Jag blir galen!!!!
När jag uppfostrade Hampus måste jag gjort nåt fel..... en mer känslig person får man leta. Och jag vet att folk som lever nära oss (mina föräldrar,  mina syskon osv) kan intyga att jag inte har fel.  Han gråter för allt,  får utbrott hela tiden,  allt man gör är fel.... ja,  sådär rullar dagarna på.
Dels är det fruktansvärt jobbigt att leva med detta heeeeeeela tiden,  men det är ju även jobbigt för hans syskon.  Jag personligen skulle bli galen att växa upp med all denna skrik och protester. 
Men vad ska jag göra?
Finns det något att göra åt detta problem eller får vi helt enkelt finna oss i att det är såhär det kommer vara?
Jag vill klargöra en sak,  hur jobbigt det än är, och svårt,  så älskar jag alla mina barn otroligt mycket!  Finns inte ord för att beskriva hur otroligt underbara dom är,  mina ♥♥♥

Jaha,  då var söndagen här och snart slut. 
Jag mår skit, både fysiskt och psykiskt.... när det gäller det fysiska så mår jag så otroligt illa,  jag vet knappt vart jag ska ta vägen!  Sen har jag så ont i min rygg och ner i benen.  Jag har tagit min kvälls medicin men den verkar inte ge någon vidare effekt ikväll.  Just my luck!!
När det gäller det psykiska så vet jag inte vad som är fel.... jag känner mig fruktansvärt arg och ledsen,  men vet inte på vad.  Det är visserligen inget nytt, det är ju så jag mår helt enkelt... men jag har inte gjort det på ett tag och det är lätt att vänja sig till den positiva delen i sitt liv.
Jag försöker se det positiva som händer i mitt liv,  men jag mår ändå skit!
Det finns en sak jag skulle vilja berätta för er, men skulle ni få veta det så skulle ni reagera på många sätt,  och inget av dom skulle vara positiva,  tyvärr.  Så jag behåller det för mig själv en stund till.... tills jag blir modig nog att berätta.
Nu ska jag fortsätta se på tv; n.... fundera lite på varför jag känner som jag gör.  Jag vet att jag inte kommer komma på varför,  skulle jag kunna det så skulle jag inte vara där jag idag är..... men ändå,  det skadar ju inte att analysera lite....
Tjingeling!

Jag vet inte vad som är fel... jag mår inte bra.  Inte sådär feber dåligt eller nåt sånt,  mår inte bra psykiskt eller vad man ska säga.  Ja nu vet jag att det inte är något nytt,  men både jag och andra har märkt att jag varit på bättrings vägen! Det har liksom gått åt rätt håll och det har känts underbart!  Men jag vet inte vad som är fel men jag mår verkligen inte bra... mitt tillfrisknande har på något sätt vänt och allt känns tungt,  allt jag gör tar emot eller vad man ska säga,  och mitt humör är så illa.  Jag kan inte ens minnas när det var såhär illa. Jag hoppas verkligen att detta bara är tillfälligt och vänder lika fort igen,  för jag vill verkligen inte ha det såhär!  Jag som började må så bra :'(

Då var denna dag snart slut.
Julia skadade ögat på dagis, så Jimmy fick ta med henne till sjukhuset,  där konstaterade dom att hon har rivmärken i ögat.  Typiskt!  Så nu ska vi spruta i salva i ögat två gånger per dag... Ja ja,  bara att gilla läget!
Och snart ska pojkarna åka, dom ska sova borta tills på söndag.... blir nog bra,  det brukar gå kanon så jag är inte orolig ett dugg ♥

Och så nåt otroligt sorgligt och tungt,  jag var på begravning tidigare idag.  Begravningen i sig var sorglig, tung, jobbig. ... men det gjorde inte saken bättre att den fick mig att minnas Jimmys storasysters begravning. Känslorna skölde över mig och det var många gånger jag inte visste vart jag skulle ta vägen.
Men det var en väldigt vacker begravning,  sonen till Anna-Lisa, Arne hade planerat och gjort en så fin begravning och jag beundrar hans styrka.  Han är en väldigt stark person och jag önskar och hoppas jag blir som honom när den tiden tyvärr är inne.

Nej, nu ska jag spendera lite tid med pojkarna innan dom åker.  Kanske kan det få mig att tänka på annat.

Satt precis och kollade fotografier jag har på Facebook. ... ingen bra ide.... eller....!?
Gick bland annat in på mappen med foton från Vickan och Nickes bröllop,  och vad hände då?
Jo, tårarna forsade! INTE a  sorg  bara så ni fattar det.
Det berodde dels på att jag minns vilken helt underbar dag det var, men även på hur otroligt vacker min syster var på hennes stora dag ♥
Givetvis var alla helt otroligt fina; Niklas,  Thim, Julia, Johanna och Daniel. 
Men Viktoria,  min syster var obeskrivligt vacker! Så tårarna gick inte hålla tillbaka,  dom forsade!
♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥

Nu är jag hemma!  Jihoooo!!!!
Det känns verkligen så skönt.
Behandlingen gick bra idag förresten, att sätta kanylen gick visserligen inte så bra... fyra gånger fick dom sticka mig innan det blev bra... behöver jag säga att jag inte var speciellt glad på dom! ?
Och jag hatar när dom sprutar in sömn medlet, av nån lustig anledning smakar det vitlök? Men men,  man känner smaken ett par sekunder sen slocknar man, tack och lov.
Nog om detta, nu är jag "fri" från detta en stund.
Så... vad ska jag då skriva om??
Helt ärligt så har jag inget just nu att skriva om,  jag är så rysligt trött,  vilket jag antar beror på att jag var ner sövd i förmiddags.  Så jag tror faktiskt jag ska passa på att vila en stund innan barnen kommer hem så jag är pigg och på alerten när dom kommer.
God natt ;-)

Då är man tillbaka... avd 23. Så otroligt tråkigt, känns som att tiden står stilla!
Men jag får ju åka hem imorgon (hoppas jag), så det är bara att bita ihop och stå ut. 
Avd 23 förresten,  kanske ska säga vad det är.  Det är en psykisk avdelning/mottagning.
Och anledningen till att jag är här är att jag tidigt imorgon ska göra ect. Förklaringen till vad det är,  är att man sövs ner och så skickar man ström genom huvudet,  kort och gott.
Så nu kanske ni förstår att jag har tråkigt? !
Det värsta med detta är att vara ifrån barnen och Jimmy. .. Det gör faktiskt ont, helt ärligt! !!
Men jag får ju träffa dom imorgon igen,  mina älskade ♥ (hoppas jag verkligen,  annars jävlar)

Idag har vi varit på ALV. En mycket lyckad dag måste jag säga. Barnen såg på teatrar, sprang runt, levde om... Ja, listan kan göras lång.

Att skaffa kort för att komma och gå som man vill under sommaren är långt ifrån billigt, MEN det är det värt!!! Barnen älskar att få vara där nere och leka och om sanningen ska fram så gör jag det med!

Nu har barnen gått och lagt sig men nätterna i vårt lilla hus är KAOS!!!! Så lugnet har verkligen inte infunnit sig, och kommer tyvärr inte göra det heller. 

Tack och lov för att jag Jimmy! Han hjälper mig med allt. Barnen, hemmet, läkarsamtal, medicin, mina sjukdomar.... Ja listan kan göras lång. Vad jag vill få fram är att jag älskar honom så mycket! Och inte nog med detta, han han har även gett mig tre helt otroligt fina och underbara barn <3

Nej, nu är det dags att att att sätta punkt.

Idag gäller det... Nu är det dags... Spännande... Undrar om jag, eller barnen ser fram emot det... ALV ( Astrid Lindgrens värld)!!!! Jippo!!!

Helt ärligt, jag älskar att vara där. Dels för att det är otroligt mysigt, men även för att  det är så härligt att se barnen leva upp, leks, må bra, VARA BARN!!

Julia gosan är sen igår hos Petra (det är mamman i Julias kontaktfamilj, en helt underbar tjej måste jag lägga till) men hon kommer ner med Julia och möter upp oss, så Julia ska få busa av sig lite hon med såklart.

Men vet ni vad det bästa är?! Mina föräldrar ska följa med.... När barnen inser detta kommer dom bli överlyckliga!!!! 

Nej, nu måste jag nog sätta punkt där, dags för frukost.

En sak som jag många gånger funderat över.... Att man kan vara så kär i en man efter 13år. Det måste betyda en sak, Jimmy är den rätta för mig! Jag är verkligen KÄR i honom, och jag älskar honom så otroligt mycket. Han är den perfekta maken och pappan! Ville bara få det sagt :-) 

Jaha.... Det är mycket nu.... Och jag funkar tyvärr som så att om det finns mycket att göra så låser sig jag och inget händer. Jävligt typiskt eller hur?! Well well.... 

Ingen bra start på denna dag heller, barnen vaknade före mig och dom i sin tur fick tag i parfym..... Mmmm just det!

Men man ska inte klaga, det luktar gott gott här alla fall ;-)

Och mer? Nej, inget mer. 

Jag är trött, men det är knappast någon nyhet. Jag är jämt trött.

Nej, nu ska jag ta hand om tre ungar som BARA skriker! Jag skojar inte. Volymen är på 100 här, huvudvärken är ett faktum.

Hatar när det blir såhär....,: massor som behöver göras, inget stort men saker man ändå vill få gjort. MEN!!! Jag har så otroligt ont i huvudet, så pass att jag mår illa... Då är det svårt att få saker gjort.... Men jag kommer ändå göra det som behövs, hoppas jag. Nåja, nog om det, finns dom som har det värre, så egentligen ska man inte klaga.
Nu ska jag ta tag i det som behöver fixa.... Snart.

Sitter hemma med mamma och pappa. Jimmy är iväg och fiskar och jag klarar inte av att vara ensam så länge riktigt. Hade jag sovit så hade det varit annat, då kan jag vara ensam, jag vet, det är invecklat, fjantigt, konstigt och vara va?! Men så är det helt enkelt, inget att göra åt för tillfället.
Och mer?
Nej jag vet inte... Dom små är på dagis, Hampus finns för tillfället i skolan och så är det.
Vad händer mer idag?!
Inte den blekaste aning!

Då var denna dag fullt igång! Jag har lovat barnen att vi ska till en lekpark idag..... Tror jag ska ta med lite fika till dom med, då blir dom glada.
Sen måste vi handla, jag är så sugen på grillat till middag idag!
Och mer?
Sitter och ser på barnprogram på Canal + med dom små.... Första gången jag ser på det på denna kanal och nej.... Det är inte mycket att ha måste att ha, tycker jag. Fast barnen verkar gilla det, och det är huvudsaken. Så det får va på helt enkelt!!
Nej, nu är det snart dags för frukost. Medicinen är intagen och börjar ge effekt, så då är det bäst att få lite mat i kroppen :-)

Jaha, då är kalaset över för denna gång. Jag har bara ett ord som beskriver att ha familjen här på middag: UNDERBART!
Jag älskar att ha dom här!
Nu av nån utdum anledning så har vi inte träffats så mycket.... Alla har haft fullt upp med båda det ena och det andra.... Men vi får ta oss i kragen helt enkelt :-)
Ting på er!!

En sak kan jag säga er; att skaffa tre barn, så tätt som vi gjort är det "jobbigaste" jag gjort i mitt liv. Att det är så jobbigt kan även bero på att jag är sjuk, det underlättar alla fall inte. MEN, MEN jag ångrar INGET! Skulle jag leva om mitt liv med facit i hand så skulle jag göra precis lika dant. Och Jimmy, ja Jimmy...... Skulle inte byta ut han heller. Han finns där för mig hela tiden och aldrig gnäller han, helt otroligt. Som nu, han är hemma och tar hand om mig, och det var inte jag som kom med idén, det var han. Och varje gång jag haft behandling, 20minuter efter att jag vaknat så är han där.
Det var nog ödet som för 13år sedan förde oss ihop <3

Hemma! Stressad! Trött! Ont i huvudet!
Japp, där har vi ett par bra beskrivningar av mig just nu.
Hade behandling idag, så därför är jag trött och har ont i huvudet. Man skulle ju kunna undra varför.... Blir ju nersövd, så trött borde jag ju inte va, men det är jag! Ont i huvudet kan man förstå, dom kör ju ström genom huvudet, så det är ju ganska självklart..... Stressad? Ska ha kalas imorgon för mig och Jimmy, så det ska handlas, städas, se efter barnen, lagas mat.... Ja jag har bara en sak att säga om allt detta: tack och lov för att jag är gift med Jimmy <3

Då är behandlingen klar för idag. skönt!!! Jag vet helt ärligt inte om jag har behandling nästa vecka eller om jag har varannan vecka nu framöver.... Skit samma, det är klart för denna vecka alla fall!
Nej.... Nu väntar jag på att Jimmy ska komma och att jag får åka hem. Tiden går väldigt sakta här på avdelningen...

Då är jag här igen, på Psyk. Anledningen till att jag är här idag är att jag har ect-behandlingen imorgon, tidigt! Så jag hamnade här idag helt enkelt. Gillar jag det? NEJ!!!!! Skulle så mycket hellre vara hemma med mina barn och Jimmy. Ganska självklart egentligen.
Annars då?
Jag är trött, men det är jag ju jämt så det är ju inget nytt....
Nej, nu orkar jag inte skriva mer just nu, blir säkert mer ikväll.

Skulle idag kolla garderoben hur det ligger till med vår jackor och skor till barnen.... När detta gjordes fick jag en chock!!!! Jag skojar inte när jag säger att det fanns närmare 30par skor som tillhörde mig! Jimmy berättade även att detta är inte allt, det finns en garderob till.... Vad tusan har jag hållit på med?! Skorna jag köpt har jag inte ens använt, och bekväma är dom verkligen inte! Nej, man kanske skulle rensa upp och sälja lite? Kommer ju ändå inte använda dom...
När det gäller barnen så är det bara att bita i det sura äpplet, alla behöver nytt, av allt! Kanske kan det gå ihop lite, jag säljer och använder dom pengarna till att handla till småttingarna. Hmm.... Det finns lite intelligens bakom pannbenet ändå!

Jag har tandvärk.... Det är kanske inte första gången jag berättar detta. Mitt minne är hemskt dåligt, allt tack vare min ect-behandling. Och eftersom jag behöver min behandling så är det inte så mycket att göra åt det mer än att acceptera läget. Så jag ber om ursäkt om jag upprepar mig hela tiden, och kanske har jag redan bett om ursäkt över detta redan?!
Nåja, tandvärk.... Jag är livrädd för tandläkare!!!! Tänk om dom kunde fixa tanden när jag ändå är nersövd på fredag.... Det vore kanon. Nu är det ju bara det problemet att jag är på helt fel avdelning.... Så.... Jag får ta mig i kragen och gå till tandläkaren eller stå ut med smärtan. Som det ser ut precis nu så står jag ut... Ett tag till.

Hur faan skiljer man på förkylning och allergi? Jag verkar förkyld men mår ändå inte som jag brukar..... Skit samma, vilket än av det är skit! Nåt mer som är skit är mitt minne. Dom där ect behandlingarna förstör minnet totalt. Så har ni sagt nåt till mig och jag nu inte minns det ber jag om ursäkt, det är verkligen inte min mening och mitt fel. Tack och lov för att jag har Jimmy, det var nog ödet som förde oss samman, han tar verkligen hand om mig, Gud vad jag älskar honom och barnen <3

Herre jisses.... Det är så mycket att göra här hemma och min ork och energi ligger på minus....
Jag tror dessutom att jag har tandvärk.... Har liksom aldrig haft det så jag vet inte. Trött som fan är jag dessutom så energin att ta tag i allt som behövs att göras finns liksom inte där. Jag hoppas i vanlig ordning att Jimmy har lite mer ork och energi än vad jag har.
Fy vad trist det måste vara att läsa mina inlägg, enbart Depp och negativt.... Beklagar detta men tycker ni det är tråkigt så läs inte helt enkelt, simpel as that!

Jaha ja.... Det var ett tag sen jag skrev här. Så, vad har hänt? Inget speciellt faktiskt. Två dagar i veckan är jag inlagd på sjukhuset i Västervik, behandling. Jag har även Boendestöd tre gånger i veckan, och Jimmy är hemma för vård av anhörig. Jag vet helt ärligt inte vad jag skulle göra utan Jimmy! Han hjälper mig med mediciner, komma till och från sjukhuset, fixa här. hemma med allt vad det innebär.... Det var nog ödet som fixade ihop oss. Hur jag då mår idag? Njae.... Har mått bättre, men jag mår inte sämre, huvudsaken!
Så vad mer? Barnen är iväg denna helg. Var tredje helg är dom hos sina kontaktfamiljer, så vad har då jag och Jimmy gjort när vi varit lediga och allt? Inget speciellt faktiskt, bara tagit dagen som den kommit och tagit det lugnt, riktigt skönt faktiskt.
Nej, nu är det dags att göra sig redo, barnen kommer när som.
Ha det bra!!

Herre Gud!!!

Fick idag reda på att vi ska ha kalas för min lilla Wille! Eller nej, jag kan nog inte säga att han är liten, för det är han verkligen inte! Min prins <3 nähä... Vad ska man skriva om?
Jag har idag haft behandling, skönt att ha det gjort för denna vecka. Hur många jag har kvar har jag inte den blekaste aning om, inte många hoppas jag.
Nej, nu ska jag vänta på att Jimmy ska komma och ta med mig hem.

Är nu på sjukhuset... Behöver jag säga hur tråkigt jag har det???!
Nej, tänkte väl det.
Men det är ett ont måste det här, tyvärr.
Men det finns en tröst i det hela, musik! Lyssnar just nu på Stiftelsen, dom är ju så bra!!!!! Man kan liksom inte tröttna på dom. Och dom är lika bra live, det lovar jag.

Nu åker jag snart... Blä!!!
Men jag måste för att bli bra igen... jag får offra mig helt enkelt!

Och så annat.
Idag satte jag stjärnor i barnens belöningsbok. Så här är det: Om barnen sköter sig en dag så har vi en bok som vi sätter en stjärna i. När dom kommit upp i 7stjärnor så får dom en tia. Dom pengarna ska dom spara och sen får dom köpa vad dom vill för sina pengar. Detta funkar faktiskt väldigt bra måste jag säga!

Nog om detta. Måste fixa det sista och sen bär det iväg. Tingeling!

Fan..... Ångesten är stor! Varför? Ja den som det visste..... Den finns där och den vill liksom inte försvinna. Jobbigt? Kan man lugnt säga. Men man får helt enkelt bita ihop och stå ut, så är det. Dels beror det nog på att jag åker imorgon och blir borta över natten. Det gör ont att vara ifrån familjen, så är det bara. Nej, nu ska jag dricka kaffe. Är hos mamma och pappa, så man får ju passa på när man blir bjuden!

Jaha.... då är det dags att åka imorgon igen. Vill jag? NEJ!!!
Men jag vet att i det långa loppet så blir det, det bäste för mig.... så jag får stå ut helt enkelt.Simpel as that!
Så, vad händer idag då?
Jag har inte den blekaste aning! Jag vet inte alls.... som det ser ut nu så finns det inte ett dugg att göra.... så det får bli att bara ta dagen som den kommer.
Så är det... eller har du nåt tips på vad man kan göra så var inte blyg med att tipsa, jag kommer inte bitas...

Sömn

Jag vet inte varför men vi har STORA problem i familjen Eriksson när det gäller sömn hos barnen. Och när jag säger stora så menar jag Otroligt STORA problem.
Med Hampus går det väl an, lite svår att få i säng på kvällen men när han väl lagt sig så ligger han. Men hans syskon.... aj aj aj!!! Dom somnar fint på kvällen, men  vid ca 23 vänder det.... då är natten över och strulet startar. Dom vaknar och anser att natten är slut. Dom ska sova hos oss (vilket jag inte anser är något problem om det hade varit på det sättet att dom somnat. Men icke! Det pratas, sparkas, skriks.... ja det  bara rullar på)! Får man dom sen att sova så är det lagom när det faktiskt är dags att kliva upp igen. Nu kan man ju tro att Oj så lätta dom måste vara att söva sen och OJ så bra dom sover kommande natt! Nej! Nej, Nej Nej..... Samma visa natten kommer igen. Det blir inte bättre! Så är det bara!

Skönt, nu har jag fått gnälla av mig lite. Tycker ni jag är jobbig??!
Skiter jag fullständigt i, läs inte då! Det är ingen som tvingar dig att läsa, Thats it!

Kärlek!

Trött jag blir!!! På vad undrar ni säkert då.... mig själv!!!
Jag är så trött, så otroligt trött! Jag vet inte vad jag ska ta mig till?! Att ta mig i kragen har jag försökt med, hjälpte ju mycket.... Not!
Jag tror jag vet vad det beror på.... medicinerna. Jag vet inte ens hur många olika sorter jag äter längre.... men jag vet varför jag äter dom, och det är inte en skit anledning, så mycket vet jag.
Så.... jag får väl helt enkelt härda ut. Är hemma idag och imorgon med, men på torsdag åker jag till västervik igen. Blä!!! Undrar hur många behandlingar till jag kommer behöva, är ganska så mycket trött på detta nu.
MEN, ett stort MEN; Jag mår ju inte bra, jag mår inte som man ska göra, jag kan inte säga att jag känner mig som mig själv. Vilket är ett stort bevis på att jag inte mår okej, så "enkelt" är det.

Nog om detta!!
På söndag fyller min lilla knatte 4år, William alltså. 4år!!! Fatta, Alexandra (Jag alltså) har inte små, små barn längre, han är redan 4år. Mammas älskade pojke.
Tro nu inget skit som att jag älskar William mer än hans syskon Hampus och Julia. Tro för fan inte ens det, inte ens lite grann!! Jag älskar alla mina barn lika mycket, det skiljer inte ens en hundra dels procent. Alla mina barn är lika mycket älskade, precis exakt lika mycket. Jag har verkligen blivit mamma till tre helt fantastiska, underbara barn. Och moster till världens finaste och underbaraste Thim och Thilda, dom är verkligen helt fantastiska!!!
Jag är mamma och moster till 5 helt otroligt älskade barn.
Jag älskar er så otroligt mycket, alla 5.

Nu var det ett tag sen...

Jag har inte haft tid att blogga på sista tiden. Det är mycket som händer nu....
Jag ligger mycket på sjukhus, jag har fyllt år och snart om några dagar fyller William år.
Och så för utom det så ska jag vara mamma, fru, syster, dotter och allt vad det innebär!

När det gäller det med sjukhus så är det invecklat... det är mycket nu... Jag är hemma tills på torsdag sen åker jag igen.Till sjukhuset alltså.Så på fredag sövs jag ner igen och får min behandling. JAG ÄR SÅ TRÖTT PÅ DETTA!!!!
Men ett ont måste för att bli okej igen. Frisk kommer jag aldrig bli, men jag kommer bli bättre alla fall.

Nu ska jag till mamma en sväng och ta mig lite kaffe, sen vidare till stan och leta presenter till Wille.

HA EN BRA DAG!

Så nu är det klart för denna gång! Tro nu inte att det känns kanon, har samma Behandling om en vecka igen.... Fy!!
Men det är ett ont måste.
Jimmy kommer snart och då far vi hem.
Nej, nu mina vänner ska jag ta mig en mugg kaffe!

Vaken och väntar.... Har min ect nu vid 7:45 och jag vill inte!!!! Jag hatar det, jag skulle mer än gärna slippa detta. Men icke! Vill jag bli jag igen så får jag helt enkelt stå ut. Det finns två tröster alla fall med det hela; Jimmy kommer och jag får åka hem idag <3
Mer då?
Sovit skit-dåligt!!! Hade så svårt att somna och när jag väl somnade så vaknade jag hela tiden... Tror det är nerverna över dagens händelse som är anledningen. Jag vet att jag gjort detta många gånger och borde vara van och inte nervös, men så är inte fallet.

Och så en helt annan sak, William fyller snart 4år och vi har inte den blekaste aning om vad man kan köpa till honom. Kännas ju lite tråkigt att ge han pengar och låta han gå lös själv i affärerna.
Nej, vu har ett tag på oss så vi får verkligen fundera på detta rejält!

Nu är man tillbaka!

Nu är jag tillbaka på spykavdelningen i Västervik. Och jag har en viktig sak att säga om detta: JAG VILL INTE!!!!!!!
Men jag måste väl antar jag.... Men om jag fick bestämma så skulle jag i detta nu vara hemma med min kära make och mina fina barn, min helt underbara familj kort och gott <3
Det absolut värsta med denna ect-behandling är att den tar bort mitt minne.
Så nu vill jag bara göra en sak klar för er, och kom ihåg detta:
Om jag inte minns dig så ber jag om ursäkt, presentera dig gärna för jag VILL ha dig i mitt liv!! Är det nåt kul, jobbigt, tråkigt, ledsamt, roligt, ja precis vad som och jag inte minns det, berätta det för mig igen för jag VILL minnas det.

Annars då.... Ja livet rullar på. Barnen växer så det knakar. Min lilla (så kan man nog inte säga längre) fyller 4år nu den 14april... 4ÅR!!!!!! Jag förstår ingenting!?
Och när jag kom hem från sjukhuset sist låg det papper hemma på bänken om Julias skolgång!!?? Herre jisses!! Min lilla flicka ska börja skolan.
Men samtidigt så är det ganska roligt, det är ju så mycket kul som händer, även fast det även är lite jobbigt.

Dags för en uppdatering kanske?!

Hemma, vilket ni nog förstått?!
Varit hemma sen mitten av förra veckan, men har liksom inte haft lust och ork att uppdatera.... är så proppad med mediciner och jag tror det är en stor anledning till att jag är så trött.
Men en sak som är jäkligt konstigt är att jag somnar hela tiden om dagarna (somnade när jag åt frukost idag) men när det gäller att somna för natten så tar det en evighet! Sjukt!!!!
Och så på tal om  mig, jag har nu fått två diagnoser, två sjukdomar jag för evigt kommer leva med, jag blir aldrig av med dom. Men vad dom nu heter minns jag inte. För är det nåt alla mediciner ställer till med så är det minnet, glömmer och kommer inte ihåg nåt! Minst sagt jobbigt, men som med det mesta annat så vänjer jag mig väl.
Nej nu mina kära vänner så har jag annat för mig..... hemligt!!!

Hemma efter en dag hos mamma och pappa! Fick bara med oss ett barn hem, Wille. Resten stannade hos mina föräldrar. Blev lite tomt.....! Men klart mormor och morfar ska få låna lite barnbarn om dom vill och att barnen vill vara kvar, inget att ens tjafsa om! Själv blir det att lata till sig på soffan, det behövs.... Så sov gott alla läsare och ha en härlig natt. Puss och kram till er :-)

Då har jag varit inne i Västervik för behandling igen.... Och jag har en lång väg kvar. Värst är nog minnet, jag minns ju inte ett skit när jag väl kommer hem! Men i det långa loppet så blir det bättre. Så jag får väl trösta mig med det....

Då är man tillbaka!!!!

Nu är jag jag tillbaka i Västervik..... Ett ont måste.
Saknar Jimmy och barnen så det gör ont, men det är ett ont måste detta.
Imorgon kommer ju Jimmy tillbaka, tack och lov.
Nej nu ska ska fortsätta se på tv, så ha ha en trevlig kväll nu.
Puss och kram!!!

Då är jag hemma för ett par dagar... men idag åker jag tillbaka......
Det är jobbigt att åka tillbaka, saknaden efter familjen är enorm!!! Men imorgon gör jag antagligen min sista behandling, hoppas!!!!
Men det har inte varit så hemskt på sjukhuset, dom har tagit väldigt väl hand om mig måste jag säga. Men självklart är det skönt att få komma hem till familjen.
Men jag har en långt väg kvar att gå innann jagär frisk.
Eller frisk, det det kommer jag aldrig bli. Jaghar fått två diagnoser som jagkommer få leva med för resten av livet, bara att gilla läget. Att ingen uppmärksammat dom innan är konstigt?!

Nej, nu ska jagdrick upp mitt kaffe, sen är det dags att fara. Så trevlig tisdag till er alla :-)

Då är jag tillbaka, på sjukhuset. Inget jag gillar men ett måste tyvärr. Jag är här bara över natten och gör en behandling imorgon och efter den åker jag hem för ett par dagar.
Jag avskyr att vara här, men det är ett ont måste tyvärr. Fast jag har gjort stora framsteg!!!
Nej, nu ska jag göra lite annat, inget spännande så det är inget att hålla andan för.....

Då var middagen intagen. Helt okej faktiskt!
Funderar över det som händer imorgon, behandling! Det kommer säkert gå bra men ändå.... Man blir lite nervös.
Jag skulle fylla i ett papper idag, och som jag ville ljuga.... Men jag känar inget på det så det var lika bra att tala sanning. Anledningen till att jag ville ljuga var att jag vill hem, fast vad känar jag på det?!
Jag kommer hamna här igen bara så jag kan lika gärna vara ärlig.
Nej, nu ska jag se om jag får tag i min käraste make, och ända!

Dags att uppdatera lite kanske??

Jag är tillbaka på psyk avd 23 igen. Var bara hemma över helgen men vilken helg!!! Fasen alltså, ni skulle varit med säger jag bara!
Jag drack inte en droppe alkohol men hade ändå så sjukt kul!!!! Och som om det inte var nog så fick vi huset fullt av gäster... Jimmys bror och hans jej (en för övrigt jätte trevlig och gullig tjej), grabbarnas mamma (tack för hjälpen med barnnen, vi hade varken kunnat åka på stiftelsen eller Jimmy hade inte kunnat följa med mig tillbaka till sjukhuset), och sist men inte minst så hade vi Roger som körde, tack för det!

Jag är som sagt fortfarande kvar på psyket i Västervik, hur länge jag blir kvar vet jag inte, men dom pratar om två behandlingar. Det innebär att jag får åka hem på onsdag. Är jag moge för det? Helt ärligt så vet jag inte..... Tiden får utvisa det.

Nej nu orkar inte jag skriva mer, blir kanske mer ikväll. See Ya!!

Dags för ett inlägg.....
Jag är nu hemma, men bara över helgen, imorgon åker jag tillbaka till västervik och läggs in på sjukhuset.
Jag har minst två behandlingar kvar att göra, så det är bara att gilla läget.

Det är fantastiskt skönt att få träffa barnen, även fast det är intensivt.
Ikväll blir det även lite kuligheter, Stiftelsen!!! Yey!!
Lite roligt är precis vad jag behöver, lite roligt i mitten av allt det jobbiga som händer.

Så vad finns det mer att berätta..... allt rullar på som vanligt. Inget händer, varken roligt eller tråkigt. Eller jo, det händer en del tråkigt, att vara ifrån familjen känns vill jag lova er. Och att ha fått en ny diagnos känns inte heller superkul. Men det är bara att gilla läget antar jag. Det finns inte så mycket att göra mer än att gilla läget och lyssna på läkare och sköterskor.

Nej, nu har jag inte tid att sitta här längre, har lite att stå i. En helt underbar och speciell pojke har kalas idag......

Ettt inlägg kanske?

Jag lever, men det är kappt.... nej där ljög jag, jag lever!
Det är förbaskat träligt att vara här, det vet ni redan, men i helgen åker jag hem, fast bara  under helgen, på söndag är jag tillbaka här igen, har inte så mycket till val tyvärr....
Men helgen bjuder på nåt sjukt kul, så det kommer jag leva på länge.....
Vad finns det mer att berätta om... det händer ju liksom inte så mycket här om man

Dags för en uppdatering kanske?

Jag är fortfarande kvar på sjukhuset, ska hem i helgen på permission. Hur jag då mår?
Ja kära nån, var ska jag börja!?
Jag mår inte bra, ganska självklart, annars skulle jag väl inte vara här. Ihelgen ska jag alla fall hem en sväng, som jag längtar!! Få pussa och krama barnen, oavsett om dom vill det eller ej....
Hur är det då med mig? Jag vill helst inte ta upp det, ingen rolig läsning!

Det är på tiden att jag slänger ihop ett inlägg så ni vet att jag lever.
För lever det gör jag!!
Det kommer ta sin lilla tid innan jag kommer hem....
Men hem kommer jag. Just nu mår jag inte så toppen bra, men det måste ju vända så småningom.....
Jimmy var här idag och det lättade upp en himla massa!
Jaja, man glädja sig över att han kom på besök allafall!!!

Då är jag tillbaka på Psyk avd 23 igen. Det var riktigt skönt att få varit hemma över helgen, men nu saknar jag Jimmy och barnen så otroligt mycket! Kan knappt bärga mig till på tisdag när Jimmy kommer igen.

Jaha, då är jag inne på vecka tre här på sjukhuset. Det är svårt att få tiden att gå, jag längtar efter mina barn så otroligt mycket!
Imorgon får jag åka hem men då är inte barnenen hemma, dom är hos sina kontaktfamiljer. Bara ser gilla läget antar jag.....
Jag har haft Jimmy här nästan hela dagen och det var trevligt! Får som sagt åka hem imorgon, men på söndag ska jag vara tillbaka här igen. Fler ect behandlingar ska göras.... Bara att gilla läget.

Nu har jag pratat med en sköterska och sju ect behandlingar har jag gjort. Den stora skillnaden nu och då är att jag vill leva nu, se vad som händer!
Jag önskar verkligen jag får åka hem. Men detta kan bara läkaren bestämma, håll tummarna för mig.

Dagarna går verkligen sakta här på sjukhuset..... Jag villl hem, nu!!! Men det lär dröja innan jag sätter min fot hemma.
Om jag ska vara ärlig nu så gjorde jag ett försök att ta livet av mig med tabletter igår. Jag vill inte leva såhär längre, jag vill hem till min familj nu, jag saknar mina barn och min man. Imorgon ska vi ha möte med min läkare och jag ska se om jag inte kan bli släppt hem.... Men vi får se!

Jaha, vad ska man hitta på? Jimmy kommer senare, men tills dess då?
Jag saknar mina barn så det gör ont, jag villl vara falla ner på knä och pussa och krama på dom, i typ fem timmar!!!!! Men min tid kommer, jag ska få mysa med dom, det ska jag bara!!
Nej, nu ska jag försöka få tiden att gå så Jimmy kommer snart..... Frågan är bara hur?!

Idag fick jag besök av min mamma, pappa, syster och hennes barn. Och så Jimmy såklart. Lagom när vi skulle gå ut så gick mina stövlar sönder, så det blev att köpa nya, inget jag sörjer direkt!
Besöket var jätte trevligt, önskar bara jag kunde följt med dom hem..... Men inte riktigt ännu....

Det är inte klokt, nu har jag legat inne i 18dagar. Och jag har fått en ny diagnos Schitzo affektiv symtom. Bipolär typ 2. Ja vad ska man säga.... Bara att gilla läget antar jag?

Då har man legat inne i sjutton dagar och till råga på allt så har jag fått en ny diagnos: schitso affektiv (stavning???). Så blev det med det!
Jag får bara gå ut med Jimmy eller nån i personalen.... Trevligt! Och imorgon är det dags för behandling igen, det värsta är huvudvärken man får, stackars mig!!!! Men kan inte klandra dom, lyckades smussla till mig piller och tig en näve för mycket i går. Jag vet att det var fel av mig, men tillfället gavs och jag tog den. Men ingen fara på taket,
Jag lever i allra högsta grad!

Då var. Det fredag..... Denna. Helg spenderas på sjukhuset.... Tråkigt men sant.. Behandlingen. Har. Än. så länge inte gett nån effekt, tvärtom.. Men. Men.... Det. Blir nog bra. Med tiden.

Idag har jag haft mycket besök. Först. Kom Jimmy och Hampus, sen kom chris och lisa. Det var. Väldigt trevligt.

Då sitter jag här..... På en låst avdelning. Hur jag mår? Inget vidare faktiskt, skulle jag inte vara här så skulle det nog gå riktigt illa med mig, tyvärr! Men nu ska vi blicka framåt, det kommer bli bra, ska bara gå igenom några behandlingar till först. Sen blir det nog bra. Jag märker än så länge ingen skillnad, och det är väldigt frustrerande men det kanske kommer, håll tummarna för mig!

Idag kom Jimmy med dom små barnen, det var väldigt välkommet! Vi gick ner på stan och där köpte jag två tröjor och öronhängen.
I övrigt mår jag sådär.... Minnet sviker mig, jag glömmer bort saker hela tiden. Min depression har inte blivit bättre och heller inte mina onda tankar.... Och på måndag gör jag min sista behandling....det spörs om det räcker till.

Nu har jag haft Jimmy på besök, alltid lika trevligt! Hade min tredje ect behandling idag ned, än så länge känner jag ingen skillnad och det är fruktansvärt frustrerande, men det kommer nog, det måste det!
Annars då? Nej det händer inte speciellt mycket, jag går runt här på avdelningen och försöker få tiden att gå. Men tiden går ändå väldigt fort, tycker det är otroligt att jag redan varit här så länge. Men jag saknar barnen så det gör ont, hoppas Jimmy kan komma in med dom nån dag så jag får krama och pussa på dom, och bara få titta på dom. Det gör ont att vara ifrån sina barn ofrivilligt. Men jag får se det positivt, jag är här för att bli bra!

Då var min tredje ect gjord.... Och jag känner ingen skillnad alls ännu. Men det kan jag nog inte förvänta mig heller, Minst sex behandlingar krävs och i mitt fall funderar dom på åtta.
Det känns helt sjukt, dom framkallar ett epeleptiskt anfall och det ska göra nig bättre? Jag är skeptisk.... Men det ska tydligen funka, så håll tummarna för. Mig!
Idag mår jag inget vidare... Helt ärligt önskar jag att jag låg två meter under jorden.... Men jag biter ihop och lever vidare för min familjs skull. Barnen behöver ha sin mamma,oavsett om hon är galen eller ej. Och jag försöker se det positivt,jag ska ju bli bättre! Hoppas jag...
Och snart kommer Jimmy, så jag har ju nåt att se fram emot idag.

Trött, trött och trött!
Jag skulle mer än gärna gå och lägga mig, men icke!!! Det ska komma en läkare och prata med mig och det verkar ta en evighet!!! Jag vill bara att han kommer så jag får gå och sova!

Dag nio... Jimmy var här idag, väldigt välkommet besök!
Två gånger var vi ute så idag har jag fått frisk luft, härligt!
Det sved när han skulle åka men jag överlever.....
Jag önskar vara jag hade en rakhyvel, och detta kommer låta helt vridet, och det är sjukt, jag vet. Men jag önskar jag hade en hyvel att skära mig med.... Den där jäkla ångesten lättar så otroligt mycket av att man bara får rispa sig lite, men allt sånt har tagits ifrån mig. Även all medicin eftersom jag är självmordsbenägen, den får jag ta under uppsikt av personalen. Jag är jäkligt övervakad med andra ord.
Och till sist, mina barn, Gud vad jag saknar mina älskade barn!!!!!

Inatt sov jag faktiskt helt okej! Kan visserligen bero på min lilla cocktail.... 1citodon, 3alimemazin, och zopiklone. Jag vill inte stoppa i mig en massa mediciner, men har inte så mycket till val, måste ju få sova!

Idag kommer Jimmy hit, längtar!!!!!

Då var dag nummer åtta på det här stället gjort, Psyk.
Tiden kryper fram och jag vet inte riktigt vad man ska göra för att få tiden att gå.
Att gå ut skulle vara skönt, inte nu, men på dagen, men icke! Jag får inte gå ut på egen hand.... Eftersom jag är självmords benägen. Men Jimmy kommer imorgon och då ska han ta ut mig, om inte personalen sätter stopp för det.... Men det tror jag inte.
Idag gjorde jag min andra ect behandling. Dom söver ner mig och när jag sover skickar dom ström genom min hjärna.
Jag har minst fyra behandlingar kvar... Och än så länge har jag inte märkt nån skillnad, men man kanske inte kan förvänta sig något ännu.
Så jag får härda ut och hoppas att det blir bättre.

Snart har dag 8 passerat... Tiden bara flyger förbi! Längtar Som en tok tills på lördag, då kommer Jimmy <3
Ska bli så skönt med lite sällskap!!

Annars då? Jo dom höjde upp min stesolid idag från 5mg till 10mg tre gånger per dag. Anledningen till det är att få mig ångestfri och dämpa hjärtklappningen. Får se hur det går.

Nu är det snart Dags för medicin, så.... Hej då.

Har ju helt glömt att blogga idag!
Här händer inte så mycket, haft avslappning nu på morgonen, och efter det satte vi oss och gjorde schema för vad jag ska göra när jag är här. Så avslappning, samtal, promenad och ect står på schemat.
Och imorgon är det dags för behandling nummer två, och jag ser ärligt talat fram emot det... Måtte detta hjälpa!!
Dom har även uppmärksammat mitt blodtryck och puls.
Pulsen går aldrig under 100. Och blodtrycket är för lågt. Så hög puls och lågt blodtryck, bra kombination....
Nej, nu ska jag snart ringa Jimmy.
Trevlig alla hjärtans dag till er <3

Jaha då var kvällen kommen!
Mitt minne är fortfarande inte okej, mindes inte om jag hade medicin vid 19 eller ej. Så jag fick fråga och det hade jag.
Imorgon ska jag prata med sköterskan ang höjning av stesoliden. Tar nu 5mg tre gånger per dag, men det räcker inte riktigt till.... Men jag vill fortfarande ha dom tre gånger per dag, så dom inte höjer grammen och sänker till två gånger per dag istället. Men det märks hur det blir!
Annars så har kvällen gått lugnt till, ganska skönt för jag är lite smått seg i huvudet.

Sådär, nu är det klart för denna gång med ect. Det gick väldigt smärtfritt! Och på fredag är det dags igen... Det jobbiga är minnes förlusten, glömmer saker hela tiden., minns inte vilken dag och månad och vecka dag det är... Och En himla massa annat. Och det är fem gånger dom ska göra detta... Men nu känner jag mig inte alls lika orolig längre, och det är otroligt skönt.
Det är ju inget jag ser fram emot, men förhoppningsvis kommer detta göra mig bättre.
Och som det låter nu så blir jag kvar hela nästa vecka och kanske lite till. Och det känns otroligt jobbigt, värst är att vara i från barnen. Har inte träffat dom sen i ja.... Jag minns inte riktigt, tisdags kanske?
Hur eller hur gör det otroligt ont att vara ifrån dom, men en stor tröst är att dom är med Jimmy. Bättre pappa finns inte!
På tal om Jimmy, han var här idag, och jag fick en jättefin röd ros, ett speciellt läppsyl och en bodylotion som luktar otroligt gott. Han skämmer verkligen bort mig, min älskling.
Nej, nu har jag inte så mycket att berätta, för tillfället.

Då är det snart dags... Nervös? Ja! Orolig? Ja! Förväntansfull? Nej!

Jag försöker intala mig själv att detta kommer gå bra....

Det jag är rädd för är att sömnmedlet inte ska funka, men att jag inte kan säga ifrån. Och sen att jag kommer må dåligt efteråt.... Och minnes förlusten.
Nej, bu måste jag tänka positivt.

Usch, börjar bli riktigt nervös inför morgondagens händelse.... Ect-behandling känns så tabu... Men efter att ha pratat med kunnig personal känner jag mig något tryggare. Men ändå!!!
Men vad ska jag göra? Medicinerna funkar ju inte, och hemma kan jag inte vara, ska jag bo här på Psyk då för alltid annars?!
Nej, detta måste göras, nu finns det ingen återvändo.

Har ju helt glömt bort att blogga idag!
Jimmy kom på förmiddagen och vi gick ut på stan. Otroligt skönt med lite frisk luft!!
När vi kom tillbaka till avdelningen så hade vi samtal en ect med en skörare. Efter det så hade vi samtal med narkos läkaren. Så nu vet jag vad, när och hur allt kommer ske och det känns tryggt och bra. Men jag erkänner att jag faktiskt är lite små rädd....
Men det kommer nog kännas bättre när jag väl gjort första behandlingen. Och jag kommer gå igenom sex behandlingar sammanlagt, läskigt!
Är dessutom lite rädd för att detta inte kommer funka, vad gör jag då liksom? Men chansen att det kommer funka är stor! Så jag håller hoppet uppe!

Nu vill jag bara att tiden ska gå så jag kan ta min nattmedicin och gå och lägga mig. Jag är inte trött eller så, vill bara sova så jag får slippa alla mina tankar för en stund. Vaknar visserligen på natten och direkt sätter tankarna i gång men jag somnar om ganska fort igen tack och lov!!
Dessutom kommer Jimmy imorgon och det ser jag fram emot, bara få hålla handen, kramas och mysa. Jag hoppas även att Jimmy får ta med mig ut... Jag vågar inte hoppas på för mycket....

Idag har dom ändrat lite på mina mediciner. Jag äter ju sobril tre gånger dagligen, men nu är den utbytt till stesolid istället. Anledningen till detta är för att den funkar bättre än sobril för mig. Det beror antagligen på att jag har ätit sobril så länge och nu blivit resistent mot den.
Vi ska även byta insomningstablett inatt och se vad resultatet blir... Funkar det inte så byter dom tillbaka.
Men några mer förändringar blir det inte just nu, då vet man inte om ect ger effekt eller om det är medicinerna. Så så är det!

Idag blev det klart, jag ska gå igenom ect-behandling. Jag känner mig nervös, orolig, rädd... Men samtidigt så tänker jag att detta är kanske sista utvägen så det är väl bara att gilla läget.... Men sen är jag orolig över att det inte ska funka, vad gör jag då? Ger upp?!
Jag vet att jag ska vara positiv och se hoppfullt på detta, för det funkar för många. Men det är svårt.
Det värsta är att jag kommer vara inlåst här under en lång tid nu, om jag inte får åka hem på permission vill säga, och det hoppas jag verkligen!!
Men inte som läget ser ut nu, får inte ens gå ut ensam.
Well well.... Annars då? Jag är trött, skulle vilja sova bort ett par dagar, kanske ska be dom under ect-behandlingen att inte väcka mig.... Nej, det är nog ingen bra idé, måste ju kunna ringa och prata med Jimmy och barnen.

Dag fem.... Jag vet inte alls vad som händer idag. Dom ska diskutera en hel del saker om mig på ronden idag, så jag hoppas att jag får ett läkarsamtal så jag får veta vad som händer egentligen! Men om jag ska kritisera det här stället så är dom väldigt dåliga på att informera patienterna om vad som sker... Inte bra.
Men samtidigt så har jag ingen brådska, inte som att jag får åka hem nu ändå, jag får ju inte ens gå ut på egen hand!
Igår pratade jag ned en personal och hon sa nåt om två veckor.... Men jag vet inte... Låter lite väl länge. Fast blir det så, ja då är det bara att gilla läget!

Snart dags att gå till sängs. Kan tyckas tidigt, men ända gången det är lugnt i huvudet och jag slipper alla jobbiga tankar är när jag sover. Jag vaknar visserligen ofta och då sätts tankarna igång, men jag somnar om ganska fort så jag klarar mig.
Imorgon är det måndag igen och en ny vecka börjar. För min del spelar det ingen roll, här inne ser dagarna precis lika dana ut... Frukost, lunch, fika, middag, fika. Där emellan vila, samtal och titta på tv. Ja, som ni förstår så måste man vara galen för att stå ut här inne, om inte annat så blir man galen. Men som sagt, jag befinner mig helt klart på rätt ställe nu.... Tyvärr. Men så är det och det är bara att gilla läget.

Då har Jimmy varit här och hälsar på. Jag fick gå ut så vi tog en promenad till Willys. Så skönt med frisk luft, har inte varit ute sen i torsdags, har inte fått gå ut och får fortfarande inte gå ut ensam.
Det var så trevligt och mysigt att ha honom här, det gör ont att vara isär såhär. Men jag mådde inte så dåligt av att han åkte, nog sved det och gjorde ont men jag känner samtidigt att jag klarar inte av att vara hemma som läget är nu. Både för Jimmys, barnens och för min skull. Tragiskt.... Må så dåligt att man känner sig "hemma" på en Psyk avdelning....

Då var det snart lunch... Ingen mat jag direkt gillar. Men jag tvingar i mig så mycket jag kan, man mår ju inte bättre av att svälta sig.
Och idag kommer Jimmy och hälsar på mig, underbart! Finns ju roligare ställe att befinna sig på och träffa folk, men ja bara att gilla läget... Jag är sär jag är och så är det!
Ska se om jag får gå ut idag, skulle vara skönt med lite frisk luft och miljöombyte.
Nej, nu är det mat!

Jisses, det är redan dag fyra som jag är här. Och jag är inte redo att åka hem en på ett tag... Den nya medicinen funkade inte så idag ska sköterskan prata med läkaren igen och se om han har nån plan. Om han har det så hoppas jag verkligen den funkar och om inte så vet i faan vad jag ska ta mig till.... Då är det väl bara att ge upp antar jag och inse fakta, det är såhär jag får må.
Men jag ber till gudarna att dom ska hitta hjälp åt mig, för det känns som att tiden håller på att rinna ut.

Uppe med tuppen!

Hade en skit kväll igår, inte nog med allt som snurrar i huvudet och det tynger ner mig, men blodtrycket var åt helvete 90/70 och en puls på 108. Detta innebar att så fort jag stod upp så var jag sekunder från att ramla ihop, så jag fick gå och sätta mig hela tiden, och fullkomligt sönder stressad!
Jag börjar bli less på detta nu, jag är så nere i skiten att det har blivit fysiskt... Detta måste få ett stopp, nu!!! Men hur då? Hur gör man en Quick fix? Om det ens är lämpligt och möjligt.

Fasen vad tungt det är ikväll. Fick den nya medicinen idag som förhoppningsvis skulle gjort mig trött alla fall men inte... Vet inte vem som är mest besviken, jag eller personalen... Jag har lärt mig att inte bygga upp för stora förhoppningar på mediciner, man blir bara besviken ändå.
Men det är bara att kämpa vidare... Trodde väl aldrig jag skulle behöva kämpa så hårt för att leva... Jag menar, jag har ju så mycket att leva för, men varför kan jag inte motivera mig?
Men det kommer bli bättre, det måste det ju. Jag har ju inte alltid mått såhär, så jag borde ju kunna hitta tillbaka till den personen...?!
Mycket jobb som sagt.

Nu har den nya medicinen sats in, ska bli intressant att se hur den funkar. Den kommer inte göra några mirakel, men den kanske kan puscha mig i rätt riktning alla fall. Men mycket ligger hos mig, det är mycket att jobba med, men det blir nig bra...

Jaha... Vad ska man skriva om?!
Här händer inget, tiden kryper fram.... Börjar verkligen sakna barnen och Jimmy.
Nu känns det mest som att jag är under förvaring, jag får liksom inte hjälp att bli av med mina mörka tankar och hjärnspöken. Stundvis kan jag tänka att jag borde åka hem för Jimmy kan se efter mig, men sen kommer samvetet och jag känner att det är inte hans uppgift. Och då vet jag inte var jag hör hemma längre och direkt kommer tankarna att jag lika gärna kan göra slut på allt så är jag inte till besvär längre.
Men, det finns ett men, familjen. Jag vill inte att dom ska gå igenom en så hemsk sak, och barnen behöver sin mamma.
Men ändå.... Det är så jäkla mörkt och tungt!!

Jag har verkligen världens bästa man. Jag är säker på att det var ödet som gjorde att det blev just vi. Han ställer upp på mig hela tiden, stöttar, tar hand om mig och gör allt han kan för att jag ska må bra.
Som nu, jag vill vara på avd 23 men blev ju flyttad till 24. Så nu ikväll ringde Jimmy till avdelningen och nu är jag tillbaka på 23an!
Nu är det inte bara därför som jag är så tacksam.
Han tar nu ensam hand om alla barn och gnäller inte ett dugg om detta. Allt för att jag inte ska ha dåligt samvete och bara stanna här och bli frisk. Eller frisk... Det blir jag ju inte, men jag är i tryggt förvar och här kan jag inte göra mig själv illa.

Gud så tråkigt jag har det!!! Men samtidigt så är det väl inte meningen att man ska ha kul när man är här?! Och skulle nån komma och fråga om jag vill hitta på nåt så skulle jag ändå bara säga nej. Jag känner inte för nåt, allt kvittar... Jag är trött, jag vill bara sova bort en vecka... Eller två! Får se hur det blir med den nya medicinen, kanske slipper ligga vaken från fem och istället kan få sova ända till sju!!! Underbart. Medicinerna jag äter nu gör att det tar ca 1-11/2 timme tills jag somnar. Vaknar sen på nätterna flera gånger, men jag somnar om ganska fort vilket jag är tacksam över, men så är det det där att vakna så hiskeligt tidigt... Inte kul. Men vi får som sagt se, hoppet är ju trots allt det sista som lämnar människan.

Jag hade läkarsamtal idag på förmiddagen och det vi kom fram till var att vi först och främst måste få ordning på sömnen. Så ytterligare en medicin har satts in. Jag får även inte lämna avdelningen, ens med sällskap, hur länge det ska gälla vet jag inte. Men jag hoppas det hävs imorgon. Okej, själv går jag inte ut, litar inte på mig själv så pass att det känns tryggt. Men om Jimmy kommer så skulle det vara skönt med lite luft.... Att vandra mellan dessa fyra väggar ger ju inte så mycket...
Ska ha ett nytt läkarsamtal imorgon och diskutera hur natten blev med den nya medicinen. Håll tummarna för arten funkar, det vore verkligen en skänk ifrån ovan.

Tungt inlägg, läs inte om ni är kännsliga.

Nu har jag legat i sängen i två timmar och glott ut genom fönstren. Skulle nog kunna ligga här i två timmar till.... Jag mår inte bra, det är ett som är säkert. Jag menar, hade jag mått bra så hade detta tagit knäcken på mig, nu störs jag inte alls av det... Jag förstår inte vad som är fel, jag har tappat lusten helt. Inget lockar mig, jag är likgiltig till allt, vill inget, tappat aptiten. Det känns som att jag är inlåst i ett svart rum utan dörrar och fönster, och jag tar mig inte ur det där rummet.... Det är tungt nu. Tur att jag har min familj, dom får mig att önska att det kommer bli bättre. Utan dom hade jag släppt taget om livet för länge sen.

Då var det morgon, har redan varit vaken i två timmar. Sov lite si och så, inte sämre än hemma alla fall vilket är positivt!
Har ätit frukost precis men fick bara i mig några tuggor på mackan... Som tur är så köpte Jimmy Med frukt innan han åkte igår så jag klarar mig. Frukt är nog det ända jag faktiskt kan äta utan att det dåliga samvetet och ångesten tar över.
Dom tog massa prover idag med... Men vad det var vet jag inte... Jag vet egentligen ingenting om jag ska vara ärlig, jag går dit jag ska och tar medicinerna dom ger mig.

Usch detta känns inte bra alls. Har blivit förflyttad från avd 23 till 24. Och jag vill inte!!!
Jag känner mig mycket tryggare på avd 23, så jag vill tillbaka dit nu!
Jag vet inte varför jag blev förflyttad, plats brist eller nåt?
Jag ska hur som begära att få flytta tillbaka så fort det finns plats. Om jag ska se det positivt så har jag här ett eget rum vilket är en lyx! Så helt illa är det inte.... Men nästan.

Då har Jimmy åkt hem... Det gick förvånads väl bra! Bröt inte ihop alls, än. Det kan ju bli annat när jag pratar med honom ikväll och det är dags att sova... Eller när jag varit här ett tag och han ska åka hem....
Men men, bara att gilla läget...

Dom har nu kollat blodtryck, puls, längd och vikt. Jag blev väldigt förvånad, jag är bara 161.5cm och jag har tappat 5kg på två veckor. Eller förvånad över vikten blev jag kanske inte egentligen, maten har verkligen inte funkat. Men att det rörde sig om så mycket trodde jag inte. Nåja, nog tjatat om detta.

Saknar barnen otroligt mycket. Är glad över att dom släppte hem mig igår så jag kunde säga hej då riktigt noga idag på morgonen.
Nej, nu ska jag glo på tv i väntan på läkarsamtal... Om det blir idag vill säga.

Då är man tillbaka på avdelning 23... Det känns som att tiden stått stilla, jag har till och med fått mitt gamla rum. Jag vet inte alls vad som kommer hända och när. Jag vet att läkarna har en ny idé, och den känns otroligt läskig... Vad det är vill jag inte ta upp här just nu, vill vänta och se hur det blir först.
Jag saknar barnen redan, så detta kommer inte gå så vidare bra... Men vad ska man göra, det känns som att detta var oundvikligt... Om inte annat så får man se det som så att Jimmy får en välbehövlig paus.

Fixade naglarna tidigare idag och blev riktigt nöjd faktiskt! Idag har jag använt mig av nagelstickers. Så det klarade jag av att göra på egen hand!

Usch så motig denna morgon är! Det svider att säga hej då till barnen idag kan jag lova... Att inte veta när jag nästa gång får pussa och krama på mina små hjärtan känns hemskt!
Men jag måste se det som så att jag gör detta för hela familjens skull... Att läggas in löser inte mina problem, jag har mina diagnoser och jag kommer aldrig bli återställd, men just nu är det nödvändigt att lägga in mig. Om inte annat så måste jag eftersom läkarna kräver det, och gör jag det inte frivilligt så sker det med tvång och då har jag inget att säga till om längre.
Men det kommer gå bra det här... Det måste det!

Usch vilken tung kväll detta är.... Vetskapen om att jag inte kommer träffa barnen på ett bra tag svider, gör ont är hemsk!
Jag har även dåligt samvete över att lämna Jimmy ensam med alla barn, men han säger att jag inte ska tänka på det, han klarar det. Och det vet jag att han gör... Men samvetet gör sig ändå påmint.
Det jobbigaste är att inte veta vad som händer, vad kommer ske, hur länge måste jag vara kvar?
Och eftersom detta inte är första gången jag är där så vet jag att jag kommer inte få svar på detta dom första dagarna.
Jag som är så beroende av rutiner och ha kontroll på vad som händer... Har jag inte det så blir det så fel...

Då ska jag snart åka hem...
Samtalet gick inte som jag tänkt mig, det blev läkarsamtal av det istället och imorgon läggs jag in igen.
Dom ville lägga in mig idag, men jag fick åka hem på villkoret att Jimmy övervakar mig.
Jag vill verkligen inte, jag hatar detta!!!
Jag vill inte vara ifrån Jimmy och barnen, det gör ont att inte få vara dom nära hela tiden.
Men jag får se det som så att det är för deras skull jag gör det. Jag kommer aldrig bli jag igen, men jag kan komma en bit på vägen.

Då är jag och Jimmy påväg till Västervik. Men det är inget allvarligt, det är dags för samtal.
Det passar väldigt bra måste jag säga, för idag är det en väldigt dålig dag... Jag vet inte riktigt varför det är så idag, är lite rädd för att det är påväg att bli en mani period.... Många tecken tyder på det. Så nu hoppas jag verkligen att medicinen går in och stoppar allt.
Ja ja, men vi får se. Jag lär inte märka det men Jimmy kommer definitivt göra det.

Fick hem mina nagel klistermärken eller vad det heter idag. Tror det kan bli riktigt fint när jag fixat naglarna... Men inte idag, Jimmy har precis fixat mina naglar, svart nagellack med vita tribals. Riktigt snyggt!
Sagt det förr och säger det igen, det är tur jag har honom. Och nu menar jag inte bara för att han hjälper mig med naglarna, han gör så mycket för mig, tryggheten i mitt och barnens liv. Utan honom skulle allt rasa samman... Det var verkligen ödet som förde oss samman, för jag tror inte att vem som skulle klara av att leva med mig, speciellt inte nu när läget är som det är.

Äntligen!!!

Idag ringde Jimmy än en gång till tre för att se vart pengarna han laddat på min telefon tagit vägen. Lustigt nog fick han idag prata med en kille som på några minuter fick problemet fixat, plus 100:- i kompensation!
Denna lättnad över att ha en fungerande mobil är enorm. För som nu, jag mår inte så bra och då är det väldigt läskigt att inte kunna ringa Jimmy som är tryggheten i mitt liv.
Så som sagt, stor lättnad!

Då var det tisdags morgon. Känner mig relativt pigg, men hade inte tackat nej till att få sova lite längre på morgonen. Men med tre morgonpigga barn så är det inget alternativ!

Gårdagens "chock" börjar lägga sig och sjunka in... men det känns fortfarande lite omskakat eller vad man ska säga.
Idag mår jag inte så bra, ovanligt va?! Inte direkt... men jag antar att det mest beror på medicinen, man blir ju sämre ett tag när man börjar med dom antidepressiva, så jag får stå ut.. eller nåt.

Nej ni, jag har tyvärr inte mer på hjärtat, så nu sätter vi punkt.

Så var det kväll... Jag gillar inte kvällar och tidiga morgnar. Känner alltid ångest vid dessa tillfällen. Anledningen till det är att jag snart ska sova, och det är ett träligt projekt... Sömnen är ju nåt som inte funkar.
Varför jag hatar morgnar vet jag inte... Ångest över att inte veta vad som händer kanske?
Ja ja, hur som så är det snart dags att sova för mig. Kan tyckas tidigt men det tar i runda drag en timme för mig att somna så då är det inte så tidigt längre. Så nu säger jag God natt.

Jaha.... Så blev det med det!

Fick mitt nya läkarintyg idag, och det på läkarintyget kändes delvis som en chock!
Jag har nu fått en ny diagnos, den känns både bra och inte bra. Jag menar, man vill ju ha diagnosen rätt ställd, men den känns ganska otäck. Men den stämmer in så ja, dom har gjort rätt. Så nu har jag två diagnoser...
Jag fick även en chock när jag läste om patienten kommer bli återställd. Nej var i kryssat.
Som det känns idag så håller jag verkligen med, jag förstår inte vart jag skulle passa in.
Men tankarna snurrar verkligen nu... Är det såhär jag kommer må nu, för resten av livet?
Men jag har nu två val, ett kämpa och inte ge upp.
Två, skita i allt och tyna bort...
Jag väljer ett!

Denna dag är som gårdagen... Illa!
Jag vet inte vad jag ska ta mig till, sluta med medicinen eller stå ut?
Jag minns inte hur det var förra gången jag började med antidepressiva tabletter. Är ju snart två år sen jag blev sjuk...
Herre Gud,två år.... Det är lång tid! Undrar hur länge till det kommer vara såhär? Tyvärr så är det väl ingen som direkt vet... Varken jag eller någon annan.
Men jag mummlar för mig själv det jag blev informerad om på sjukhuset:
"Psykisk hälsa går inte att tvinga fram eller skynda på"

Fy faan för dessa mediciner.... mår inte alls bra. Jag vill sluta med dom antideppressiva nu men nej, det går ju inte.
Ikväll var det nära att jag bad Jimmy att ringa till akut psyk och säga att jag kommer. Men jag vill verkligen inte dit så jag bet ihop och tog en sobril. Hjälpte väl lite men jag mår långt ifrån bra.
Anledningen till att jag inte vill till akuten är för att jag är ganska säker på att jag skulle bli kvar där, och det vill jag verkligen inte! Men skulle det bli så, ja då är det så...

Nej nu ska jag umgås med mina två äldsta barn. Dom skulle egentligen sova, men eftersom dom varit borta hela helgen så är det inte så noga. Vad gör det att dom är uppe längre en gång ibland!

Nu har alla barn kommit hem och middagen är intagen. Våfflor fick det bli idag, snabbt och smidigt!
Jag mår inte så vidare bra idag, kan inte sätta fingret på vad som är fel... mår inte bra helt enkelt, Jag vet ju varför jag mår dåligt, den nya medicinen.... just nu känner jag att jag helt skulle vilja sluta med den, men jag vet att det är precis det jag inte får göra.
Jimmy vill att jag ger det ett par dagar, och han har säkert rätt, så jag ska försöka bita ihop och stå ut. Det ska ju bli bättre... hoppas jag!

Nu har Jimmy hjälpt mig med mina naglar! Snacks om tur att han vill hjälpa mig, annars skulle det inte bli nåt... Klarar själv inte av att göra små pill, är på tok för skakig och svårt att koncentrera mig.
Det han använt är stämpel, har massa mönster men nu provade vi med ett och samma på alla för att se hur det funkar.

Då var söndagen kommen och barnen kommer hem i eftermiddag. Det där att dom kommer hem känns lite splittrat... jag har saknat dom så otroligt mycket, och huset känns väldigt stort och tomt. Men samtidigt går dessa helger så otroligt fort så man hinner knappt med!
Dessutom så strular Julia och Hampus så otroligt mycket med sövningen så helt ärligt så är det skönt att få låta någon annan ta hand om den biten ett par dagar.... Usch så elak jag känner mig när jag skriver så, men som med allt annat så är jag bara ärlig och skriver precis vad jag känner.
Men som sagt, jag saknar dom så otroligt mycket, och jag ser faktiskt fram emot att dom kommer hem idag.

Annars då? Jo jag känner av den nya medicinen nu... ångesten, oron, nedstämdheten, likgiltigheten är mycket starkare.... och detta kommer sitta i ett par veckor innan kroppen vänjer sig vid medicinen. Hur jag ska stå ut i ett par veckor har jag inte den blekaste aning om... tiden kommer gå mycket sakta.
Men jag får helt enkelt bita ihop och hoppas på att det kommer bli bättre. Det måste det bli för jag vet inte hur länge till jag orkar med detta.

Det börjar kännas av nu att en ny medicin ligger i kroppen och gör verkan. Dock så är det inte positiva känslor... men jag visste ju detta, det är jobbigt dom första veckorna, så är det och det kommer man inte ifrån. Och det blir ju bättre, det måste det ju bli. Är så jävla less på allt det här nu, jag vill bara må bra. Jag begär inte att jag ska gå runt på rosa små moln och vara överlycklig hela tiden. Men jag saknar att känna passion över något, se fram emot nåt roligt, känna lycka ibland över saker.
Nu vet jag att alla mediciner tynger ner mig, det vet jag. Antidepressiva gör även att man blir "avslagen" åt båda hållen, man blir lite känslolös.... men ändå, det kanske hjälper mig att få näsan över vattenytan. Kanske så jag slipper trampa vatten och hel tiden blir dragen ner under ytan. Men vi får se.
Hämtade även ut min nya sömnmedicin. Fick ju theralen i droppar utskrivet men det smakar så illa så det är en plåga att få i sig dom där jäkla dropparna.
Så nu är det bytt till alimemazin. Enlingt dom på apoteket så är den starkare än theralen, men det märks.
Theralenet påverkade mig inget direkt, eller om man säger såhär: Jag vaknade lika mycket men jag hade inte lika svårt att somna om, mycket positivt!
Men nu får vi se hur det går med alimemazinet, funkar det inte så får jag helt enkelt plåga i mig dom där läskiga dropparna... Usch!

Nej, nu ska jag hålla jimmy sällskap i köket när han fixar dagens middag.
Trevlig lördag till er alla.

Härlig start på dagen, sovmorgon!
Planen för denna barnfria dag är att ta det lugnt, gå ner till stan, och om mina föräldrar är hemma så gå dit och ta en kaffe.
Funderade på det där när jag var hos min mamma sist och det är riktigt länge sen... Ändå bor dom så nära.
Detsamma gäller min syster, det är en evighet sen jag var hos henne, och jag känner att jag missar så otroligt mycket av min systerdotter. Hon är nu i den ålder där det händer så otroligt mycket och för den delen så är hon bara så otroligt mysig så man vill bara vara nära henne!
Så varför går jag inte bara dit?
Jag vet inte, jag kan inte gå från tanke till handling. Jag vill så gärna men det är så svårt!
Men jag jobbar på det, så snart så!

Fick idag veta att proverna på Sköld körteln inte såg bra ut, så nu måste jag beställa tid till vårdcentralen för koll och ännu mer provtagning.
Visst känns det oroande, för när vi läste om det så var det mycket som stämde in. Och detta beror antagligen på litiumet jag äter.
Blir lite orolig över att jag kommer bli tvungen att sluta med litiumet... Visserligen så känner jag ingen direkt förbättring men det hindrar mig ifrån att få mina toppar allafall, och det är ju visserligen bra!
Varför kan jag inte bara få medicin, jag tål den, mår bra av den och allt får vara bra! Jag är trött på det här nu, test med mediciner hit och dit, höja dosen på både det ena och det andra... Blä!!

Nu har jag haft läkarsamtal i Västervik. Dom höjde abillyfien, och nu hoppas jag det ger bra effekt.
Fick även börja med en antidepressiv tablett, så nu är det bara att ställa in sig på att ännu sämre en tid framöver... Kul! Fast samtidigt så undrar jag, kan man bli mer deppig och må så mycket sämre än man redan gör? Det märks...
Jag är väldigt beroende av Jimmy som det är, och hur det kommer bli nu vågar jag knappt fundera över.
Tack och lov så är Jimmy väldigt envis, stark och förstående. Jag vet inte vad jag skulle göra utan honom, bryta ihop eller nåt sånt skulle jag tro.
Nej, nu blir det tidig lunch.

Fy faan... såg en bild på FB på djurplågare. Vad dom gör eller gjort vill jag inte ta upp här, det är för hemskt!
Vad jag vill komma fram till är att jag kan inte förstå vad som är fel i huvudet på folk som plågar oskyldiga djur!?
VAD har djuren gjort för att förtjäna att plågas och ibland till döds?!
Jag blir verkligen illa berörd av sånt där, det gör så ont att se och läsa om. Så tänker jag i dom banorna att tänk om det var nån av mina katter!! Jag vet inte vad jag skulle ta mig till isåna fall.
Nej, vad man får ut av att plåga djur det kommer jag aldrig förstå mig på, och jag vill för den delen inte förstå det heller. Vad tjänar det till?

Det är ingen bra dag detta...
Kan inte sätta fingret på vad som är fel, kroppen och huvudet vill inte helt enkelt.
Lustigt nog kan jag nästan känna att det går bakåt med mitt mående, jag ser inte framstegen. Eller så gör jag framsteg men jag kan helt enkelt inte se dom....
Jaja, skit samma... himla träligt att må såhär är det alla fall...
Ibland önskar jag att jag hade nåt som syns, en bruten arm eller nåt sånt, det syns ju till skillnad mot psykisk ohälsa!
Jag kan rabbla upp massor hur jag känner mig, både fysiskt (ja fysiskt, det psykiska blir fysiskt på nåt lustigt sätt.) och psykiskt, men det tänker jag inte. Knappast rolig läsning.
Nu vet jag ju inte om detta är speciellt roligt att läsa heller, men tydligen finns det lite intresse, för än en gång, läsarna bara ökar och ökar. Och missuppfatta mig inte nu,. jag tycker det är jätteroligt med alla nya och gamla läsare, skulle jag inte tycka det så skulle jag ju inte blogga.
Jag kan visserligen känna ibland att jag inte vågar vara så öppen som jag vill, för tro mig, det är mycket nu...
Men jag vet ju inte vem som läser, man måste tänka på barnen och hur dom påverkas och så vidare.

Nej, nu ska jag sluta gnälla och ta tag i dagen.

Då är dagens första möte avklarar, och ända! Tack och lov så är det bara det idag, resten av dagen är "ledig".
Mötet gick bra, vi fick lte att fundera över och grubbla på... jag vet inte om det kommer göra saken lättare för Jimmy eller inte, men värt ett försök!
Jag vet att jag skriver väldigt luddigt, men jag kan tyvärr inte ta upp vad det gäller öppet sådär på bloggen. För Jimmys skull.

Vad jag ska göra resten av dagen har jag ingen aning om, vila och se på tv antar jag.

Imorgon har jag läkarsamtal i västervik. Jag vill inte... gillar inte att ha dom samtalen. Jag vet inte om mina mediciner kommer justeras något, det beror på vad mina värden visar. Jag känner att seraquelen kanske behöver höjas, men om läkaren tycker så vet jag ju inte..... ja, vi får se, det märks imorgon.

Snart dags att krypa till kojs... men jag vill inte! Det är så otroligt ångest laddat att ligga i den där jävla sängen och inte kunna somna.
Varje kväll samma sak... ligga där och tiden bara tickar iväg... ångest!
Men det är bara att gå dit och lägga sig, tänka glada tankar och hoppas på att denna natt ska bli bättre än förra, och natten innan dess, och natten innan dess.... Nu blir det ju aldrig bättre, men som jag så många gånger tänker, det sista som lämnar människan är hoppet.

Köpte ett par snygga byxor idag, lila! Jag vet väl inte om det är så vidare modernt, men jag gillade dom. Hann inte med att prova dom så jag gick på storleken, vilket jag egentligen inte har koll på ett smack, men denna gång blev det rätt, jag kunde ha dom!

Nej, nu är det dags....

Onsdagar innebär en tradition för oss i familjen Eriksson, fruktsallad!
Fruktsallad och tv serien labyrint.
Dels är det väldigt mysigt och gott, men även spännande!! Jag lever mig in i labyrint väldigt mycket kan jag lova er... Lite för mycket ibland!
Labyrint är förresten en tv serie för barn, tre barn tävlar i olika grenar. Spännande!!

Nu är alla dagens måsten klara.

Dagen började med samtal i Västervik, det gick toppen bra. Vi pratade, skrev jobbade och pratade lite till. Jag tror nog allt kommer bli bra... Det måste det! Men det är långt kvar...

Nästa sak i agendan var möte i Vimmerby. Behöver jag säga att det har varit ett himla farande? Mötet gick sådär, vi tog upp det viktiga och så kom vi överens om att ha ett möte till.

jag är så trött på alla möten... Den här veckan har det varit nåt varje dag, ibland två.
Vi är barnlediga denna helg och det jag mest av allt vill och behöver är att sova!!! Om det kommer ske är en annan femma.

Då var det morgon och dagen har precis börjat.
Dom små är på dagis och Hampus håller på att göra sig klar för skolan.
Jag ska ska snart göra mig klar med, ska ju på samtal idag i Västervik.

Men jag har ingen bra dag idag. Det tog mig 40minuter för att jag skulle kunna ta mig upp ur sängen.... Huvudet vill inte, jag vill sova bort dagen, slippa tänka, känna... Bara för en dag!
Frukosten gick sådär.... Fick inte i mig allt, det är jobbigt med mat med idag. Eller det är ju alltid svårt med mat men idag är det värre.

Jag har såna här dagar då och då. Detta är inget nytt, men sen samtidigt, vem ligger alltid på topp?!

Imorgon är det än en gång dags för samtal. Och jag ser faktiskt fram emot det!
Jag är nästan alltid lite pigg när jag kommer, men sen efteråt är jag skit slut.
Vi pratar inte bara, vi jobbar verkligen... olika övningar, gör saker som får mig att tänka, jobba med huvudet... Men jag ser ändå fram emot det, detta hjälper mig ju att sakta men säkert mår bättre... jag ska ju komma till ett välbefinnande, så småningom.

Hade möte med försäkringskassan idag. Det gick bra antar jag, eller vad man ska säga...? hon ser inte att jag är i närheten av att börja arbetspröva ens. Hon tycker att det ligger en bra bit framöver. Jag kan bara säga att jag håller med. Först och främst måste jag kunna se efter mig själv... jag ser efter mig själv, men Jimmy lämnar mig inte ensam så gärna. Orkar inte gå in på varför just nu, det är så tungt att sitta och skriva om, man får det svart på vitt liksom. Jobbigt!
Som idag, följer inte Jimmy med mig ut så har jag folk som jobbar för kommunen som kommer hem och tar med mig ut. Hur ska jag ta mig till ett arbete då? Och hur ska det kunna skötas?
Och då får jag press på mig och då får jag psykoser.
Så fort jag får minsta lilla press så kommer det... tål inte ett skit.

Fy faan... jag har både skrivit det förr och sagt det: Hur hamnade jag här?!
Vad gjorde jag för fel, vad hände, vad skulle jag kunna gjort annorlunda.... frågorna bara rusar runt i huvudet.

Ska träffa min läkare på fredag. Jag hoppas på vettiga svar från henne. Som, varför mår jag inte bättre? Funkar inte litium på mig? Vad ska vi göra nu? Kommer jag aldrig må bättre än så här, blir det inte bättre?!

Resultatet av dagens köp.

Nu har jag provat nagellacket och magneterna och resultatet visar jag här. Det jag har att säga är att det var mycket lättare att göra ränder än stjärnor!!
Hur eller hur så va det roligt att prova.
Nu fattas det bara lite längd på naglarna med....

Silica

Idag är det en stor dag, jag kunde sätta upp mitt hår i en svans!! Okej, den är liten efter allt hår jag tappat, men jag kan!
Jag måste tacka min syster och Johanna för att dom rekommenderade silica, har ätit det ca 1-11/2 månad och det är stor skillnad på mitt håravfall.
Så det rekommenderar jag er, tappar ni hår, ät silica, det funkar!!!

Hittade en ny sak idag som jag var tvungen att prova.
Ett nagellack som man gör mönster i med en magnet. Det finns antingen ränder eller så kan man använda en annan magnet och då blir det en stjärna!
Provade på att göra stjärnor och det var inte så lätt det här.... Kan visserligen bero på att jag har svårt att koncentrera mig och är väldigt skakig... Men kul att prova nåt nytt!!

Då var denna dag fullt igång, barnen är påklädda och snart redo för dagis och skola.
Jag ska till vårdcentralen och lämna prover, men jag vet inte hur det ligger till med det där. Har ju ätit lithionit sen två månader tillbaka och när jag började med lithionit så sa min läkare att det blir täta blodprovs kontroller, i början varje vecka... Men jag har lämnat prover en gång sen det började. Jag vet som sagt inte.... Jag gillar inte min läkare riktigt, känns inte som att hon tar sitt jobb seriöst!
På fredag ska jag alla fall dit igen och då ska jag ta upp förflyttning till Vimmerby igen men behålla min samtals kontakt i Västervik.
Jag vet inte om det bara är jag, men fasen så svårt det är att hitta en bra läkare... Men som sagt, är kanske vara jag...
Men jag har jäkla bra samtals kontakt alla fall, och det är en himla bra början!!

Blir så trött... Wille vägrar att somna. Han kommer med alla möjliga olika saker som han måste prata om, ena gången va han hungrig, andra gången fick han för sig att möblera om i rummet, och nu sist var det för att nått kliade... Och jag är säker på att han kommer upp fler gånger med diverse saker att diskutera om.
Men samtidigt så kan jag väl inte gnälla, han har varit hemma sen i torsdags och jag har inte varit bra på att stimulera barnen denna helg, så delvis får jag skylla mig själv.
Men det gör inte saken bättre ska ni veta!
Håll nu tummarna för att han somnar snart, både han och jag behöver sovs, nu!!

Irriterar mig så!!!!

Pengarna har fortfarande inte kommit in på telefonen.... Nu har jag väntat sen i fredags på att få telefonen påfylld men neeeeej!
Känns jäkligt surt att ladda på telefonen men man kan ändå inte ringa på den... Och så låst man är sen då!
Och att ladda på den igen känns ju dumt det med, jag menar, pengarna ska ju komma in, men när?!
Blir inte klok på det här, det är en sak som är säker!

Och vad gäller Hampus och kräksjukan så är han helt återställd idag. Inget fel alls på han, underbart! Nu håller vi tummarna för att dom andra barnen klarar sig, men det ser hoppfullt ut, inga problem med nåt än så länge.
Håll tummarna för oss.

Så, hur gick det igår?
Toppen!! Det kom 14barn och huset blev fullt. Men det låter nog mycket med 15 barn (med Hampus inräknad) men det var inte så farligt. Okej, man kunde ju inte gå någon stanns och vara "fri" för det var ju barn i varje vrå, men dom skötte sig ju själva så man behövde ju inte göra mer än att se efter dom.
Men alla fall, Hampus var nöjd över att så många kompisar kom. Alla lekte så bra ihop och ingen blev osams. Maten vi bjöd på var väldigt populär, pizza. Efteråt fick dom massor med glass med en uppsjö av såser och strössel!
Han fick även jättefina paket, allt i från skämtsaker, pysselböcker, till lego.

Tyvärr så slutade inte dagen så bra. På kvällen började Hampus klaga över magont.... Och en stund senare kräktes han. Magsjukan har med andra ord infunnit sig i vårt hus och nu är det väl bara att vänta in att resten ska bli sjuka... fy fan!

Nu är det snart dags för barnkalas, Hampus firas lite för sent, men vad gör väl det, huvudsaken är att det blir gjort!
Detta må låta helt galet, men jag vet inte hur många som kommer... 14barn är bjudna, men man vet ju inte hur många som kommer, det finns ju föräldrar som tyvärr inte hör av sig, fast man ber om det.

Nåja, nu börjar barnen välla in, så jag borde slita mig...

Sitter nu och väntar på att barnen ska somna snart. Wille kommer nog slockna ganska fort... det var en seg pojke som kollade bompa.
Men Hampus och Julia... När det gäller Julia så är det ren trots, så enkelt är det.
Och när det kommer till Hampus så vill han helt enkelt inte somna vid 19. Och det förstår jag, han är ju ändå 7år. Dessutom ikväll så tror jag nog nerverna spelar in... en stor dag imorgon!
Och jag har bestämt mig, jag kommer vara hemma och  vara med på kalaset.... Blir intressant att se hur det påverkar mig sen... spännande!!

Jag håller ju på att fylla i ett slags schema denna vecka och nästa. Jag ska hela tiden fylla i vad jag gör, hur jag mår... ja ni fattar. Det ser inte roligt ut idag kan jag lova er... rött är när jag mår dåligt, grönt när jag gör nåt jag gillar och mår bra. Idag är det så gott som bara rött. Och nej, jag har inte haft en bra dag, tyvärr. Men så måste det väl få vara... allt kan ju inte vara toppen jämt?! Eller?!
Nej, jag börjar inse att man får må dåligt, och att det är helt okej.

Jag har lydigt min kurator när det gäller det där med att bryta ner och dela upp jobbiga moment... som det med maten, jag lagar inte mat, det är för ångestladdat för att jag ska kunna göra det. Men nu har jag brutit ner det lite, så två dagar i rad har jag suttit med Jimmy i köket när han lagar mat, och jag har dukat fram tallrikar och bestick, och glas.

Jag vet att det ser fjantigt ut för er.
Lägga barnen och få dom att somna en kväll! Är man mamma så är det väl en självklarhet. Tro mig, det är det inte.
Sitta i köket och se på när någon annan lagar mat, och sen duka fram. Är väl inte så farligt att laga mat, bara att göra det ju! Men nej, kunde jag överföra känslan jag upplever så skulle jag, för har man inte mått som mig så vet man inte vad jag dagligen går igenom.

Nej gott folk... nu ska jag göra ingenting, bara för att jag kan!

Denna dag går verkligen sakta... tiden kryper fram!
Har en ganska dålig dag tyvärr, vet inte om det beror på att jag stressar upp mig för morgondagen.... tyvärr funkar jag inte så bra under stress och press.
Jag upptäcker hela tiden att jag "faller ifrån" och inte är "vaken".... det är jobbigt!

Jag vet inte varför jag stressar upp mig så... eller jo, jag klarar knappt av mina egna barn, eller jo det gör jag ju, bara att se gårdagen. Men imorgon kommer det ca 12 barn som jag aldrig träffat. På sett och vis ser jag fram emot det, roligt att se Hampus leka med sina vänner, och detta är en väldigt viktig dag för Hampus och jag vill gärna vara där.
Men Jimmy har erbjudit sig att ta allt själv, men jag kan inte vara så elak mot honom! Så jag tänker vara med, kan ju alltid ha sovrummet som "fristad"  och gömma mig där om det blir för mycket. Och det gäller ju bara 2timmar och dom är ju så stora så dom sköter ju sig själva!

Det kommer gå bra det här, det vet jag!

Stolt!!

Jaha, klockan är inte ens elva och dagens flesta måsten är redan gjorda. Känns skönt... Men sen är det ju det vad man nu ska göra?!

Igår gjorde jag nåt som gör mig så stolt.
Jag var ensam med alla tre barn på kvällen, jag klarade fredags myset på egen hand, och när det var dags att sova så lyckades jag få alla tre i säng och när Jimmy kom hem sov dom små barnen!!
Jag klarade med andra ord en hel kväll med barnen själv och söva dom, helt på egen hand!
Fattar ni, detta har jag inte klarat på en evighet.
Känns så härligt!!!

Då har kvällen infunnit sig och jag har tagit min lilla hög av mediciner.
Jag tar egentligen inte så många just nu, men det är många av varje.... Det är meningen att dom ska göra mig trött, men ja... jag vet väl inte om det direkt funkar så bra.
Kan ju även tyckas att det är tidigt att vilja gå och lägga sig redan nu på en fredag, men det är inte så konstigt, jag har varit vaken sen fem.
Även det kan tyckas konstigt, att inte vara "trött" när man varit vaken så länge, men ja... så är det.
Jag är trött, men huvudet maler, kroppen jobbar. Då är det svårt att slappna av och somna kan jag lova er....

Well well, ska kolla lite på nätet om det finns nåt roligt att se på sen blir det sägen... nån gång slappnar väl kropp och huvud av och jag kan somna. Nån gång som sagt.

Blir så förbannad!!

Jimmy laddade på min mobil igår, jag har inte ett öre vilket resulterar i att jag inte kan ringa, inte skicka sms och inte gå ut på nätet (nu går jag ut genom vårt trådlösa).
Jimmy laddade som sagt på den igår, men tror ni att mobilen laddats på, bej!
När Jimmy ringde till 3 så sa dom att det kommer komma in pengar på mitt kort under dagen, har det gjort det? Nej!!
Snacka om irriterande....
Att vara utan mobil såhär är jobbigt, man känner sig så utlämnad men samtidigt så isolerad!! Hatar det!
3 har förut funkat så bra, så jag blir lite besviken faktiskt.
Nej, nu ska jag fortsätta med mitt.

God morgon!
Idag tyckte Julia och Wille att det var morgon redan vid fem tiden. När börjar barn sova hela natten och kanske sova lite längre på morgonen?
Tror det kommer gå åt mycket kaffet idag, har faktiskt inte druckit kaffe på ett par dagar, och det känns i huvudet kan jag lova er!

Nej, nu ska jag göra Hampus klar för skolan.

Funderar lite....

På söndag ska Hampus ha kalas för sina vänner.
Ja ni har rätt ni som känner oss att Hampus fyllde år i början av oktober, men eftersom jag har legat på sjukhus och inte mått så bra sen dess så har kalas inte riktigt blivit av, tyvärr.
Nu mår jag väl på sätt och vis bättre, men ändå inte. Men kalas ska det bli av!

Men nu till min fundering. Om alla som ska komma, kommer så blir det 15barn med Hampus. Men sen finns det kanske lite barn som inte kommer men om man räknar på att 10-12 barn kommer?
Vi ska beställa pizza tänkte vi, men hur många pizzor går det åt egentligen?
Och vad ska man ta till efterrätt?!
Åh... har jag tagit på mig vatten över huvudet nu...?

Då var dagens lunch intagen. Jag vet att jag borde äta en "riktig" lunch, tabletter är ingen luch... så oroa er inte, jag vet bättre! Men jag åt faktiskt frukost, riktig frukost. Mackor med ost och paprika, hade gärna tagit kaffe men orkade inte med att göra så det fick bli vatten.
Där hade jag kunnat ta mjölk eller nåt annat, men samtidigt så ser jag inte problemet, jag är ju inte underviktig, långt ifrån faktiskt, och jag mår inte dåligt... typ. Fast mycket av det hur jag mår fysiskt beror inte på mat, det är medicin och så som jag bara mår helt enkelt.

Idag har jag verkligen ingen bra dag... jag vet inte vad problemet är egentligen, jag mår bara skit. Känner mig arg, irriterad, besviken på mig själv, frustrerad, deppig och tänker sådär tråkigt.... ja jag tror inte att nån som inte har suttit i denna sits vet hur jag har det. Man måste uppleva den för att förstå, tro mig, jag trodde jag visste innan jag blev sjuk hur man mår vid såna här tillfällen, men jag hade ingen aning, "big wakeup call" om man säger så.
Och jag vet att det låter helt åt helvete sjukt, men när man mår såhär, då är det nästan så jag vill vara tillbaka på sjukhuset... det finns inget värre ställe att vara på, men man är  trygg där. Men man får ju inte tiden att gå, och det är lite läskigt att vara där... men som sagt, man är trygg.
Nu tänker inte jag lägga in mig, vill inte dumpa över allt på Jimmy eftersom han har tillräckligt med jobbigheter. För tro det eller ej, jag gör faktiskt en hel del här hemma.

Nej, nu ska jag fixa med tvätten... snart.

För mig har det ju varit problem med maten under hela min sjukdoms tid... men jag kände att det nästan höll på att bli lite bättre för en tid sedan.
Men nu har det vänt igen, jag har tappat lusten för mat helt, det är tråkigt att äta, det känns så onödigt!
Dels kan det nog bero på att jag är ensam, mat smakar bättre med sällskap, så är det ju.
Sen är det min lilla ovälkomna vän, ångesten.... den där förbannade ångesten! Under den tiden som det höll på att bli bättre så hjälpte ju sobrilen, åt jag den så gick det bättre med maten, men nu har jag tagit sobril och känner inte nåt lättnad över att jag ska äta frukost.

Men nu får jag nog användning av det som min samtals kontakt sa till mig.
Ta alla jobbiga saker och bryt ner i smådelar.
Så, gå ut i köket, öppna kylen, plocka fram frukosten, gör i ordning frukosten, sätt mig ner med maten, stoppa den i munnen, ät så mycket som det går.... klart!
Ja ser man det så, då är det kanske inte omöjligt... men ändååååååå!

Annars då?
Inte så bra... jag vet verkligen inte vad som är fel, mår bara så dåligt. Humöret pendlar hela tiden! Det är som en berg och dal bana... och det där med att koncentrerar sig och minnas saker är helt  omöjligt.
Och sömnen, den funkar inte alls, nätterna är så ångest laddade så det finns inte. Men det är väl bara att bita ihop, det finns dom som har det värre.

Är så nöjd över ett köp jag gjorde igår, rosa led-ljus!!! Och billiga var dom med, det gillas.
Det fanns i rött med, men det var ju självklart att jag valde rosa!

Är så sjukt trött!!!
Lägger jag mig ner nu så somnar jag på stört känns det som... Julia vägrar att sova och det innebär att jag inte får sova.. Faan så less jag blir på ungar som trotsar!!!.
Det har inte varit en bra dag detta, det kan man lugnt säga!
Så denna dag vill jag bara somna ifrån och lägga bakom mig, känns som att det är det bästa man kan göra för tillfället.
Vad som gjort denna dag så skit beror på så mycket.
På samtalen analyserar man sig jäkligt mycket, man bryter ner problemet för stunden i mycket små bitar...
Skit skit skit rent ut sagt!

Idag hade jag samtal, lika intressant som vanligt, sant alltså! Vi gick igenom lite av min vårdplanering och lite av mitt schema som jag fyllt i. Fick ett nytt schema eftersom vårt liv ser annorlunda ut nu, jag som har boendestödet och Jimmy som är borta på utbildning.
Jimmy var med på samtalet idag, och det kändes jättebra! Nu fick han chansen att se hur vi jobbar och även vara med och säga sin åsikt.

Men nu är jag så trött!!! Både fysiskt och psykiskt.
Jimmy hade mig att gå massor idag, så idag har jag fått motion alla fall.
Sen psykiskt pga hur jag helt enkelt mår och samtalet idag.
Sen vet jag inte, tankarna finns inte riktigt här idag...

Då är det snart dags att åka till Västervik för att gå på samtal.
Ser på sätt och vis fram emot det, men ändå inte...
Det jag ser fram emot är att för varje samtal så kommer jag ett steg närmare ett bättre mående.
Men sen är det så jobbigt!
Men jag biter ihop och kör på!

Det finns nåt jag ångrar faktiskt...  Och det är det där med boende stödet.
Jag ångrar inte att vi sökte efter den hjälpen, jag ångrar att vi inte gjorde det tidigare.
Det är så skönt när det kommer någon och ser till att jag får komma ut! Utan dom så skulle det bli ganska komplicerat faktiskt....

Alltså, hur det blev såhär vet jag inte... hur blev det så att jag inte klarar av att gå ut själv?
Det driver mig till vansinne att bara sitta hemma och se dom där fyra väggarna. Men jag kan ändå inte förmå mig till att gå ut... vad är det för farligt att gå ut? Inget! Så vad är då problemet?
Alltså, ni ser ju, jag vet ju, kan ju... varför kan jag inte?
Skit samma, jag blir inte klokare på att älta.

Jag är så trött! Skulle ge en hel del om jag fick lägga mig och sova bort ett par timmar!

Här blev det kaos nu på morgonen. Hampus skulle med sin klass till en pulkabacke och självklart skulle han ha med sin kälke. Inget fel i det, klart han vill ha med den, vad ska man annars i pulkabacken och göra?
Men när det var dags att gå så hittar vi ingen kälke!! Putts väck... runt på gården och leta, men hittar inget. Tiden går och paniken ökar... efter en stund kommer Hampus på att vi ska kolla boden, så in och hämta nycklar och ut igen. Och ja, där var den ju, längst in såklart.
Men jag fick ut den... men då börjar Hampus tveka på om han vill ha med den... ganska tung och otymplig att dra... men efter mycket om och men så tog han med den.
Men nu sitter jag här och tycker synd om honom, stackarn ska dra den hela vägen till backen och tillbaka och så hem igen.... det blir tungt för honom.
Men inget att göra åt det, han skulle ha med den!

Snart är det dags för dagens första aktivitet, vattengympa. Ska som sagt inte delta, bara titta.

Fick idag nåt av Jimmy.
Nya ringar, Jimmy har själv designat och gjort dom.
Ganska romantiskt om jag får säga det själv <3

Då var det kväll och varje barn är i sitt rum. Att säga att dom ligger till sängs skulle vara att överdriva, för det gör dom säkert inte.
Att söva barnen i vår familj är ett projekt, och inte alltid ett roligt projekt.... det är mycket att lägga "tillbaka" dom i sin säng, läsa bok, stänga på tv och så stänga av och så öppna dörren och så stänga dörren.... ja ni ser, ett projekt.

Tiden idag har gått sakta... snigel sakta. Det blev lite bättre när alla kom hem, då får man ju så fullt upp med att plocka efter barnen, fixa mat, förbereda inför morgondagen... ja det finns att göra om man vill som sagt. Och eftersom jag är pedant, och beroende av att ligga ett steg före så finns det massor att göra.
Som Hampus och hans läxor, han får dom på måndagarna och dom ska lämnas in på fredagen, men no no, måndag kväll vill jag gärna att allt är klart. Skönt att ha det gjort och så kan man kolla av det lite då och då och då vet man att det blir rätt gjort.
Nu störs inte Hampus av detta, han sätter sig frivilligt och gör läxorna, så det är mer vi vuxna som tvingas att hänga på!
Men jag är så stolt över honom, han skriver så fint, läser så bra och räknar så duktigt. Min fina pojke!

Nej, nu ska jag glutta på tv;n. Date med mig heter det visst. Nåt nytt, kan vara kul, kan vara skit. Vi får se!