Nu har jag jobbat klart för denna helg. Känns underbart!
Men en sak slog mig när jag kom hem, det är för långa pass... Det funkar bra för mig, och det funkar för Jimmy. Men inte så bra som jag skulle vilja för dom viktigaste personerna i mitt liv, barnen.
Såhär är det: Jag jobbar 3 dagar. Men på dessa 3 dagar jobbar jag in 33timmar. Det innebär att jag går till jobbet när barnen precis vaknat och kommer hem när dom väl somnat. Förutom på söndagen, då är jag hemma precis vid sövningen.
När jag idag kom hem så hann jag inte mer än komma in i hallen så kom dom minsta springandes. Och dom bröt ihop fullständigt. Speciellt dottern, hon hade visst redan hållit på och gråtit efter mig i 30minuter när jag väl kom hem. Allt det för att dom saknade mamma... Det känns ska jag säga er.
Mitt samvete är skit just nu... men vad ska man göra? Ett jobb är ett jobb och det behövs. Jag måste ha mitt jobb. Men tycker så synd om barnen.
Visst dom vänjer sig, men man kan tycka att dom borde gjort det nu... har ändå jobbat på samma ställe sen juli. Men men, är väl bara att bita ihop och inte gräva ner sig för långt.
Fattar inte hur jag ska stå ut bara... Stålsätta sig och skita i att mina barn behöver mig?
De var väl kanske inte riktigt det jag lovade dom när dom låg där alldeles nya och färska på min mage efter varje förlossning.
Då lovade jag dom att mamma kommer alltid finnas där, kommer alltid ställa upp och dom kommer aldrig känna sig övergivna eller bortglömda... Aldrig bortprioriterade...
Men ja, den äldsta är 5år och det känns som att jag misslyckats totalt.

Jag beundrar verkligen er som har barn och inte mår skit över att gå till jobbet och knappt se era barn på flera dagar.
Att ni mår skit förstår jag att ni gör, vore onaturligt annars. Men snälla, hur orkar man med sig själv? Hur gör man för att inte gräva ner sig fullständigt?
Berätta hur ni löst det? Tar så gärna emot tips.