Man vänjer sig visst aldrig...
Jag har 3 barn. Med alla barn har jag gått igenom samma saker, dom lär sig sitta, krypa, gå... Man kan tycka att med 3dje barnet så har man vant sig. Jag menar, när den minsta då väl lär sig att göra slängpussar så reagerar man inte så hårt på det. Visst, man känner sig lite stolt och tycker det är sött, men mycket mer än så är det inte.
Men det är fel. Alla fall med mig! Igår skulle jag säga god natt till William. Jag pussade och sa samma "ramsa" som jag säger varje kväll till alla barn. Går mot dörren och ger en slängpuss som vanligt. Och jisses!!! Han gjorde tillbaka ♥ Som jag övat, och nu kom det!!! Jag blev överlycklig.
Visst att jag varit med om att mina andra barn lärt sig detta, men nu var det ju mini som lärde sig. Det är ju en helt annan person. Så vad jag vill säga är att fast man har många barn så är verkligen varje framsteg hos varje barn lika viktiga för föräldrarna, man tröttnar aldrig.

Och Julia. Det är en otroligt envis och aktiv flicka. Jag lovar er, hon är lite mer än många andra somliga dagar. Men hon är min, och helt underbar.

Hampus... Ja den där lill gamla pojken... Det känns att han börjar bli stor nu. Vi fick hem papper innan jul om att han får börja f1:an nu i höst. Min lilla pojke ska alltså börja skolan... Tas bort i från dagis och gå i skolan? Är det verkligen möjligt?
Jag fyllde såklart i att han ska detta. Och han längtar.
När han fick sitt rum så var hans första kommentar: "Nu vill jag börja skolan, för nu är jag stor."