla fall... Det är väl nåt...

Så blev det med det... Inte fan fick jag prata med nån läkare idag! Jag mår så sjukt dåligt och är ju här för att få hjälp, inte plågas. Jag vet att dom flesta tänker: stå på dig!
Och ja, det hade jag kunnat, om jag orkat! Men jag orkar inte det, jag vill helst bli osynlig och försvinna... Känns inte som att jag får nån hjälp här, känns mest som att jag är på förvaring för att ingen orkar med mig längre...

Ingen bra start alls på denna dag. Kort efter att jag skrivit inlägget nu på morgonen drog helvetet igång... Ångest som inte ville försvinna och denna huvudvärk! Hallucinationerna har kommit tillbaka med, där av min huvudvärk, antar jag? Och sömnbrist... Ska ha läkarsamtal senare idag och då ska mediciner sättas in igen... Hoppas verkligen det går smärtfritt. Men min erfarenhet säger annat.

Dag 4

Jaha... Jag vet inte vad jag ska säga om denna natt. Knappt sovit något, och när jag väl sovit så har jag drömt en massa konstiga saker, mest om Jimmy.
Fick ingen insomningstablett och det är väl största orsaken... Men nu har vi provat det och vet att det inte funkar!

Vill ni ha ett bantningstips som faktiskt funkar??
Lägg in er på sjukhus, med den maten är det ingen risk att man går upp i vikt...
Men man ska väl inte klaga.... Finns dom som inte får någon mat alls.

Dygn. 3.

Då är andra natten avklarad... Inte direkt smärtfri. Fick insomninstablett och en tablett mot psykoser och sömn. Men trots detta så kunde jag inte somna... Så vid halv ett fick jag en sobril med. Och när toppen av ångesten lugnade sig så somnade jag, men sov väldigt oroligt fram till fyra ungefär, sen blev det lite bättre sömn.
Idag har jag faktiskt duschat, men fick ta det sittandes då jag är så öm i kroppen och matt, men det gick ju det med, ren blev jag och det var ju syftet.
Snart kommer Jimmy med, Gud vad jag saknar honom, tryggheten i mitt liv! Men det känns faktiskt lite jobbigt eftersom jag vet redan nu att jag kommer bryta ihop när han måste åka... Har jag inte haft ångest innan så lär jag få det då... Men det är kanske bra, för som det är nu så visar jag inget för personalen. Har så otroligt svår art visa och säga vad som är fel... Känns så dumt liksom: Hej hej, jo jag har ångest... Typ!
Hur dumt är inte det?! Pinsamt ju... Det är faan pinsamt att må som jag gör, ångest, deppresion, psykoser, hallucinationer... Hur faan hamnade jag här!!? Och hur länge har jag varit sjuk? Om det är som läkarna misstänker så handlar det om år, kanske ända sen jag och Jimmy blev ett par, så långt tillbaka kan dom se ett mönster, men det är antagligen längre än så, men eftersom jag inte levde "tätt" med någon så är det svårt att veta.
Nu ska jag dränka ljuden i huvudet med musik, lite lugn och ro!

Herregud! Det är så tråkigt... Nästan så att tiden går baklänges.
Nu har jag alla fall träffat läkarna , tre stycken och sköterska.... Man blir liksom lite blyg när alla blickar är på mig. Men det gick bra, tror jag. Jag fick fram det mesta men det är långt kvar.
Det som nu hänt är att all medicin är borta, dom ska börja på grunden.så det är ju en lite omställning.
Sen misstänker dom en diagnos som jag själv funderat över. Men det orkar jag inte ta nu.
Snart är det mat och det går inte bra alls! Och tack vare att jag äter dåligt så får jag blodtrycksfall så fort jag stället mig upp... Fattas ju bara att man ska svimma med, då får jag väl aldrig komma hem.

Jaha... Dag två. Än så länge har inget direkt hänt. Haft lite samtal och gjort ett test, thats it! Sen har dom tagit blodprov för att utesluta en massa saker.

Tycker så synd om Jimmy, han vill komma till mig så jag inte behöver vara själv. Sen jobbet, där vill han ställa upp så mycket han kan. Och så barnen, det är ett evigt pusslande... Men tack och lov för pojkarnas stödfamilj, mamma och min syster. En tung börda släpper när man har så många som ställer upp. Är det någon gång man inser hur mycket alla bryr sig så är det nu.

Jaha... Då sitter man här. Det känns som att jag varit här en evighet... Jimmy kom med kläder förut, och kan ni gissa vad han hade med sig?! Nej det kan ni inte! Han hade köpt en onepice i lurvigt tyg!! Så nu håller jag mig varm alla fall. Min älskade Jimmy

Men som sagt, känns som en evighet ja.... Imorgon ska jag ha läkarsamtal. Önskar att Jimmy kunde vara med, men han måste jobba. Vi kommer inte träffas förens på onsdag ingen, jobbigt! Ikväll när Jimmy skulle åka så bröt jag ihop fullständigt, har fortfarande ont i ögonen.

Nu ska jag be om nattmedicinen... Har ångest över hur denna natt kommer bli...

Vill inte blanda ihop mitt mående med Julias inlägg om kalas så jag skriver här.

Jag har mått så otroligt konstigt hela dagen, psykiskt och fysiskt. Var sekunder ifrån att svimma när jag skulle söva Wille. Hade inte Jimmy fått tag i mig så hade jag ramlat ihop...
Och när det gäller mig i övrigt så har det varit hanterbart....
Jimmy pratar om att vi ska åka in till västervik igen imorgon. Jag tror nog det kan vara en bra ide.

Mitt lilla mitten-hjärta!

Idag var det dags, Julia skulle ha sitt första kalas för sin vänner. Så klockan 11 kom dom, åtta stycken.
Är så otroligt glad att se Julia med sina vänner, hon blommar verkligen ut och tar åt sig plats, och sen att se Julia få visa upp sitt hem och katter för alla var helt underbart.
Är så fascinerande att se det där... Dom ser inte Julia som hon med svårt att prata, dom ser JULIA, precis som så underbar hon. är.
Tack och lov så tog min kära mor han om pojkarna så vi kunde ägna oss helhjärtat åt kalaset.

Nu är det kväll och jag väntar på att Julia ska komma ner och vilja pärla. Jag lovade henne att hon skulle få det, man har inte kalas varje dag. Sen måste vi ju prata om kalaset lite till.

Aldrig mer som igår. Fy vad borta jag var... Det är så otroligt jobbigt, för jag vet hur borta jag blir i huvudet, jag ser det själv, men jag kan inte styra över det.
Det är som med migrän, man måste vänta bort den. Och det är så man får göra när jag "sätter" igång.
Vi kollade igen om medicinen idag på morgonen, jag och Jimmy, och allt stämmer. Medicinerna togs på rätt tid och jag åt varken mer eller mindre av nån.
Förutom två, min abilyfie och cymbaltan, där gjorde jag höjning med igår, läkaren ordination. Tog ingen extra eller vid fel tid, allt stämmer. Och det är det som är så otroligt jobbigt... nu får jag bara må såhär utan att veta varför. Man kan bli galen för mindre.
Jag vet inte om det kan beror på det, höjningen alltså?
Vad kan det annars vara för fel? Visserligen kände jag mig så nere och stressad, så jag tror det är många faktorer som slog in...

Fy fy fy! Jimmy funderar över om vi ska in på psyk imorgon igen. Och det kan nog vara lika så bra. Men samtidigt är jag rädd att dom bara kommer höja nån medicin igen, ytterligare. Eller vem vet, dom kanske kommer på att jag faktiskt behöver läggas in ändå....


Hur jag mår precis nu? Orolig. Orolig över att jag inte längre har makten över min kropp. Jag vet inte om det är pga mediciner eller om det är hos mig felet ligger. för det som hände i går var en kraftig psykos. Men idag som som sagt vet jag inte än hur det är. Förvirrad, trött, ångest, skam.
Förvirrad för att jag har inte makt över mig själv, Jag förstår inte vad som händer.
Trött eftersom jag alltid är trött nu för tiden.
Ångest för att det är som det är.
Skam för att jag inte vill att nån som se mig när jag mår sådär. Men för att undvika att det händer så måste jag isolera mig eftersom vi inte vet var, när, hur och varför det blir sådär.

Fast det som hände igår var inget jag eller Jimmy inte är vana vid. Såna attacker har jag lite då och då under hela dagarna. Men såhär stort som det blir igår var det nån vecka sen.

Och ja, nu fick ju min familj se vad som händer med mig... om det är bra eller dåligt vet jag inte. Hade väl helst velat att ingen skulle se det, oavsett stora eller små attacker.

Hemma efter en jobbig dag.
Mötet som var på morgonen gick bra, tror jag? Jag vet inte... känner inte att jag var med direkt... kroppsligt men inte mer. Det är så jobbigt med såna dagar! Men samtidigt så räknade jag med att det skulle bli så, jag börjar lära mig om mig själv. Så Jimmy var med mig, det jag inte håller reda på gör han.
Så mötet ja... jag vet inte.

Sen var det psyk i västervik som stod på tur. Jag vet inte vad jag ska säga om det. Jag tog upp med dom att det är lite väl många sorter jag har. Och en av 11mediciner fick jag tillåtelse att sluta med. En som ändå inte ger något! Men istället la dom nu till en annan sömntablett, så nu står jag på samma ruta. Dom höjde även två av mina gamla mediciner, och den som var tillfällig måste jag fortsätta med. 
Tog upp det där problemet med mat som jag har... men det kunde ha kvittat. Jag ser ju så frisk ut! Faan vad jag hatar detta. Jag vet att jag inte ser sjuk ut, och tacka gudarna för det. Skulle jag se ut som jag mår, ja då vet i tusan.
Att läggas in för att plocka bort mediciner var det inget tal om. Jag måste "höjas" (alltså så jag ska känna mig okej, inte nedstämd) och må bra först.
Och hon kom med argumentet att alla mina mediciner har jag fått av en anledning, dom behövs för att jag ska kunna må bra.
Hon sa även att jag gjorde ett bra val att komma. Och ja, det var det nog. Men bara om den nya dosen funkar.
Och ja, jag vet inte. Jag är så trött på detta. Vill bara lägga mig ner och vakna upp när allt är över. Men sån tur har man väl inte.
Så nu är det tillvänjning av nya doser, ibland märker man inte av att man ökat på en medicin, medans man kan bli jättepåverkad andra gånger. Så vi får väl se! 
Jag blev även upplyst om att jag ska få en mycket akut tid till psyk i vimmerby, Och min spontana tanke då är: NEEEEJJJJJJJJ!!!!!!
Anledningen? Orkar inte förklara för er, jag har gett upp hoppet om att få bra hjälp där.

Nej, nog om detta. Nu ska vi ha lördags mys med barnen, Som jag längtat efter dom idag.... mår så dåligt, har dåligt samvete till och med. Så nu blir det mys!

Idag är det en sån där dag... en sån man helst vill slippa. Jag har inte orkat med denna dag alls. Följde med Jimmy till stan (han är väldigt hård med att jag måste ut, om så bara till dagis och hämta barnen. Jobbigt såna här dagar, men jag vet att han gör så för att han bryr sig, och jag vet ju att han har rätt!), men gnällde mest hela tiden att jag ville hem, och om jag ska vara ärlig så vet jag inte riktigt vad som gjordes?! Dessa fantastiska och underbara minnesluckorna *ironi*.
Väl hemma så har jag legat på soffan hela kvällen och gosat med alla barn.
Det är inte så att jag mår sämre, det handlar mer om att inte orka må såhär längre.
Så idag har Jimmy pratat med akut-psyk i Västervik och dom väntar in mig imorgon.
Jag vet vad jag vill få gjort, bort och byt det som inte funkar...
Jag vet att dom kommer ta upp inläggning, vilket jag borde gå med på.... men inte imorgon. På lördag ska Hampus ha kalas för släkten. Och på söndag så ska Julia ha sitt första barnkalas. Jimmy har sagt att han klarar allt det själv, och det tror jag med han gör. Men jag VILL vara med, även fast jag inte tillför någon direkt hjälp så kan jag sitta och se hur bra barnen har det.

Nej... det känns jobbigt det här...

Mina fina och underbara älsklingar.

Sitter och väntar på att klockan aka bli ett, har ett möte då nämligen eller möte... Det är nog mer som samtal.

Var nere på stan förut, Jimmy behövde en hår trimmer och jag "behövde" stövlar. Som det sägs, huvudsaken är att man är torr och varm om fötterna! Och det kommer jag nog vara nu... annars blir jag grymt besviken. Men vilken besluts ångest!! Det stod mellan ljus bruna eller svarta. Tråkig som jag är så valde jag svarta, ett säkert kort. Och hur jag än väljer så får jag ändå ångest... Jag hatar att älska skor.

Så har kvällen kommit till fältskärsgränd. Wille sover, Hampus har fullt upp med leksakerna han fick och Julia sitter här med mig.
Julia har börjat med en sak.... jobbig (äh! inte JOBBIG, men äh ni fattar) sak men ack så mysigt. Hon går inte och lägger sig förens jag följer med och ligger kvar och håller om henne tills hon somnar. Jag vet inte riktigt varför det är såhär med Julia. Lämnar man rummet och hon är vaken så kommer hon ner och och så får man köra en nattning till, och en till och så en till... en bra kväll blir det bara 4-5omsövningar. Jag vet inte varför hon blev såhär... kan ju bero på att hon slutat med nappen. Det är ju trotts allt en trygghet i den där pluggen.
Jag tycker verkligen det är mysigt, men jobbigt att vara så upplåst på kvällen. Men jag tvekar inte en sekund om jag ska söva henne eller inte. Gör jag det så somnar hon lugnt och allt är toppen. Och jag har inget emot det. Det är min och Julias egna speciella tid. Finns inget underbarare än att ligga bredvid och bara titta på henne när hon sover.. vackrare barn får man leta efter,
Och det är så magiskt det där... man lägger sig i sängen med sitt barn som inte kan somna, kramar om barnet och håller om, vips så sover hon!

Jag har sagt det förr. Att ha tre barn så tätt är en utmaning. Man tror många gånger att man inte orkar eller klarar mer. Så kommer ett av barnen och ger en kram och... ja... allt jobbigt är glömt!
Som idag, Julia hällde ut yoghurt på mattan. Jag blev mycket irriterad! Men efter en stund när jag har lugnat ner mig så kommer Julia fram, ger en kram, tittar upp på mig och rynkar näsan på det speciella sättet som  bara hon gör och ler mot mig. Allt jobbigt borta!

Jag älskar verkligen att vara mamma. Och jag älskar mina barn.
Älska känns inte som att det räcker till... jag känner nåt större än älska. Men vad är det då?

Sen måste jag bara inflika med en sak. Vi har som sagt tre barn. Men alla är väldigt unika och är sin egen person. Och så en sak till... dom är så lätta att älska. Dom är fantastiska, mina underbara ungar.

Idag kom Jimmy hem med en sak till mig... en ny fin matta! Vilken skillnad det blir med en annan matta.. att det gör så mycket.
Men nu är det ett annat problem, bordet! Det vi har idag är inte okej, det passar inte längre.
Vi har det så fint nu med ny soffa, matta och inrednings saker.. och så bordet, det förstör nästan utseendet på hela rummet.
Så, nu blir det att leta bord.
Dessutom så har katterna totalförstört våra stolar i vardagsrummet. FULLSTÄNDIGT! Dom är ner klösta till stoppningen. Ser verköligen hemskt ut!
Men att köpa 6 nya stolar kommer inte på fråga! Katterna kommer bara göra om det alla fall. Men då kom jag på en sak, stolöverdrag! Och det har dom rea på, på jysk! Så det får bli att mäta lite sen och se vad maken har att säga om den iden.
För helt ärligt, jag skäms över hur stolarna ser ut idag.

Och så till nåt annat. Hampus. Han verkar ganska nöjd över dagen. Många hälsningar och paket. Så nu har pappa Jimmy massor med leksaker att fixa åt Hampus. Toppen! Hampus är nöjd, Jimmy är nöjd, jag är nöjd!

Älskade Hampus.

Idag fyller min älskade Hampus 7år! Jag kan knappt inte fatta det... 7år.
Men en sak är säker, det har varit 7 bra år, och många fler kommer vi ha.

Så tråkigt jag har!! Nästan så det känns som att tiden går bakåt istället för fram. Då är det illa!

Sov otroligt oroligt inatt, vaknade ofta och var orolig i kroppen. Tavegylen gav inte så bra effekt inatt som den brukar.
Så idag är jag trött... men förkylningen som håller på att bryta ut är säkert även det en anledning till tröttheten.
Jag borde verkligen försöka sova en stund så jag orkar med resten av dagen, men samtidigt vill jag inte. Risken för att det blir svårare att somna ikväll blir stor. Heller nattsömn utan dags vila än upphackade timmar och fått sova på dagen.
Fast om man tänker på det så är det som att välja mellan pest eller kolera.

Igår på tal om annat fick vi loss Hampus framtand (en av dom som ska bort). Den har varit lös länge, och den "riktiga" tanden har kommit upp jämte. Ja ni hör ju. Så som han såg ut i munnen har jag aldrig sett nåt annat barn ha. Och när Jimmy och Hampus väl fick grepp om de så lossnade den direkt. Antagligen satt den inte fast, den var troligen bara dit kilad. Så nu har han två jättestora tänder på väg upp och i gluggen mellan dom får man lätt dit en tia! Hehe!

Nähä... Sitter och budar in massa saker till barnen på tradera. Det är ju så mycket som ska köpas in såhär inför vintern. Jackor, termobyxor, handskar, skor av olika slag... ja ni ser. Och då kom jag på den bra saken att man kan ju köpa in genom tradera, mycket billigare! Så nu är alla barn redo för vintern.

Usch! Fy! Satan!

Morgonen började bra. Alla barn var lätta att få upp, klä på och göra klara.
Jag följde som vanligt dom små till dagis, frid och fröjd. MEN sen bröt helvetet lös... Wille blev hysterisk när jag skulle gå! Nu menar jag inte bara lite sådär ledsen, det var helt otroligt hjärtskärande.
Jag hatar detta, hatar!!! När jag lämnar blir det nästan jämt såhär, men inte om Jimmy lämnar. Varför!?
Finns det nåt hemskare (nu tänker jag på när man lämnar bort barnen) än att gå ifrån sitt barn som är ledset?
Idag kände jag mig trygg i att gå. Wille blev väl omhändertagen, och jag vet att han lugnar ner sig efter en stund.... men ändå. Det gör så ont!!
Jag har så otroligt dåligt samvete, och det leder till ångest... så jobbigt!
Och nu undrar säkert många varför jag inte bara har barnen hemma om det nu blir såhär. Och jag förstår att den frågan dyker upp.
Men jag tänker inte ta upp den frågan, mina vänner, min familj och mina närmaste vet varför och det är huvudsaken.


Nu ska jag försöka få i mig lite frukost. Får väl se hur det går... ingen bra dag alls detta.