Vill så gärna sticka in med ett lite roligt och hurtigt inlägg! Men tyvärr så har jag inte nåt direkt roligt för mig.
 Att älta hur jag mår är ju inte det roligaste varken för er eller mig... så jag håller lite på det.

Fick förresten panik igår.,, Julia fyller ju år på onsdag! Och det värsta är att jag har ingen aning om vad man kan köpa till henne.
Men det kommer ordna sig, förr eller senare...

Nu är det offecellt!

Japp, så är det, jag ser nu ut som jag känner mig
Trött, ledsen, orolig... OFF helt enkelt.

Det som stör mest nu är minnet... jag kan inte ens förklara hur det står till. Men om man säger såhär, jag har inte en aning om vad  gjorde igår.

Mör!

Igår hade jag vattengympa och just där och då kändes ju inget... men idag på morgonen var det annat ljud i pipan. Tusan vad stel jag är och träningsvärk!
Men jag hade blivit ganska så ledsen om jag inte kände av nåt idag, nu känner man ju att man verkligen har tränat.

Annars så mår jag inget vidare... kan inte sätta fingret på vad som är fel... känner mig bara så ledsen och "off"... Jag på nåt sätt får jag dagen att gå, men jag tänker inte. Jag upprepar saker hela tiden eftersom jag inte minns att jag ens sagt det, ganska läskigt faktiskt! Minns inte heller vad jag gjort många gånger. Så har ni mött mig och hälsat men jag inte hälsade tillbaka,  så är det inte med meningen.

Nu ska jag krypa ner i soffan, njuta av tystnaden och vänta hem Jimmy (som vanligt jobbar han extra, men nu gällde det bara ett par timmar)

Jisses vilket konstigt inlägg detta blev... men ni får helt enkelt stå ut med det! Kanske får till ett bättre ikväll eller imorgon... vi får se.

minnet är inte långt.

Känner att jag blivit ganska dålig på det där att blogga... har liksom varken lust eller nåt att berätta.
Eller det finns egentlige massor att berätta, men inget nytt.
Jag mår inte bättre ännu tyvärr... minnet är nog det som stör mest, allt måste skrivas upp! Så överallt man kollar så är det post-it lappar.

En stor bi effekt av den nya medicinen är hemsk... denna muntorrhet driver mig till vansinne! Men det hjälper mig ganska mycket mot ångesten, så jag antar att att jag får stå ut!

Hittade en text från en låt som känns väldigt "aktuell".

För kärlekens skull

 

 

Utanför fönstret slår våren ut.
Marken blir grön igen.
Allt som var dött, väcks till liv,
det kan också vi

Mm..
Så länge vi andas.
Ute till havs styr en fiskebåt.
Längs en fri horisont.
Den gungar så tryggt in mot hamn
som jag i din famn.
Mm..
Så länge vi älskar.

Det är för oss solen går opp.
Lyser som guld, för kärlekens skull
Solen går upp, så oskuldsfull
Lyser på oss för kärlekens skull.

Högt på ett berg står en katedral,
och pekar upp mot skyn.
Men det är för himlen i dig,
och jorden i mig
Mm..
Vi älskar varandra.

Det är för oss solen går opp.
Lyser som guld, för kärlekens skull
Solen går upp, så oskuldsfull
Lyser på oss för kärlekens skull.

Mmmm...

Lyser som guld, för kärlekens skull

Lyser på oss, för kärlekens skull

Jag får ta mig faan psyk-bryt!

Varför kan inte bara barnen hålla sams? Är det inte det ena så är det nåt annat...
Jag vet, jag vet... hungriga och trötta efter en dag på dagis, skola, och fritids. Men ändå... mitt huvud orkar liksom inte med allt bråk idag.
Men det är bara att vänta, helt plötsligt gör dom nåt fin, och vips lägger sig psyk.brytet och huvudvärken är som bortblåst.
Så nu sätter jag mig ner, pustar ut och väntar.

Imorgon sätter jag igång med vattengympa förresten! Ska bli riktigt skönt att börja röra på kroppen lite mer nu.

Måste bara gnälla ur mig lite... har så ont i huvudet så jag mår illa! Jag är ganska säker på anledningen... för lite vatten, och fast jag vet att det kommer bli såhär så hjälps det inte. För lite sömn med tror jag. När inte Jimmy är hemma så sover jag otroligt illa, vaknar hela tiden för minst lilla ljud. Tack och lov så ska han vara hemma inatt... kanske. Det är ju det dom är problemet, man vet ju inte när han är ledig!

Jag är SÅÅ trött!!

Denna natt var allt förutom trevlig kan jag lova er...
Vaknar först av att Wille står brevid mig vid sängen. Upp med honom och så somna om. Efter en stund så vaknade jag igen, kände att nåt var fel. Då yrar Julia runt och tänt en massa lampor. Bara ta henne i handen och in till sängen.. Behöver jag säga att det var trångt, 2 ungar, tre katt och så jag. Tur att Jimmy jobbade...
Fast detta är ju en sån sak som jag aldrig behövt klara själv, Jimmy har alltid tagit hand om allt sånt.
Men jag klarade av det, fast efter ett par timmar så var det bara att gå upp, krypningar och ångest från helvetet
Så upp, ta medicin och lägga sig på soffa, sen kom Jimmy hem och det var dags att gå upp!

Då sitter man här..

Det är för tusan inte logiskt att sitta uppe vid denna tiden...Men det går verkligen inte sova när an har dom där krypningarna i kroppen och i huvudet ältas det för fullt!
Nej nu ska krypa ner i sängen... om jag får plats vill säga.

Vet inte vad jag ska säga om allt...

Har liksom inte så mycket att rapportera känns det som... Känner mig ganska tom i huvudet, svårt att koncentrera mig på sånt jag håller på med, glömmer allt! Och skojar inte, jag glömmer allt, vad jag sagt, inte sagt, gjort, inte gjort... Och det gör mig fruktansvärt frustrerad.
Och dessa krypningar i kroppen, hemska, blir inte av med dom, känns som att jag snart ska krypa ur skinnet!
Vet inte alls vad som är fel. men en sak vet jag, jag orkar inte hur länge som helst.
Bara att skriva detta inlägg är svårt.

Är smekmånaden över u?

Som rubriken lyder....
Nu talar inte jag om mig och Jimmy.
Jag pratar om Hampus... Det sägs ju att 6åringar har en bra period i livet och allt ät frid och fröjd.
Sen kommer man till 7år och då bryter helvetet löst ska gudarna veta! Arg, katig, svär, skriker, tjuta, tjura...ja listan kan göras lång (tro nu inte att han är svår, för det är han inte, jag antar att han helt enkelt befinner sig i en utvecklings period, och sånt kan verkligen vara jobbigt.)
Hampus fyller ju 7år i oktober, så det är kanske logiskt att denna period kommer nu... SUCK!

Nog om detta, hur man än vrider och vänder på det så är han ändå världens finaste Hampus.

Jaha, en uppdatering kanske skulle sitta fint!

Det är ju på tiden att uppdatera om allt roligt som sker i mitt liv just nu.. eller inte!
Helt ärligt så händer det inte ett skit, men jag personligen störs inte av det.
Mår inte alls bra just nu, och har heller inte gjort det ett bra tag nu.
Jag är så fruktansvärt orolig i kroppen.. det liksom kryper i mig!
Dessutom hör jag och ser jag saker som inte finns... Snacka om att man kan lura sig själv.

Tradera

Sitter och kollar runt lite på tradera... farligt!!
Det riktigt kliar i fingrarna när man hittar nåt man verkligen tycker om.
Visserligen så finns det inget någon av oss behöver, så det är helt för nöjets skull.

Äter en ny medicin nu, eller ny och nu.. Har slutat med den och nu tar jag den igen.
Men vilka bieffekter den ger,
Från ingen stans så kan jag bara börja prata med människor som inte finns här, fruktansvärt obehagligt!
Jag ser dessutom saker som inte finns här!!!
Jag blir uppriktigt rädd!

Jag hoppas på att den (medicine) är som alla andra andra, bieffekt mattas av.

Barn verkligen helt fantastiska!

För några dagar sedan gav jag Hampus kameran igen och lät honom fotografera lite.
Jag har inte hjälpt honom med nåt, och resultatet blev bra! Riktigt bra faktiskt!
Här får ni ett smakprov.

 Sheba sitter och vill ut!!!

 För att ta kort på sig självs är detta ett perfekt sätt!

 Och så tar vi en riktigt nära bild när man ändå håller på!

Och här har han tagit kort på min minisar!

Lite bilder från fredagen.

Skolstart och tappad tand!

Idag när jag kom och skulle hämta Hampus så möttes jag av hans fröken.
Han har under en längre tid haft en tand lös, och idag äntligen lossnade den!! Tråkigt nog så har han tappat bort tanden... men det gjorde inte så mycket...
-Men det gör inget mamma, ni kan ändå lägga en peng under kudden!

Så var det med det....

Och annars så har et gått toppen i skolan för Hampus. Allt han var nervös för  innan är som bort blåst! Ni kan bara ana hur lättad jag är.

Inte varje dag alla syskon på bild!

Ibland behövs det bara en blick....

Satt och kollade igenom fotona från min systers bröllop, Julia ser verkligen upp till henne.
En bild säger mer.

Mina små kärlekar ♥

 

♥Min fina underbara Hampus ♥

♥ Min helt underbara dotter  ♥

♥Min stora och under bara  ♥

Dom här tre små barnen betyder allt för mig ♥

Då var det dags!

Idag gäller det, Hampus börjar 1an!
Han har än så länge varit ganska negativ när det gäller att börja skolan igen, men idag  är det annat ljud i tutan. Han verkar se fram emot det!
Tack och lov för det, känns så mycket lättare att lämna om inte sura miner finns där.

Men kan ni tänka er, Han går i skolan nu...!
Min älskade helt underbara pojke ♥

Ibland är man allt bra!

Idag innan barnen kom hem så fixade vi lite på gården. Tog död på ogräset, klippte buskarna, klippte gräset och tog ner staketet. Herre jävlar vilken stor gård vi har nu... vet inte vad man ska ha det till?!

Pojkarna har  haft det så bra!!! Men så har vi ju haft en sån tur att få Mattias och Emma (och självklart barnen) som stödfamilj. Att lämna pojkarna till dom känns inte svårt alls, det känns så naturligt. Dom är verkligen toppen ♥

Söndags ångest.

Skulle man kunna tro... men icke!
Imorgon börjar Hampus 1a klass, den "riktiga" skolan... han ser tyvärr inte fram emot det (han har söndags ångest idag kan jag tänka mig) så värst mycket. Jag tror det beror på att han varit hemma så länge och blivit bekväm med det.
Igår hade han varit lite ledsen hos Emma och Mattias (stödfamiljen), men underbara Emma hade pratat med honom och då hade det blivit lite bättre. Jag känner mig så lyckligt lottad!
Alla barn har kommit till familjer där allt funkar så otroligt bra. När dom är iväg så kan jag verkligen slappna av, för jag vet att barnen mår bra där dom är. Men det är väl så det ska funka med familjerna man valt... men ändå, vi är otroligt lyckligt lottade!

Denna vecka skulle jag ha haft akupunktur imorgon, samtal på onsdag och möte på onsdag. Allt är inställt. Känns både bra och dåligt, hade verkligen behövt akupunkturen!! Men hon som har hand om det är sjukskriven, men dom ska se om det inte finns någon annan som kan gå in i hennes plats så länge.
Så imorgon blir det att lämna dom små på dagis, sen hem och äta frulle med Hampus och så iväg med honom till skolan. Sen är jag helt barnledig och Jimmy är på jobbet! Nu var jag ju barnledig och Jimmy var iväg en sväng igår, men då städade jag arslet av mig, så imorgon ska jag bara ta det lugnt!

Saknar

Satt och kollade på bilder på när barnen var små... det började liksom göra lite ont i magen och ögonen tårades,  ska jag aldrig mer få uppleva att vara gravid? Aldrig vara med om allt mysigt som det när man har små barn.....

Bjuder er på bilder från när baren var små, sånt jag saknar.

Hampus ca 3veckor

 

Julia ca 2månader

 

Hampus som sover så gött!

Julia och mamma åker ragaril!!

 

 William ca 3måmader

 

 Mamma duger bra att sov hos! Mysss!!

 Hampus och pappa.

 Pappa och Julia

Pappa och William

 Pappa busar med lill-fisen ♥

 Sen är ju inget skrivet i sten.

Idag är ingen vanlig dag....

För det är vår förlovnings dag, hurra hurra hurra!

Idag för 12år sedan förlovade vi oss! Snacka om att tiden gått fort, men mycket har vi varit med under alla dessa år, både gott och ont.
Jag minns den där dagen som igår... det var helt galet!!!
Vad som var galet vill jag inte berätta, vill inte skämma ut någon som försökte sätta stop för det.
Eller inte stopp, men skjuta på det... typ.
Aja, nog om det!

12år... det är lång tid. Men det har varit helt underbara år. Jag skulle inte göra nåt annorlunda, och jag se fram emot nästkommande år.

Jimmy, jag älskar dig ♥

En effektiv dag!

Sitter och väntar på att golven ska torka. Lustigt det där, nu när man väl är barnledig så sätter jag igång med storstäd??
Dumt egentligen... eller kanske inte! Man har ju inga barn som springer i vägen, och när dom kommer hem imorgon så kan jag engagera mig i dom och inte behöva tänka på att saker måste fixas. I min ögon är det genialt!

Har dessutom varit i västervik en sväng, och har även hunnit med ett besök hos systeryster! Lite Thilda gos har man ju alltid tid med.

Nej ni gott folk, nu måste jag fortsätta med mitt.

Tjing!

En snabbis!

När Julia hade åkt så bestämde vi oss för att åka till ALV en snabbis!
Vi åkte med mamma och pappa, och väl där nere mötte vi upp min syster och hennes familj, mysigt.
Och nu är det så perfekt så det var alldeles lagom mycket folk, lagom varmt och för djävla mycket getingar! Dom var överallt, usch!

Om det inte vore för att Hampus är längre så skulle man kunna tro att dom är tvillingar!

Snart ska även pojkarna åka (saknar redan mina små älsklingar ♥), och jag vet inte alls vad jag och Jimmy ska göra... eller jo, vi ska laga mat! Och så blir det säkert nåt avsnitt med Ghost whisprer. (osäker på hur det stavas)

Den serien har vi båda verkligen fastnat för!

Man kan ju inte bli annat än sur!

Var på apoteket idag, igen! Man kan lugnt säga att jag är stammkund hos dom... nån gång i veckan går jag nog dit för att hämta både det ena och det andra. Tack och lov för att man inte betalar något för allt, bara idag var det medicin av ett värde på närmare 2000:-
Men en sak som stör mig är att det alltid är nåt som strular.... är det inte att man får sitta halva dagen i kö (jo, det är sant, alla som nån gång hämtat nåt på apoteket vet vad jag pratar om.) så finns inte det man ska ha hemma.
Men jag har inte mage att gnälla på dom, inte personalens fel att dom är underbemannade.
Nåväl, nu är medicinförrådet fyllt igen och alla mediciner finns hemma, skönt!

Så var dagen kommen.

Denna vecka har gått så rysligt fort, nästan så jag inte fattar att det är fredag idag!
Idag åker barnen iväg och jag och Jimmy är ensamma, och jag ska vara jäkligt ärlig mot er, det känns underbart!
Jag har inte haft fem minuter ensam sen dom var hos sina kontaktfamiljer för tre veckor sedan.
Nu är det säkert många moraltanter som får spelet, har man barn så får man se efter dom själv. Visst, visst!!
Så sant... eller inte.
ALLA behöver få rå om sig själva ibland, ALLA! Kom inte och säg att det inte stämmer, för antagligen så är du en fruktansvärt dryg människa som går dina barn på nerverna om du menar annat... mmhmmm....
Ja, jag är på hugget, men det finns anledning till detta... Det finns folk som anser att vi är lata, inte tar vårt ansvar och bla bla bla!
Jag ser det såhär, jag låter mina barn åka iväg var tredje helg, dom älskar det, faktiskt! Och jag och Jimmy får chansen att rå om oss själva och varandra. Tack vare att vi får hjälp så kan vi bygga upp lite energi och på det sättet orka mer när barnen är hemma igen.
Och det finns en anledning till att vi får hjälp, man ger inte vem som denna hjälp, det är mycket utredningar bakom beslutet.
När jag var frisk så hade inte jag en tanke på att be om hjälp, jag behövde det ju inte! Då räckte det med några timmar hit eller dit... men det funkar tyvärr inte så längre. Inte för tillfället alla fall.
Det kommer en dag då jag inte längre kommer behöva hjälpen som vi nu erbjuds, detta är ju inte skrivet i sten att såhär ska det vara nu för all framtid.
Jag känner inte heller att jag skäms över att få hjälp, som jag sagt till er innan, det är en styrka att be om hjälp.

Så har kvällen infunnit sig. Julia och Hampus hade väldigt svårt att somna, det är ju kvällen före som dom åker till sina stödfamiljer.... alltid lika roligt för dom.
Visst kan det vara frustrerande när dom inte vill sova och springer ut ur sina rum hela tiden och bråkar, men jag tar det lugnt, förstår att dom är uppspelta.

Jag och Jimmy har nu gjort upp planer för helgen och den röda tråden är att ta dagen som den kommer, göra vad som faller oss in och bara ta det lugnt. Förra gången hann vi knappt med att sova för det var så mycket vi ville göra... stort misstag!

Nu är det bestämt...

Nu har jag varit och pratat med hon som har hand om platser att arbetspröva på.
Mötet gick toppen och nu har jag bestämt mig, jag tar den platsen och provar på hur det känns.
Och helt ärligt så ser jag fram emot det, det känns så rätt!

Nu är det inte dags förens första veckan i september, och vi tar det vecka för vecka, 2timmar 3dagar i veckan. Men jag tror det blir bra så, börja lugnt och utöka det med tiden när jag är mogen för det.

Känner mig förväntansfull!

Nervöst....

Idag ska jag på studiebesök... på vårdcentralen.
Anledningen till detta är för att jag ska få känna efter hur det känns... Känslan jag har just nu är ett stort NEJ!
Men jag ska ge det en chans. Kanske är det just att jobba ett par timmar i veckan som behövs?
Jag kan ju alltid prova, kan ju knappast skada.

Vill man veta?

Ibland funderar jag över det där med döden... vill man egentligen veta när det är dags?
Om man vet, då kan man förbereda sig själv och dom i ens närhet på vad komma skall.
Som en sak, man kan skriva brev till sina barn som dom sen får under varje år i ett antal år framåt.
Det är ju en sån sak som man inte hinner göra om man inte vet... Men hur skulle man ens klara av att sätta sig och skriva?
Följer bland annat två bloggar, den ena är det en tjej som skriver i, hon har cancer och inte långt kvar.
Den andra är en kille som skriver, han förlorade nyligen sin fru i cancer.
Både dessa kvinnor har satt sig ner och skrivit brev till sina barn... jag är imponerad. Vilken styrka dessa tjejer måste bestå av, eller bestått.

Jag tror inte jag skulle vilja veta... tänk att gå med vetskapen att du om en månad kanske inte finns kvar... hur klarar man ens av vardagen i en sån situation?
Som sagt, är imponerad av dessa kvinnor och män som vet, men ändå kan klara av vardagen. Ni är hjältar!

Sådär ja, jag klippte av dom, jeansen alltså och enligt mig så blev det mycket snyggare! Självklart bjuder jag er på en bild... men gör mig en tjänst, ignorera den skitiga spegeln och påpeka inte mina knubbiga bleka ben så är ni snälla...

Klipp klipp!!

Funderar starkt på att klippa sönder mina jeans.... det är såna där otroligt sköna jeans som är sådär precis lagom runt  rumpa, mage lår (okej, lite stora, men ändå...). Dom är såna som dels skulle vara så otroligt sköna som kortbyxor men även snygga. Jag gillar ändå inte hur dom ser ut nere vid anklarna... jag vill att dom ska vara slimmade, ni vet? Och dessa är inte det.... får nog ta fram saxen!

Det är varmt ute... men jag klagar inte! Jag älskar det, och vet ni vad jag mer älskar?
Min takfläkt i tv rummet... med den värme vi har inne så skulle fläkt behövas i alla rum...
Vet inte varför men i detta hus går inte graderna under 23grader.... på vintern! Ni fattar va??
Tänk er hur varmt vi har då om det är 23grader ute... men jag förstår inte vad som är fel, ingen värme på, öppna fönster på kvällar och natten, drar ner persienner om dagarna för att solen inte ska kunna lysa in. Vad mer kan jag göra??!

På tal om annat, var på apoteket en snabbis. Jag garderade mig för att få ca 10-15 nummer innan mig, men nej... jag fick hjälp direkt! När hände det sist!?

Mamma ur ett barns perspektiv.

Såhär blir det när Julia och Hampus tar över fotograferingen. Jag är väl inte så supernöjd över mig själv på dessa bilder, men barnen var så stolt över att dom tagit kort med "den stora kameran" så jag kände att jag ville dela med mig av dom med er. Så håll till godo.

Inlägg 1001

Whoop whoop!! Inlägg nummer 1001 skrivs i detta ögonblick!
Fasen alltså... det kan bara betyda en sak... jag har inget liv... eller så är det just det jag har.
För uppenbarligen finns det ju en hel del smaskigheter jag kan dela av mig med dagligen, och med tanke på att jag har ca 80unika besökare per dag så är det intressant att läsa med ;-)

Well, nästa mål blir väl 1500 inlägg, det lär nog ta sin tid men det ska allt bli av...

När man tror en mardröm blir sann...

Jag drömmer mycket, vilket egentligen är ovanligt för en person med så mycket tabletter i kroppen... men jag gör det som sagt.
Det jag drömmer om oftast är att mina tänder lossnar... Igår lyssnade jag på radion och då berättade dom at det är ett "tecken" på att någon där eller kommer dö...

Inatt så drömde jag en mardröm, och jag vaknade ur den men inte så pass att jag "kom ut från den". Ni vet, man drömmer något och i drömmen så ber man om att få vakna.... och man vaknar men inte helt, så man somnar liksom om direkt och då fortsätter drömmen. Har ni varit med om det?
Detta är alla fall något som händer mig ofta. Och inatt var inget undantag.

Jag kom in mitt i drömmen. Jag fick ett samtal och där berättades det för mig att Jimmy, Julia och Hampus hade dött. Jag vet inte hur, men det var bara jag och Wille kvar. I drömmen så grät jag hela tiden och känslan av maktlöshet och förtvivlan slet i mig! Min mamma och pappa var med mig överallt, dom sov hos mig, dom var med mig när jag skulle någonstans och bara fanns där.
Detta var den jobbigaste dröm jag har haft på länge... Flera gånger i drömmen så bad jag om att få vakna för det måste vara en mardröm, och jag vaknade, och jag grät. Somnade om och hamnade i drömmen igen... och sådär fortsatte det tills jag vaknade av larmet vid 7. Men den där känslan av att ha förlorat någon är så stark idag... jag är inte främmande för denna känsla, det är något jag bär med mig dagligen, men just idag så är det så otroligt stark!

Saken blev inte bättre nu under dagen då jag trodde min värsta dröm skett. Jimmy la sig för att sova en stund på dagen när dom små ändå var på dagis. Sagt och gjort, han ställde 5 (ja ni läser rätt) larm och det var bestämt att han skulle hämta dom små vid 14.
14:30 ringer min mobil, det är dagis. Hela dagen har jag gått med en oro i kroppen och känt av drömmen.
När jag såg att det var dom så blev jag helt skakig... nej, nej nej!!!!
Svarade och dom undrade om vi hade samma tid uppsatt som dom. Och jo, det hade vi. Jimmy hade inte kommit och hämtat barnen! Dom hade ringt utan att få något svar! Jag la på och ringde upp Jimmy, inget svar... Så jag rusade och hämtade barnen för att sen rusa hem och se vad som hänt....
Och det som hänt var att Jimmy helt enkelt sovit för hört och inte hört telefonen.

Den där känslan när man drömt en så hemsk sak på natten... för att sen tro den gått i uppfyllelse... Fy faan för det!! Nu är det snart en timme sen jag kom hem och jag skakar fortfarande och mår illa.
Tänk om något hänt Jimmy?!
Detta är inget som är främmande för mig... Och jag tror jag vet varför jag är så rädd... Jimmys syster gick bort i sömnen... bara somnade in när hennes man och son var med oss. Så jag vet ju att detta kan hända!
Jag skulle inte klara mig utan Jimmy... eller jo, det skulle jag, men jag vill inte! Jag vill inte mista någon mer nu, det får vara slut på det!

Och idag fortsätter det.

Pust!!
Ja det är precis så jag känner det idag... igår när jag låg i sängen och halvsov så kände jag mig väldigt entusiastisk över att rensa ur allt och göra oss av med allt som vi inte har användning för. Riktigt längtade!
Men idag vet jag inte... vill nästan hellre krypa ner i sängen och dra täcket över huvudet.... men det ska jag inte. Jag ska ta mig tusan rensa och alla fall ta kort på det som ska ut på annonser! Jag har själv satt hjulet i rullning och då ska det fixas nu.

Annars? Njä... sur... arg... irriterad... Vet fortfarande inte varför. Och trött, det får vi inte glömma. En trötthet som är helt lamslagande.
Måste vara pms.

Ska du ha barn eller har du ett mycket litet barn och känner dig köpsugen? Kanske skulle kolla det här inlägget.

Håller på och rensar ur garderober och boden. Så mycket man samlat på sig!!
Skulle kolla en liten sak i boden och hittade katonger fulla med leksaker till bebisar.... badbalja, badsitts (ni vet sån man sätter barnet i vid bad eller dusch.) Kläder i alla storlekar och till både tjej och kille. Leksaker, spjälsäng, matstolar med bord, växa-säng.... vagnar, mjuklift till vagnen, parasoll till både carenan och syskonvagnen, ja det finns verkligen allt som behövs när man får barn. Är nån intresserad av något så säg till, jag är inte dyr när det gäller att sälja saker. För det är vad jag ska nu, sälja allt som jag kan få sålt! Så är du intresserad av något så bara skriv :-)

Jag fattar det inte, varför är det kvar?! Varför har jag inte sålt det innan?
För helt ärligt,  vad ska jag med det till? Om jag nu skulle skaffa fler barn så skulle jag antagligen inte använda det ändå... jag menar, jag visste ju inte ens att det fanns! Och jag är ganska så duktig på att shoppa, så jag hade nog kunnat få ihop lite nytt stället.
Är det kanske så.... att jag gömt det undermedvetet? Neeeej.... så kan det väl ändå inte vara! Okej jag vet mycket väl nu att mitt huvud spelar mig ett spratt, men detta är väl ändå lite väl?
Antagligen så är det min sjukdom som gör sig påmind... den gör ju så att saker och tings glöms och göms.
Jag minns inte att jag sparat på det. Eller jo, jag har ett svagt minne av att dom hittades här hemma, sorterades och sen vet jag inte vad som hände... minns liksom inte... trodde jag sålt och slängt allt, men där hade jag fel.
Men jag börjar bli van.... är det inte att jag glömt att saker och ting finns så är det att jag ser och hör saker som inte finns... är det inte det så är det att jag glömmer berätta saker som jag ville ha sagt.
Det är mycket som "inte" händer i min värld. 
Ibland stannar jag upp från allt, bara stoppar.... tänker efter... funderar på vad som händer och det kan vara väldigt otäckt! Jag kan befinna mig på en plats och jag vet inte ens hur jag kom dit. Minns inte vilken väg jag tog, vilken tid jag gick eller nåt. Eller som det med mat, känner att jag mår lite konstigt, stannar upp och upptäcker att det är 12timmar sen jag sist åt!
Såna här saker händer mig varje dag... och jag som trodde jag var på väg att bli frisk. Men när jag tänker efter så har jag tydligen väldigt lång väg att gå.
Men jag är ju nu medveten om problemet och vad som händer, DET är STORT!

Så, vad ska man kunna hitta på idag?
Dom små barnen är på dagis och jag är ensam med Hampus... Han gör nu sin sista vecka på detta sommarlov. Sen börjar han ettan! Vad hände??
Men en sak som jag är så stolt och glad över är att han nu kan läsa! Så länge det inte är för små bokstäver alltså. Tänk vilken värld det måste varit som öppnades för honom när han märkte att han kunde sätta ihop massa bokstäver och bilda ord av dom.

Nu är det bestämt!

Idag ska jag lägga ut vagnen för försäljning. Det känns lite som att jag sätter punk på detta kapitel nu... mina småbarn är inte längre småbarn...
Jag vet egentligen inte varför jag har kvar vagnen, mjuklift och allt som hör till. Wille växte ur mjukliften när han var 6månader och vagnen har inte använts på över ett år.

På sätt och vis så känns det lite sorgligt. Kommer jag aldrig mer vara gravid? Föda barn? Ha en bebis?
På sätt och vis drar jag en lättnads suck, det är skönt att ha kommit fram till detta. Men samtidigt känns det lite sorgligt.

Att en jäkla vagn kan dra upp så mycket känslor. Det är ju för böveln bara att köpa en ny, vilket jag är säker på att jag skulle göra även om jag skulle ha haft vagnen kvar. Löjligt!

Än så länge så känns det som att denna dag är bättre än igår. Jag känner hoppet stiga som man skulle kunna säga!

Satt igår i min ensamhet och funderade på det där med barn.
Jag är inte speciellt sugen på att skaffa fler barn. Det skulle inte ens vara möjligt som det ser ut nu.
Dels så kan jag inte, skulle sluta olyckligt i såna fall, vilket jag inte vill (medicinerna jag äter får inte ätas om man är gravid, dessutom så skulle min rygg förstöras helt, går redan runt med ständig värk i korsryggen, bäckenet och höfterna pga graviditeter. Tänk er att vara gravid, föda barnet och kvar har du foglossningen från helvetet... not nice. Sen vet jag inte hur det skulle gå med mig efter förlossningen. Det går så fort, om vattnet går så kommer barnet... Med Wille tog det 3minuter från att jag var öppen 6cm, vattnet gick och han var ute. Det är fort! Tänk om vattnet går hemma, eller påväg till sjukhuset? Och tänk om det går som med Willes förlossningen då jag förlorade massor med blod! Bara tanken är skrämmande.) Så därför avstår jag hellre helt.
Sen måste jag säga att jag har haft en sån otrolig tur med mina barn.
Okej, dom kan bråka och vara mer livliga än vad jag egentligen okar med, men det positiva väger upp det negativa! Dom är friska, väldigt kloka,står med båda fötterna på jorden och har stor empati! Detta är bara lite av allt som är positivt med dom.
Klart det finns dåliga dagar, vem har inte det liksom? Men så är det så underbart med barn, för man kan bli arg, besviken eller upprörd över något dom gör, men så gör dom en bra sak och vipps så har man "glömt" det tråkiga som hände.
 Jag ser dessutom min syster, hon har det inte så lätt just nu. Men tro inte att Thilda är gråtig av sig, för det är hon inte, tösen kräver mycket närhet helt enkelt. Så fort hon får vara nära så är hon världens nöjdaste bebis. Underbara tös ♥
Men då började jag fundera över det där med tre aktiva barn och en bebis... ensam! Skulle aldrig funka... det skulle dra ner mig fullständigt tror jag. Tänk er att alltid bära på en bebis samtidigt som man ska fixa allt annat, städ, tvätt, mat och bara vara mamma! Det går inte... eller jo, det går, det är min syster ett levande bevis på. Men i min värld skulle det inte funka, jag har ju liksom tre ganska så små barn redan. Eller nej, inte små, men dom är så pass små så man behöver vara med hela tiden. Fast detta gäller mest Wille. Julia och Hampus sköter sig själva till stor del.
Så jag tar och gör ett klokt val, jag avstår från fler barn, just nu. Är ändå bara 28år och redan tre barn, tror det räcker för tillfället.... men vem vet om 10år.
Herregud... 10år! Då är Hampus nästan 17år... men hur är detta ens möjligt, 10år går ju fort!

Oj oj.... min dator mår såååå bra! Det värsta nu om den lägger av helt är att alla foton på allt brinner inne.... känner hur paniken ökar när jag bara tänker tanken :-S
Måste verkligen bränna ut alla innan det är för sent!

Pratade med Jimmy för några dagar sedan och vi är överens om att en ny dator står högt på listan. Jag vet inte vad jag skulle ta mig till om jag inte  hade en dator. Nu finns det visserligen två datorer till, men dom vill jag inte använda. Den ena är Jimmys bärbara, men jag vet inte... gillar det liksom inte... fråga mig inte varför.
Den andra är en stationär som är kopplad till tv:n. Så ska man använda den så måste man göra det genom tv;n. vilket inte uppskattas av barnen, eller mig! Vi har självklart en skärm till den, men pga platsbrist (nej, jag ljög igen... det finns plats, har ju ett rum som bara står... men det är så fult med datorer så därför vill jag att den ska synas så lite som möjligt) så  har vi den kopplad till tv;n istället. Den används ju bara för att se på film, ungefär.
Så ni ser... kris ju! ;-) Hehe!

Kommer bli flint...

Jo, det låter allvarligt, och det är det!
Håller ta mig tusan på att tappa allt hår, nu hade detta inte varit ett problem om vi pratar om det på benen... typ. Nu är det på huvudet jag menar.
Kan inte röra håret utan att massor med hår ramlar av, och tvätta är som en mardröm!!!
Så vad ska jag göra? Acceptera att jag kommer bli flint, eller är det en period?
Mat äter jag, ganska okej alla fall... men finns det nåt man ska äta extra mycket av vid såna här tillfällen eller nån typ av vitamin?
Tar tacksamt emot alla råd jag kan få!

Är så ARG!!!!
Och det värsta är att jag vet inte varför! Jag är bara så irriterad och förbannad på allt.
Kan ju visserligen vara PMS.... kan man få det mitt uppe i lingonveckan? Brukar inte det komma innan det liksom "bryter ut"?
Har känt under flera dagar att den där arga känslan bara ökar och ökar... Idag är den på max tror jag....
Vill slå sönder diskmaskinen eftersom jag inte får plats med all disk som jag tycker ska i. Förbannad på dammsugaren eftersom faanskapet är sååååå drygt, hatar den!!!
Är så arg på min dator... stavfel på stavfel... kan visserligen vara jag som slarvar när jag skriver, men då borde dator veta bättre än att tro att är stavas: 'r.... Skitmaskiner!!!

Idag är en sån där dag då man ska stanna i sängen och dra täcket över huvudet och vänta in nästa dag istället.
Nu kan jag visserligen inte göra så eftersom Jimmy snart drar iväg till jobbet igen. Hemma och vänder känns det som...

Nej, håll tummarna för att det vänder, blir en lång dag för både mig och barnen annars...

Vem är man egentligen lik?

Gjorde ett test på facebook idag, den skulle visa vilken kändis man ser mest ut som. Vet ni vem jag fick??
Helt sjukt alltså, ett stort skämt... kan inte ta detta seriöst för fem öre...
Jennifer Aniston.
Ja ni hör ju själva! Likheten mellan hennes och min bild var ansiktsformen och åt vilket håll fotot tagits åt.
Och det blir värre!!!! Jag provade igen och vet ni vem det blev?!
Så pinsamt så det finns inte!!
PAMELA ANDERSSON!!
Skämt alltså! Tur att man inte tar vidare seriöst på det som händer på den sidan.

Dock så tyckte jag om det mitt namn står för:

Om en vecka är det dags igen... eller det är inte ens en vecka kvar. Det är dags för barnen att sova borta igen, på fredag åker dom.
Tyckte precis det var söndag och barnen kom hem, just då kändes tre veckor som en lång tid... kanske till och med en evighet.
Men så fel jag hade! Tiden har verkligen susat förbi och snart är det dags igen.
Men detta gör att jag blir bara mer säker på att vi gjorde rätt som sökte efter hjälp. Jag har en helt annan energi nu, jag orkar på ett annat sätt och jag får äntligen chans att sakna mina älskade ♥♥♥

Och tro mig, den som säger att den aldrig behöver få tid ifred ljuger. Man måste få chansen att bara vara sig själv att få en välbehövlig paus.
Innan vi fick hjälp så erkände inte jag att man som mamma behöver få tid för att rå om mig och mitt äktenskap. Men nu med facit i hand så vet jag bättre.
Hade jag vetat att det skulle bli såhär så hade jag bett om hjälp för länge sen.
Nu är det inte så att mina barn är skyldiga till att jag idag är sjuk. Dom har inte med det att göra alls, inte ett dugg!
Men min sjukdom är däremot skyldig till att jag inte alltid har ork för att vara den mest pedagogiska mamman, och den aktivaste lekledaren och mest noga mattant.
Med dom pauserna jag nu får så orkar jag på ett annat sätt, jag liksom samlar på mig energi under helgen dom är iväg och så tar jag lite av det då och då när det behövs. Så som faktiskt alla föräldrar behöver göra, sjuka eller inte.

Farlig för tusan, och mistlurar.

Satt och plockade ihop lite på skoj på Lagerhaus.se
Men det är för tusan livsfarligt!!! 1000:- bara sådär. Vet inte alls hur min kära make tar det... Betala och se glad ut anser jag är ett bra alternativ ;-)

Just nu så känns det som att jag ska gå upp i atomer... vilken minut som helst!!!
Wille har ett vidrigt skrik, det är liksom som en mistlur med förstärkare. Nu ligger han på golvet och vrålar för full hals och vill ha sin förbannade jävla skit napp!
Saken är den att jag erbjudit honom 3 andra nappar, men dom duger inte??! Vilken jävla napp han menar är det ingen som vet. Trött jag blir!!!
Snälla ni som läser detta, kan ni på nåt sätt undvika att ge ditt barn napp, gör det. Tro mig när jag säger att i längden vinner du på att inte ge ditt barn en napp.
Man kan vara trött på att höra tjut och det är en enkel sak att bara "plugga igen" men i längden så blir det inte bra.
Hade jag vetat hur det skulle bli så hade jag tagit gnället då, för en sak är säker, bebis skrik är inget jämfört med en mistlur.

Fick även denna dag att gå!

Det bidde ingen sjukdom av allt! Ingen är mer nöjd än mig kan jag tala om.
Jag hatar att vara sjuk, och ännu värre är det att vara sjuk och ensam med barnen. Mammsen och pappsen kan jag inte be om hjälp heller just nu.... Hm... varför?
Säger jag inte!!

Men en sväng till ALV bidde det, nog för att vädret varit ostadigt men ändå... det var ju alla fall uppehåll när vi var där... typ...!
Väl där så fick Hampus leka med Thim, jag fick kaffe (thank gooooood!!), och den behövdes, har inte druckit kaffe på 3dagar. Blir liksom inte av när jag är ensam. Brukar gå ner till mamma och ta en kopp kaffe med henne, för håll med om att kaffe smakar så otroligt mycket bättre när man har sällskap!
Passade även på att stilla bebis-suget med hjälp av Thilda. Ja, okej, jag erkänner... jag är inte speciellt sugen på en bebis, men när man ser den där underbara tösabiten så nog smälter man, minst sagt. Men sugen är jag inte... eller....!?
Nej då, skojar bara med er. Jag trivs med att ha "stora" barn, och när jag blir sugen så lånar jag helt enkelt världens sötaste bebis. Man blir alltså inte avskräckt när man träffar henne, inte så jag menar. Men hur ska man säga, suget stillas ju en hel del om man får det mättat. Hänger ni med?

Ikväll var förresten tanken att vi skulle grilla... men jag vet inte hur sugen min kära make är på att stå ute i det här vädret, så fort solen tittar fram så vänder det ju och blir oväder igen.
På sätt och vis hoppas jag på dåligt väder imorgon, orkar inte riktigt med utomhusaktiviteter just nu. Mår som sagt lite konstigt, vad det nu är som är fel?!
Kan liksom inte sätta fingret på't!  

Usch usch usch!!!

Känns som att jag håller på att bli sjuk... ont i kroppen, trött och allmänt off.
Det passar inte så bra med sjukdom just nu... Jimmy ska jobba i helgen och jag vill inte be han om hjälp.
Dessutom har jag lovat Hampus att vi ska till ALV imorgon och han ska få leka med kusin vitamin Thim. Han behöver verkligen få leka av sig, måste erkänna att jag har varit otroligt usel på att aktivera honom nu denna vecka. Stackars hjärtat ♥

Jag vet inte vad som händer, men nåt är det... det känns som att det går utför (i brist av mer förklarande ord) med mig... eller vad man ska säga. Jag är inte mig själv och det blir bara värre och värre.
Det känns som att förut tog jag ett steg per dag framåt. Nu tar jag ett tillbaka istället.
Jag har blivit uppsatt på akuttid till psyk, men det vet man ju inte hur lång tid det kan ta. Vägrar åka in till västervik, känns för den delen bara jobbigt. Jag vet att dom säkert kommer göra någon typ av förändring av mina mediciner, och sen när jag får komma till psyk här i stan så kommer dom med ändra på medicinerna.
Hur jag vet detta? Det är så det har funkat sen jag blev sjuk.
Jag träffar en läkare, den gör ändringar. Träffa nästa läkare, den ändrar... osv.
Då känns det som att jag "bara" kan bita ihopoch så görs en ändring när jag träffar läkaren och sen är det bra så.
Det är kämpigt när dom håller på och mixrar med medicinerna... det känns av mer än man kan tro.
Man ska vänja sig av vid en och så ska man vänja sig vid en annan.

Idag hoppas jag verkligen på åska.
Har så ont i huvudet och det riktigt flimrar framför ögonen på mig..

Min dator håller för den delen på att gå sönder helt. Eller själva datorn är det inte fel på men sladden och batteriet. Och med ett tomt batteri och glapp sladd så har man ju inte speciellt mycket användning av datorn.
Måste bränna ut eller lägga över mina foton på Jimmys dator innan det är för sent.
Att det ska vara så svårt att få tummen ur rö.....!

Satt och kollade igenom mina mediciner som jag tar och hittade en som det inte medföljer bipacksedel i. För det första så trodde inte jag att dom fick lämna ut en medicin som det finns för lite forskning på, så att det inte ens finns fakta över vad som händer, kan hända och vad den är till för.
Men alla fall, hittade en lite halvskum faktasida om min medicin och det var ganska så intressent om man säger så.
Fast man börjar undra, vad faan stoppar man egentligen i sig!!?

Ibland känns det som att hur man än gör så är det alltid någon som blir besviken.
Som nu, från och med fredag så går inte Jimmy på schema längre, han har timmar istället. Det innebär att han blir inringd med kort varsel, och vi vet inte när.
Nästa helg är vi barnlediga och skulle försöka åka till Nässjö och hälsa på, men som det ser ut så går inte det. Jimmy är antagligen inte ledig alls då fick vi veta. Han prtatade med sina chefer och dom förvarnade honom om att det kommer bli mycket jobb, med kort varsel.
Så det blir nog en rolig helg, jag sitter ensam och Jimmy är på jobbet.
Men jag börjar bli van, det är mycket med jobbet nu... och tyvärr eftersom Jimmy verkligen behöver och vill ha det här jobbet så måste det komma först.

Men det jag blir besviken på att som sagt att inte kunna åka iväg... det känns väldigt trist att vi inte ska kunna ha någon semester och resa iväg något denna sommar.
Dessutom finns det en person som blev besviken på att vi inte kan komma vilket inte känns så roligt.

Men gör vi rätt? Ska vi hålla oss hemma för att gardera oss att Jimmy kan ta sig till jobbet om dom ringer, eller ska vi chansa och åka ändå, om han är ledig?
Det innebär ju i såna fall att om dom ringer så måste han säga nej, vilket leder till att han går miste om ca 3000-4000:- och han får ju bara det han jobbar ihop, inte månadslön.

Jag är trött på jobbet just nu... det kommer i vägen hela tiden!
Men det är bara att hålla god min och se glad ut när dom ringer och vill att han jobbar hela tiden och dessutom extra utöver sitt schema.

Fast det är klart, jag är ju glad för hans skull, äntligen hittat ett jobb som han älskar och trivs på. Så jag är väldigt glad för hans skull :-)

Sitter i soffan och funderar lite... har ganska tråkigt om sanningen ska fram, och tänkte att då kan jag ju slänga ihop ett inlägg!
Men om vad...?!
Imorgon är alla barn lediga igen, skönt!! Anledningen till det är att Jimmy jobbar natt så då behöver vi ingen omsorg. Men på torsdag och fredag ska dom gå så Jimmy får sova.
Eftersom vi nu är lediga (typ) ihop imorgon så vill jag hitta på något, pick nick, lekparken, ALV, bada om det är väder för det?
Man vill så mycket när tillfället ges! Nåt måste vi göra i helgen alla fall.... Vår sista helg ihop innan skolan börjar. Nästa helg spenderas hos stödfamiljerna. Så fort tiden går, om 1½vecka så åker barnen igen!
Jimmys och mina planer för den helgen är att göra inget! Bara sånt som vi vill. Kanske åka och bada? Det skulle jag vilja! Sen grilla när vi kommer hem... Ja ni ser, inga problem här inte att komma på saker!

"Håll om mig"

Satt och "bläppade" runt och fastnade med en dansk film nyss.
Nu när den är slut så sitter jag med en sorgsen känsla i magen... Mer Tragisk film får man leta efter och det var nog den sorgligaste jag sett på mycket länge.

"Håll om mig"
Sara, Mikkel, Hassan och Louise är fyra tonåringar som kämpar med att finna sin identitet och sin plats i livet. En dag får en övergreppssituation i deras klass oanade konsekvenser och utlöser en våg av händelser som för alltid kommer att förändra ungdomarnas liv. 

Denna film tycker jag alla ska se. En väldigt mörk film, men ett väldigt bra budskap.

Lukter

Det är ganska intressant det där med dofter.
Satt förut och fixade mina och Julias naglar, hade öppet fönster och det blåste in lite. Plötsligt så vänder sig Julia upp och börjar lukta... Sen säger hon, mamma det luktar som att någon blivit påkörd.
Hur menar du nu, frågade jag henne.
Jo, men det luktar som när Tudor blev påkörd.

Saken är den att det starkaste minnet jag har från den dagen är ljudet, bilden av när det hände och lukten. Just den där lukten fastnade... en blandning av regn och jord. Lite som en källardoft.
Vad den kom ifrån vet jag inte, men ibland när man har öppet fönster eller går ute på gården så kommer den där lukten och man blir påmind. Det värker till i magen och känslan av saknad kommer fram igen.

Idag hade jag NADA som sagt... Underbart som vanligt.
Just under den där timmen, oavsett hur många vi är så somnar jag. Det ger så extremt bra effekt på mig! Men jag önskar att jag kunde bära med mig den där känslan och använda mig av den när jag behöver... men det kanske kommer?
Innan NADA så var jag på samtal, väldigt givande.
Vi diskuterade mitt mående, och kom fram till att jag ska träffa en läkare så snart som möjligt för att gå igenom mina mediciner. Jag ska även börja äta en medicin till nu som jag har på apoteket men inte tyckt jag haft så stor effekt av den. Men den ihop med dom jag äter nu kan funka bättre.... så vi får väl se, värt ett försök är det alla fall.

I övrigt gick samtalet väldigt bra.

Ibland så undrar jag... håller jag på att bli helt galen??
På sista tiden så har jag börjat undra...

På tal om annat.... hur ska jag göra med mina katter!?
Nisse går ut, men han får inte vara ute när vi går eller så fort jag kan få in honom. Sheba får bara vara ute i sällskap med oss, inte annars! Och så lilla mini.... Junior... Pussi... ja ni vet vem jag menar, han får inte vara ute alls.
Jag vill ha katterna ute, och dom vill gå ut!!! Så hur ska jag göra?
Jag klarar inte av att mista en kisse till, det fixar jag inte. Så ska jag ha dom inne mot deras vilja eller ska jag ignorera mina egna tankar och släppa ut dom?
Hur ska jag göra?

Kom på en sak. Nu är det ett år sedan jag blev sjuk.... eller nej, hur länge jag varit sjuk vet vi ju inte... men det är ett år sedan jag fick hjälp från läkarna och blev inskriven hos psyk.
Fy faan rent ut sagt vad dåligt jag mådde! Jag minns det där med att vänja kroppen vid mediciner och det var inte trevligt.
Idag mår jag bättre än då... tror jag. Så länge jag äter medicin alla fall. Hur jag mår utan alla mediciner har jag inte den blekaste aning om! Ibland så är det nästan så jag vill prova och se vad som händer, men så tar jag mitt förnuft till fånga och sväljer mina tabletter och kapslar.
Annars mår jag väl helt okej, så länge jag umgås med rätt folk vill säga... att en sån sak är så avgörande! Nu är det ju inte allt... jag har bra dagar, dåliga dagar och dagar som liksom känns... njä!
Men jag är friskare nu än då alla fall... om man tittar på mitt ansikte.
Haha!! Ja det är så otroligt kul, så man kan lura folk va!
Jag ser ganska frisk ut och om folk bara visste så skulle dom nog tänka efter både en och två gånger.

Nu är dom små på dagis och Jimmy är på jobbet.
Jag vet inte riktigt vad jag och Hampus ska hitta på.... känner mig lite smått less på allt och svårt att finna motivation till att göra något.
Vet inte varför det är såhär, har såna dagar helt enkelt.

Satt och funderade lite på NADAN idag... tänk att det finns folk som gör allt för att förstöra för andra.... Ju mer dom "skadar" desto bättre mår dom.
Det räcker med ett meddelande, mail, samtal eller möte så kan dom dra mattan undan för benen.
Detta är personer som är helt vanliga, precis som du och jag. Men dom bär på en sak... en sjukdom... Psykiska vampyrer kallas den sjukdomen.
Dom suger ur en allt välmående och får en att bli helt orkeslös psykiskt bland annat... ja ni vet vad jag menar.
Det finns såna i min närhet, men jag gör allt jag kan för att undvika dom... Man ska se upp för vem som finns i ens närhet, det har jag fått lära mig.

Ingen bra start på denna dag....
För det första så är jag så trött! Vet inte varför men denna trötthet vill inte ge med sig... La mig tidigt igår och gick inte upp onormalt tidigt... Blir att ta sig en tupplur sen idag.
Sen är Hampus fortfarande på så där underbart humör, uäck!

Nu ska jag iväg på samtal och NADA. Nu drar allt igång igen.

Vad ska man göra när en person kommer och har ett problem... hen vill ha tips, åsikter, hjälp osv.
Man vill så gärna säga massa kloka ord, såna där ord som läker alla sår! Helt fantastikt!!!

Jag vill ha dom rätta orden, komma med  bra råd.... Jag är inte expert, men lite kan jag. Det handlar ju mycket om sunt förnuft!

Det var denna sommar det. Är det så illa? Det kan det väl inte vara!
Egentligen räcker det med att kolla ut för att förstå vart vi är på väg.... mörkret infinner sig betydligt tidigare nu än för två veckor sedan.
Ett annat tecken är alla gula löv som nu faller ner på marken,
Om jag ska vara helt ärlig så känner jag mig sorgsen över att sommaren snart är slut.... Det är långt till nästa gång.... Men jag ska använda dom här dagarna så gott jag kan. Riktigt suga musten ur sommaren 2012!!!!
För om vi får se sommaren 2013 vet vi ju inte....

Ensam-tid

Just nu så är jag så otroligt trött, att det känns som att tiden går bakåt.
Det kan liksom inte bli kväll och dags för barnen att sova snart nog!! Dom är inte bråkiga, stör eller något sånt. Tvärtom så är det mysigt att höra Wille diskutera julfilmen med Astrid Lindgren, Julia leka med alla sina barbies och Hampus busa med Pussi... eller Junior... eller vad han ska heta....
Men jag längtar efter att lugnet infinner sig och jag kan dra filten över mig på soffan och slumra lite.
Jimmy ska grilla vilket ger mig några minuter ifred. Jag störs inte av Jimmy eller tycker det är jobbigt att han är hemma, men jag behöver få vara själv, precis som alla behöver vara ibland.

Nu har vi varit iväg och badat lite.
Ganska skönt (säger jag som inte ens tog på mig bikinin), men så mycket mygg!! Man får ju smått panik när man sitter där... men men, huvudsaken är att barnen hade det bra.
Men vad som flugit i Hampus vet i tusan.... surare unge får man ju leta efter... en kombination av övertrötthet och värme?

Dagen efter!

Idag är det dagen efter.... Det kan innebära två saker, ett bakis. Två, inga problem.
Jag mår kanon! Inte bakis ett dugg... nope, inte alls, sant alltså! Det är nog så det blir när man dricker lagom.
Men trött är jag, som fasen. Sådär så man inte orkar göra ett smack.... eller riktigt så trött är jag inte, men jag hade inte tackat nej till mer sömn... men men, allt kan inte vara perfekt.

Idag vet jag inte vad som händer. ALV kanske? Om det inte blir för varmt vill säga.
Har ju poolen fixad så kanske blir det att vara hemma och bada lite... om man inte får med sig mamma och pappa till en badplats.....

Idag vet jag inte riktigt vad som står på schemat... Jimmy pratade om att fixa poolen till barnen så dom kan leka där och ha roligt. Och jag tycker det låter som en bra ide! Om det nu är varit ute... Annars är det nog i onödan den fixas till. Visserligen är inte mina barn badkrukor, men ändå liksom!

Sen ikväll blir det att ta en promenad ner till mina föräldrar. Pappsen fyller ju år och kommer bjuda på mycket smaskigheter.

På tal om promenad! Igår när barnen skulle gå till sängs så fick vi ett infall! Vi klädde istället på dom och så gick vi ner i hagen och klappade får och gav dom bröd. Efter det så tog vi en promenad till mina föräldrar för att hämta rabarber och tog en liten pratstund. Det var ju så otroligt fint väder igår och då måste man ge sig ut tycker jag. Inte många dagar kvar denna sommar, snyft!

Pappsen!

Idag är ingen vanlig dag för det är pappas födelsedag!

Hurra Hurra Hurra!!

Idag fyller min pappa år, men hur många behöver vi inte diskutera. En lagom tjock man i sina bästa år som Karlsson på taket hade sagt. Inte för att min pappa är tjock, jag menar det där med bästa år såklart ;-)

Jag klarade det!!

Kom på en sak precis.... Barnen gör sin sista dag på detta sommarlov!
Jag har alltså ensam (med undantag för några timmar hit eller dit) klarat av att ta hand om barnen ensam. JAG KLARADE DET!
Tänk om jag hade vetat att det skulle gå såhär lätt innan sommaren så hade jag sluppit många timmar av ångest och oro.

Då bara undrar jag, gick det såhär bra för att jag mår bättre detta år, eller beror det på barnen att dom är äldre och det är lättare nu? Eller är det en blandning?

På måndag är det meningen att barnen ska börja på dagis och fritids igen... men jag vet inte om jag vill det faktiskt. Hampus kommer jag ha hemma hur eller hur och jag tror inte dom små "får" (alltså dom får, men jag vill nog hellre ha dom hemma med mig) gå på dagis mer än på torsdag och fredag. Anledningen till att dom måste gå då är att Jimmy jobbar natt och behöver få sova. Enligt honom så gör det inget att barnen är hemma, men jag vill inte chansa, nu när det går så bra för honom på jobbet så vill jag inte att en så lätt sak att fixa ska förstöra.

Det händer inget.

Med rensningen av landen alltså.
Förrgår så körde jag med argumentet att regnet hängde i luften. Igår var det för varmt, och idag är det för tusan fredag!
Imorgon ska jag till mamma och pappa och på söndag ska man vila (enligt bibeln som jag annars aldrig lever efter).
Vet inte när det kan bli av... kanske borde så igen hela skiten... så slipper man likom bry sig!

Förresten så läste jag idag att om skor är köpta på rea så räknas dom inte. Härligt, alltså har jag "inte" köpt några skor till mig...

Vågar jag ropa hej?

Jag vet inte om jag går händelserna i förväg, men kan det vara slut på Hampus matvägran?
Igår åt han frukost, lunch, middag och flingor på kvällen. Det är inga stora portioner, men han äter...
Han har även ätit frukost idag... visserligen bara en halv macka och sen fick det vara bra.
Men som sagt, bättre än inget ju.
Nu går jag säkert händelserna i förväg, vem vet hur han reagerar när det är mat igen. Men ändå, man kan ju hoppas *ta i trä*.
Men vad som var/är fel vet jag fortfarande inte... ett mysterium det där.

Då var det fredag... Härligt!!!
Imorgon så fyller in pappa år, så då blir det kalas. Och då kommer Thilda och det innebär myyyyyys!!!Åh vad jag längtar efter den tösen ♥

En annan sak nu, nåt som ger mig ont i magen... Nisse. Igår gjorde han en sak som kommer hemsöka mig i all evighet... Han sprang rakt ut på vägen när en bil kom! Faan alltså! Han klarade sig tack vare att bilen körde enligt hastighetsbegränsningen och såg honom så han hann bromsa in. Men nu känns det som att det är bara en tidsfråga innan han blir påkörd med. Dom små får ju inte vara ute alls nu, inte ens när vi är ute. Och så kommer det nog fortsätta som det känns nu. Men Nisse har varit ute så mycket så jag tror han skulle må dåligt o han inte får gå ut mer.
Men vad ska jag göra? En sak är ju att inte låta honom vara ute när vi går. Han följer ju gärna med oss en bit. En annan sak är att ha honom inne på natten. Men finns det nåt mer? Jimmy föreslog att vi skulle sy en liten reflexväst till honom... tror inte han vill ha den ändå...!

Nej, nu blir det frukost.

Jag fick veta en sak idag, inget jag kommer berätta för er om... inte nu. Men det är nåt tråkigt och ända sen jag såg detta så har jag haft en klump av sorg i magen.... på nåt sätt visste jag att det skulle ske... det bar dit hän på nåt sätt..... men man har ju hoppats in i det sista. Det som hänt ät nåt väldigt tråkigt, och dom som det handlar om vill jag bara krama. Tror ingen har det lätt nu :-(

Så läser du detta, du vet vem du är. Stor kram till dig. Du är underbar.

Inspiration

Inspiration?
Det är en slags sjukdom!

Ja just så säger Karlsson på taket. Kan ibland känna att han har rätt... men det är bara när jag har riktigt lata dagar.

Rolig post!

Idag fick vi en överraskning på posten... Nej, inga oväntade utgifter, lite tvärtom skulle man kunna säga.
Vi visste att Jimmy har jobb denna och nästa vecka med, sen visste vi inte! Lite jobbigt, speciellt då Jimmy verkligen älskar sitt jobb och jag inte "vill" ha han hemma eftersom jag mår bra av att få klara av allt själv... På nåt sätt så känns det som att jag tvingas bli friskare, vilket är positivt.
Men som sagt, idag fick Jimmy hem papper och på Uniflex är han timanställd året ut! Bara sådär! Som ett brev på posten :-)
Men sen har han pratat med chefen på Swe-nånting och han sa att dom kommer antagligen ha mycket användning för Jimmy efter nästa vecka.

Nu vågar inte jag ropa Hej för det... Har lärt mig på den hårda vägen att inte lita för mycket på papper... men ändå!

Hett!

Trodde inte det skulle vara så speciellt varmt ute idag... ser liksom inte så ut, dessutom så har det ju inte varit nåt vidare väder alls den sista tiden.
Så jag pälsade på mig kofta och grejjer... men så fel jag hade!
Trodde jag skulle dö av värmen när vi gick hem från stan... Men jag ska inte klaga, värme och sol är ändå helt underbart!

Man skulle ju kunna tro att jag bara skulle kunna ta av mig koftan om det nu var så varmt... men nej... så lätt var det inte. Hade kläder på mig under som inte var smickrande :-(
Verkar jag fåfäng? Bara förnamnet....

Kallt kaffe

Sitter här med min mugg med kaffe... tyvärr så har det blivit kallt eftersom jag måste fixa med både det ena och det andra innan jag kan sätta mig ner.
Det smakar ju inget vidare och det enda rätta vore att antingen göra kaffet efter allt är gjort eller helt enkelt värma det, men jag är för lat. Vägen till mikron känns så lång!!
Så jag dricker det kallt och ryser lite.... ;-)

Idag åt Hampus frukost!! Yeey!! Att man kan bli så glad över nåt som är självklart.
Direkt så börjar jag fundera, är matvägran över eller hade vi bara tur idag?
Den som lever får se.

Jag satt och läste på en annan blogg och kom då på en sak. Imorgon är det 8år sedan jag fick mitt första men tyvärr inte mitt sista missfall.
Jag minns det så väl, den var på min svärmors födelsedag och testade positivt... Det var en fredag.
Helgen gick fort och måndagen infann sig. Jag skulle precis åka iväg med mina föräldrar och fika och möta upp Jimmy som var på möte.
Innan så tänkte jag att det är bäst att gå på toa... Där såg jag det. Blod.
Jag bröt ihop fullständigt!!! Vi hade försökt väldigt länge att få barn, 13månader för att vara exakt (inte länge för vissa men för oss).
Jag åkte med mamma och pappa men satt och grät under hela fikat.
Väl hemma så ringde jag förlossningen och vi fick åka in till gyn.
Tyvärr så var det som vi redan visste... missfall i v12.
Den värken jag hade i magen kan jag nu säga att det kändes som en mild förlossning... På väg hem i taxin var jag som apatisk... jag klev ur bilen och där hände det... fostret kom ut.
Gud så jag önskar att jag då varit kvar på sjukhuset!!! Det gjorde inte ont, inte alls faktiskt. Men hela upplevelsen var otäck.
Men all värk bara försvann!

Det var som sagt mitt första missfall. 2004. December samma år så plussade jag igen, den gången fick jag en Hampus. Andra gången var det en Julia. 2008 missfall igen... och kort efter det plussade jag och då var det William. Sista missfallet kom januari 2010.... efter det ville jag inte mer.
Inga fler barn, inga mer missfall.

Vad jag vill säga med allt detta är att man kan råka ut för hemska saker... men det är också en erfarenhet mer. Just under missfallet och en tid efter så är man mest bara arg. Man förstår inte vad man gjort för att förtjäna en så hemsk sak! Men med tiden så lägger ilskan ner sig och man börjar fundera på ödet....
Tack vare allt jag varit med om, en abort när jag var 16. 3missfall och 3förlossningar, så har jag lite erfarenhet av just sånt. Och det är många gånger mina erfarenheter kommit till nytta och jag har kunnat ge råd och stöd till andra som befinner sig i liknande situationer.
Så jag tror allt som hänt har en mening.... hade det inte hänt mig så hade jag inte kunnat hjälpa andra. Och jag hade inte haft Hampus och Julia, och William hade varit storebror! Helt galet när man tänker på det, vi skulle idag haft 4barn om jag inte hade fått MF sist.

Ödet ja.... jag tror på ödet. Men en sak vill jag klargöra. Alla mina graviditeter har varit en lycklig sak, efterlängtade. Nu finns inte alla med oss, men jag tänker ofta på dom.

Matvägran....

Som förälder stöter man på detta på ena eller andra sätter... hur eller hur!
Men nu står jag handfallen, Hampus. Hampus, Hampus, Hampus.... Det är inte bara inbillning eller att vi inte försöker. Nu har hans stödfamilj fått "känna på det"... Han matvägrade även hos dom under söndagen och sen dess har det fortsatt.
Vad ska man göra? Jag har försökt att prata med honom, han är ju ändå snart 7år (OMG, vad hände där?!) men inte hjälpte det. Han har fått sin vilja igenom och jag har låtit honom vara utan mat, min svärmors ord har tröstat mig. Men det funkar inte heller. Han vill inte ge med sig.
Vad ska jag göra? Ge mig råd, snälla! Jag står som sagt helt handfallen och detta känns inte bra på nåt sätt. Om han får bestämma så vill han enbart ha flingor eller pannkakor. Men det kan jag väl inte ge honom?
Man skulle även kunna tro att han bör vara blek, må illa, ha ont i magen, orkeslös... men nej! Inget av det... eller ja, blek, men inte värre än vanligt.
Alla som känner Hampus vet hur grinig han är när det kommer till mat, men nu tar det fasen priset.
Igår fick han en macka hos mormor, idag åt han en macka precis nu. Han är nöjd med det, men inte jag.
Han är redan så smal och jag vill inte att han blir smalare.
Det gick så bra under ett par veckor, jag fick inte pöjken att sluta äta. Det fanns liksom inget stopp i honom och det kändes så underbart! Nu är det som han har ätit klart... han vill inte ha mer.
Men kan jag ge honom bara det han vill ha eller ska jag sätta gränser? Förlorar jag om jag ger upp nu?
Med småbarn så säger dom ju att man ska ge det dom äter, även fast det bara är en maträtt. Men gäller det även "stora" barn?

Nej jag vet inte... kanske borde jag prova att enbart ge han det han vill ha. Kanske han inte ens äter det då? Värt att prova för allt är ju ändå bättre än inget.

"Träskor"

Just nu har jag en favorit sko, träskon! Jag har denna som ni ser på bilden ovan, dock något annorlunda vid spännet.

Har även denna som är på bilden, dock svart sula och resten silver. Denna är tyvärr inte lika bekväm som den ovan och under.Har fått rysliga skavsår av dessa! Men så fina dom är!

Och denna skönhet, jag har precis som den på bilden. Helt underbara att gå i och dessutom snygga. Kan det bli bättre.

Nu finns det bara en som jag saknar, och det är den röda träskon i lack. När jag väl köpt den så är min samling komplett.... kanske.

Nästan så man dör!!

Ja det är så illa som det låter.... jag dör av tristess! Då är det illa... jäkligt illa!
Finns egentligen massor att göra. Hemmet är visserligen städat och kattlådan rensad. Men jag skulle verkligen behöva rensa ogräs. Men jag vill ju inte!! Är det nåt jag avskyr så är det att rensa ogräs. Varför då bo i hus? Bra fråga... För att vi fick ett stort hus till överkomlig hyra? För att trots att det är tråkigt att rensa ogräs och klippa gräset så är det ändå himla nice att bo i ett hus och ha det så gutt? För att det är bekvämt att skicka ut barnen på sin egen gård?
Som ni märker finns det massor med positivt, förutom en sak... ja ni vet.
Så jag offrar mig och helt enkelt rensar på... om jag inte kan få barnen att göra det vill säga. För helt ärligt, jag bryr mig inte ett smack om dom sliter upp blommorna som växer där.

Jag borde vara glad, men det känns ändå lite surt!
Jimmy jobbar måndag till torsdag, alltså ledig fredag. Det känns ganska skönt att ha fredag till söndag helt fritt... men det sket sig! Nu måste Jimmy in och jobba även på fredag, men jag sörjer inte, han trivs, det blir mer pengar och han blir mer erfaren vilket kan leda till mer jobb när hans period är över.
Det har på nåt sätt blivit en vana att inte ha han hemma längre... och det gäller inte så många timmar på fredag.

Annars då? Jo men det rullar på med allt. Katterna slåss, barnen slåss och jag mår sådär. Som det ska ska vara med andra ord. Att det är kaos här hemma många gånger är ju inte tvekan! Men jag börjar klara av det mer och mer....

Nu blir det fika!