Jaha, då är jag inne på vecka tre här på sjukhuset. Det är svårt att få tiden att gå, jag längtar efter mina barn så otroligt mycket!
Imorgon får jag åka hem men då är inte barnenen hemma, dom är hos sina kontaktfamiljer. Bara ser gilla läget antar jag.....
Jag har haft Jimmy här nästan hela dagen och det var trevligt! Får som sagt åka hem imorgon, men på söndag ska jag vara tillbaka här igen. Fler ect behandlingar ska göras.... Bara att gilla läget.

Nu har jag pratat med en sköterska och sju ect behandlingar har jag gjort. Den stora skillnaden nu och då är att jag vill leva nu, se vad som händer!
Jag önskar verkligen jag får åka hem. Men detta kan bara läkaren bestämma, håll tummarna för mig.

Dagarna går verkligen sakta här på sjukhuset..... Jag villl hem, nu!!! Men det lär dröja innan jag sätter min fot hemma.
Om jag ska vara ärlig nu så gjorde jag ett försök att ta livet av mig med tabletter igår. Jag vill inte leva såhär längre, jag vill hem till min familj nu, jag saknar mina barn och min man. Imorgon ska vi ha möte med min läkare och jag ska se om jag inte kan bli släppt hem.... Men vi får se!

Jaha, vad ska man hitta på? Jimmy kommer senare, men tills dess då?
Jag saknar mina barn så det gör ont, jag villl vara falla ner på knä och pussa och krama på dom, i typ fem timmar!!!!! Men min tid kommer, jag ska få mysa med dom, det ska jag bara!!
Nej, nu ska jag försöka få tiden att gå så Jimmy kommer snart..... Frågan är bara hur?!

Idag fick jag besök av min mamma, pappa, syster och hennes barn. Och så Jimmy såklart. Lagom när vi skulle gå ut så gick mina stövlar sönder, så det blev att köpa nya, inget jag sörjer direkt!
Besöket var jätte trevligt, önskar bara jag kunde följt med dom hem..... Men inte riktigt ännu....

Det är inte klokt, nu har jag legat inne i 18dagar. Och jag har fått en ny diagnos Schitzo affektiv symtom. Bipolär typ 2. Ja vad ska man säga.... Bara att gilla läget antar jag?

Då har man legat inne i sjutton dagar och till råga på allt så har jag fått en ny diagnos: schitso affektiv (stavning???). Så blev det med det!
Jag får bara gå ut med Jimmy eller nån i personalen.... Trevligt! Och imorgon är det dags för behandling igen, det värsta är huvudvärken man får, stackars mig!!!! Men kan inte klandra dom, lyckades smussla till mig piller och tig en näve för mycket i går. Jag vet att det var fel av mig, men tillfället gavs och jag tog den. Men ingen fara på taket,
Jag lever i allra högsta grad!

Då var. Det fredag..... Denna. Helg spenderas på sjukhuset.... Tråkigt men sant.. Behandlingen. Har. Än. så länge inte gett nån effekt, tvärtom.. Men. Men.... Det. Blir nog bra. Med tiden.

Idag har jag haft mycket besök. Först. Kom Jimmy och Hampus, sen kom chris och lisa. Det var. Väldigt trevligt.

Då sitter jag här..... På en låst avdelning. Hur jag mår? Inget vidare faktiskt, skulle jag inte vara här så skulle det nog gå riktigt illa med mig, tyvärr! Men nu ska vi blicka framåt, det kommer bli bra, ska bara gå igenom några behandlingar till först. Sen blir det nog bra. Jag märker än så länge ingen skillnad, och det är väldigt frustrerande men det kanske kommer, håll tummarna för mig!

Idag kom Jimmy med dom små barnen, det var väldigt välkommet! Vi gick ner på stan och där köpte jag två tröjor och öronhängen.
I övrigt mår jag sådär.... Minnet sviker mig, jag glömmer bort saker hela tiden. Min depression har inte blivit bättre och heller inte mina onda tankar.... Och på måndag gör jag min sista behandling....det spörs om det räcker till.

Nu har jag haft Jimmy på besök, alltid lika trevligt! Hade min tredje ect behandling idag ned, än så länge känner jag ingen skillnad och det är fruktansvärt frustrerande, men det kommer nog, det måste det!
Annars då? Nej det händer inte speciellt mycket, jag går runt här på avdelningen och försöker få tiden att gå. Men tiden går ändå väldigt fort, tycker det är otroligt att jag redan varit här så länge. Men jag saknar barnen så det gör ont, hoppas Jimmy kan komma in med dom nån dag så jag får krama och pussa på dom, och bara få titta på dom. Det gör ont att vara ifrån sina barn ofrivilligt. Men jag får se det positivt, jag är här för att bli bra!

Då var min tredje ect gjord.... Och jag känner ingen skillnad alls ännu. Men det kan jag nog inte förvänta mig heller, Minst sex behandlingar krävs och i mitt fall funderar dom på åtta.
Det känns helt sjukt, dom framkallar ett epeleptiskt anfall och det ska göra nig bättre? Jag är skeptisk.... Men det ska tydligen funka, så håll tummarna för. Mig!
Idag mår jag inget vidare... Helt ärligt önskar jag att jag låg två meter under jorden.... Men jag biter ihop och lever vidare för min familjs skull. Barnen behöver ha sin mamma,oavsett om hon är galen eller ej. Och jag försöker se det positivt,jag ska ju bli bättre! Hoppas jag...
Och snart kommer Jimmy, så jag har ju nåt att se fram emot idag.

Trött, trött och trött!
Jag skulle mer än gärna gå och lägga mig, men icke!!! Det ska komma en läkare och prata med mig och det verkar ta en evighet!!! Jag vill bara att han kommer så jag får gå och sova!

Dag nio... Jimmy var här idag, väldigt välkommet besök!
Två gånger var vi ute så idag har jag fått frisk luft, härligt!
Det sved när han skulle åka men jag överlever.....
Jag önskar vara jag hade en rakhyvel, och detta kommer låta helt vridet, och det är sjukt, jag vet. Men jag önskar jag hade en hyvel att skära mig med.... Den där jäkla ångesten lättar så otroligt mycket av att man bara får rispa sig lite, men allt sånt har tagits ifrån mig. Även all medicin eftersom jag är självmordsbenägen, den får jag ta under uppsikt av personalen. Jag är jäkligt övervakad med andra ord.
Och till sist, mina barn, Gud vad jag saknar mina älskade barn!!!!!

Inatt sov jag faktiskt helt okej! Kan visserligen bero på min lilla cocktail.... 1citodon, 3alimemazin, och zopiklone. Jag vill inte stoppa i mig en massa mediciner, men har inte så mycket till val, måste ju få sova!

Idag kommer Jimmy hit, längtar!!!!!

Då var dag nummer åtta på det här stället gjort, Psyk.
Tiden kryper fram och jag vet inte riktigt vad man ska göra för att få tiden att gå.
Att gå ut skulle vara skönt, inte nu, men på dagen, men icke! Jag får inte gå ut på egen hand.... Eftersom jag är självmords benägen. Men Jimmy kommer imorgon och då ska han ta ut mig, om inte personalen sätter stopp för det.... Men det tror jag inte.
Idag gjorde jag min andra ect behandling. Dom söver ner mig och när jag sover skickar dom ström genom min hjärna.
Jag har minst fyra behandlingar kvar... Och än så länge har jag inte märkt nån skillnad, men man kanske inte kan förvänta sig något ännu.
Så jag får härda ut och hoppas att det blir bättre.

Snart har dag 8 passerat... Tiden bara flyger förbi! Längtar Som en tok tills på lördag, då kommer Jimmy <3
Ska bli så skönt med lite sällskap!!

Annars då? Jo dom höjde upp min stesolid idag från 5mg till 10mg tre gånger per dag. Anledningen till det är att få mig ångestfri och dämpa hjärtklappningen. Får se hur det går.

Nu är det snart Dags för medicin, så.... Hej då.

Har ju helt glömt att blogga idag!
Här händer inte så mycket, haft avslappning nu på morgonen, och efter det satte vi oss och gjorde schema för vad jag ska göra när jag är här. Så avslappning, samtal, promenad och ect står på schemat.
Och imorgon är det dags för behandling nummer två, och jag ser ärligt talat fram emot det... Måtte detta hjälpa!!
Dom har även uppmärksammat mitt blodtryck och puls.
Pulsen går aldrig under 100. Och blodtrycket är för lågt. Så hög puls och lågt blodtryck, bra kombination....
Nej, nu ska jag snart ringa Jimmy.
Trevlig alla hjärtans dag till er <3

Jaha då var kvällen kommen!
Mitt minne är fortfarande inte okej, mindes inte om jag hade medicin vid 19 eller ej. Så jag fick fråga och det hade jag.
Imorgon ska jag prata med sköterskan ang höjning av stesoliden. Tar nu 5mg tre gånger per dag, men det räcker inte riktigt till.... Men jag vill fortfarande ha dom tre gånger per dag, så dom inte höjer grammen och sänker till två gånger per dag istället. Men det märks hur det blir!
Annars så har kvällen gått lugnt till, ganska skönt för jag är lite smått seg i huvudet.

Sådär, nu är det klart för denna gång med ect. Det gick väldigt smärtfritt! Och på fredag är det dags igen... Det jobbiga är minnes förlusten, glömmer saker hela tiden., minns inte vilken dag och månad och vecka dag det är... Och En himla massa annat. Och det är fem gånger dom ska göra detta... Men nu känner jag mig inte alls lika orolig längre, och det är otroligt skönt.
Det är ju inget jag ser fram emot, men förhoppningsvis kommer detta göra mig bättre.
Och som det låter nu så blir jag kvar hela nästa vecka och kanske lite till. Och det känns otroligt jobbigt, värst är att vara i från barnen. Har inte träffat dom sen i ja.... Jag minns inte riktigt, tisdags kanske?
Hur eller hur gör det otroligt ont att vara ifrån dom, men en stor tröst är att dom är med Jimmy. Bättre pappa finns inte!
På tal om Jimmy, han var här idag, och jag fick en jättefin röd ros, ett speciellt läppsyl och en bodylotion som luktar otroligt gott. Han skämmer verkligen bort mig, min älskling.
Nej, nu har jag inte så mycket att berätta, för tillfället.

Då är det snart dags... Nervös? Ja! Orolig? Ja! Förväntansfull? Nej!

Jag försöker intala mig själv att detta kommer gå bra....

Det jag är rädd för är att sömnmedlet inte ska funka, men att jag inte kan säga ifrån. Och sen att jag kommer må dåligt efteråt.... Och minnes förlusten.
Nej, bu måste jag tänka positivt.

Usch, börjar bli riktigt nervös inför morgondagens händelse.... Ect-behandling känns så tabu... Men efter att ha pratat med kunnig personal känner jag mig något tryggare. Men ändå!!!
Men vad ska jag göra? Medicinerna funkar ju inte, och hemma kan jag inte vara, ska jag bo här på Psyk då för alltid annars?!
Nej, detta måste göras, nu finns det ingen återvändo.

Har ju helt glömt bort att blogga idag!
Jimmy kom på förmiddagen och vi gick ut på stan. Otroligt skönt med lite frisk luft!!
När vi kom tillbaka till avdelningen så hade vi samtal en ect med en skörare. Efter det så hade vi samtal med narkos läkaren. Så nu vet jag vad, när och hur allt kommer ske och det känns tryggt och bra. Men jag erkänner att jag faktiskt är lite små rädd....
Men det kommer nog kännas bättre när jag väl gjort första behandlingen. Och jag kommer gå igenom sex behandlingar sammanlagt, läskigt!
Är dessutom lite rädd för att detta inte kommer funka, vad gör jag då liksom? Men chansen att det kommer funka är stor! Så jag håller hoppet uppe!

Nu vill jag bara att tiden ska gå så jag kan ta min nattmedicin och gå och lägga mig. Jag är inte trött eller så, vill bara sova så jag får slippa alla mina tankar för en stund. Vaknar visserligen på natten och direkt sätter tankarna i gång men jag somnar om ganska fort igen tack och lov!!
Dessutom kommer Jimmy imorgon och det ser jag fram emot, bara få hålla handen, kramas och mysa. Jag hoppas även att Jimmy får ta med mig ut... Jag vågar inte hoppas på för mycket....

Idag har dom ändrat lite på mina mediciner. Jag äter ju sobril tre gånger dagligen, men nu är den utbytt till stesolid istället. Anledningen till detta är för att den funkar bättre än sobril för mig. Det beror antagligen på att jag har ätit sobril så länge och nu blivit resistent mot den.
Vi ska även byta insomningstablett inatt och se vad resultatet blir... Funkar det inte så byter dom tillbaka.
Men några mer förändringar blir det inte just nu, då vet man inte om ect ger effekt eller om det är medicinerna. Så så är det!

Idag blev det klart, jag ska gå igenom ect-behandling. Jag känner mig nervös, orolig, rädd... Men samtidigt så tänker jag att detta är kanske sista utvägen så det är väl bara att gilla läget.... Men sen är jag orolig över att det inte ska funka, vad gör jag då? Ger upp?!
Jag vet att jag ska vara positiv och se hoppfullt på detta, för det funkar för många. Men det är svårt.
Det värsta är att jag kommer vara inlåst här under en lång tid nu, om jag inte får åka hem på permission vill säga, och det hoppas jag verkligen!!
Men inte som läget ser ut nu, får inte ens gå ut ensam.
Well well.... Annars då? Jag är trött, skulle vilja sova bort ett par dagar, kanske ska be dom under ect-behandlingen att inte väcka mig.... Nej, det är nog ingen bra idé, måste ju kunna ringa och prata med Jimmy och barnen.

Dag fem.... Jag vet inte alls vad som händer idag. Dom ska diskutera en hel del saker om mig på ronden idag, så jag hoppas att jag får ett läkarsamtal så jag får veta vad som händer egentligen! Men om jag ska kritisera det här stället så är dom väldigt dåliga på att informera patienterna om vad som sker... Inte bra.
Men samtidigt så har jag ingen brådska, inte som att jag får åka hem nu ändå, jag får ju inte ens gå ut på egen hand!
Igår pratade jag ned en personal och hon sa nåt om två veckor.... Men jag vet inte... Låter lite väl länge. Fast blir det så, ja då är det bara att gilla läget!

Snart dags att gå till sängs. Kan tyckas tidigt, men ända gången det är lugnt i huvudet och jag slipper alla jobbiga tankar är när jag sover. Jag vaknar visserligen ofta och då sätts tankarna igång, men jag somnar om ganska fort så jag klarar mig.
Imorgon är det måndag igen och en ny vecka börjar. För min del spelar det ingen roll, här inne ser dagarna precis lika dana ut... Frukost, lunch, fika, middag, fika. Där emellan vila, samtal och titta på tv. Ja, som ni förstår så måste man vara galen för att stå ut här inne, om inte annat så blir man galen. Men som sagt, jag befinner mig helt klart på rätt ställe nu.... Tyvärr. Men så är det och det är bara att gilla läget.

Då har Jimmy varit här och hälsar på. Jag fick gå ut så vi tog en promenad till Willys. Så skönt med frisk luft, har inte varit ute sen i torsdags, har inte fått gå ut och får fortfarande inte gå ut ensam.
Det var så trevligt och mysigt att ha honom här, det gör ont att vara isär såhär. Men jag mådde inte så dåligt av att han åkte, nog sved det och gjorde ont men jag känner samtidigt att jag klarar inte av att vara hemma som läget är nu. Både för Jimmys, barnens och för min skull. Tragiskt.... Må så dåligt att man känner sig "hemma" på en Psyk avdelning....

Då var det snart lunch... Ingen mat jag direkt gillar. Men jag tvingar i mig så mycket jag kan, man mår ju inte bättre av att svälta sig.
Och idag kommer Jimmy och hälsar på mig, underbart! Finns ju roligare ställe att befinna sig på och träffa folk, men ja bara att gilla läget... Jag är sär jag är och så är det!
Ska se om jag får gå ut idag, skulle vara skönt med lite frisk luft och miljöombyte.
Nej, nu är det mat!

Jisses, det är redan dag fyra som jag är här. Och jag är inte redo att åka hem en på ett tag... Den nya medicinen funkade inte så idag ska sköterskan prata med läkaren igen och se om han har nån plan. Om han har det så hoppas jag verkligen den funkar och om inte så vet i faan vad jag ska ta mig till.... Då är det väl bara att ge upp antar jag och inse fakta, det är såhär jag får må.
Men jag ber till gudarna att dom ska hitta hjälp åt mig, för det känns som att tiden håller på att rinna ut.

Uppe med tuppen!

Hade en skit kväll igår, inte nog med allt som snurrar i huvudet och det tynger ner mig, men blodtrycket var åt helvete 90/70 och en puls på 108. Detta innebar att så fort jag stod upp så var jag sekunder från att ramla ihop, så jag fick gå och sätta mig hela tiden, och fullkomligt sönder stressad!
Jag börjar bli less på detta nu, jag är så nere i skiten att det har blivit fysiskt... Detta måste få ett stopp, nu!!! Men hur då? Hur gör man en Quick fix? Om det ens är lämpligt och möjligt.

Fasen vad tungt det är ikväll. Fick den nya medicinen idag som förhoppningsvis skulle gjort mig trött alla fall men inte... Vet inte vem som är mest besviken, jag eller personalen... Jag har lärt mig att inte bygga upp för stora förhoppningar på mediciner, man blir bara besviken ändå.
Men det är bara att kämpa vidare... Trodde väl aldrig jag skulle behöva kämpa så hårt för att leva... Jag menar, jag har ju så mycket att leva för, men varför kan jag inte motivera mig?
Men det kommer bli bättre, det måste det ju. Jag har ju inte alltid mått såhär, så jag borde ju kunna hitta tillbaka till den personen...?!
Mycket jobb som sagt.

Nu har den nya medicinen sats in, ska bli intressant att se hur den funkar. Den kommer inte göra några mirakel, men den kanske kan puscha mig i rätt riktning alla fall. Men mycket ligger hos mig, det är mycket att jobba med, men det blir nig bra...

Jaha... Vad ska man skriva om?!
Här händer inget, tiden kryper fram.... Börjar verkligen sakna barnen och Jimmy.
Nu känns det mest som att jag är under förvaring, jag får liksom inte hjälp att bli av med mina mörka tankar och hjärnspöken. Stundvis kan jag tänka att jag borde åka hem för Jimmy kan se efter mig, men sen kommer samvetet och jag känner att det är inte hans uppgift. Och då vet jag inte var jag hör hemma längre och direkt kommer tankarna att jag lika gärna kan göra slut på allt så är jag inte till besvär längre.
Men, det finns ett men, familjen. Jag vill inte att dom ska gå igenom en så hemsk sak, och barnen behöver sin mamma.
Men ändå.... Det är så jäkla mörkt och tungt!!

Jag har verkligen världens bästa man. Jag är säker på att det var ödet som gjorde att det blev just vi. Han ställer upp på mig hela tiden, stöttar, tar hand om mig och gör allt han kan för att jag ska må bra.
Som nu, jag vill vara på avd 23 men blev ju flyttad till 24. Så nu ikväll ringde Jimmy till avdelningen och nu är jag tillbaka på 23an!
Nu är det inte bara därför som jag är så tacksam.
Han tar nu ensam hand om alla barn och gnäller inte ett dugg om detta. Allt för att jag inte ska ha dåligt samvete och bara stanna här och bli frisk. Eller frisk... Det blir jag ju inte, men jag är i tryggt förvar och här kan jag inte göra mig själv illa.

Gud så tråkigt jag har det!!! Men samtidigt så är det väl inte meningen att man ska ha kul när man är här?! Och skulle nån komma och fråga om jag vill hitta på nåt så skulle jag ändå bara säga nej. Jag känner inte för nåt, allt kvittar... Jag är trött, jag vill bara sova bort en vecka... Eller två! Får se hur det blir med den nya medicinen, kanske slipper ligga vaken från fem och istället kan få sova ända till sju!!! Underbart. Medicinerna jag äter nu gör att det tar ca 1-11/2 timme tills jag somnar. Vaknar sen på nätterna flera gånger, men jag somnar om ganska fort vilket jag är tacksam över, men så är det det där att vakna så hiskeligt tidigt... Inte kul. Men vi får som sagt se, hoppet är ju trots allt det sista som lämnar människan.

Jag hade läkarsamtal idag på förmiddagen och det vi kom fram till var att vi först och främst måste få ordning på sömnen. Så ytterligare en medicin har satts in. Jag får även inte lämna avdelningen, ens med sällskap, hur länge det ska gälla vet jag inte. Men jag hoppas det hävs imorgon. Okej, själv går jag inte ut, litar inte på mig själv så pass att det känns tryggt. Men om Jimmy kommer så skulle det vara skönt med lite luft.... Att vandra mellan dessa fyra väggar ger ju inte så mycket...
Ska ha ett nytt läkarsamtal imorgon och diskutera hur natten blev med den nya medicinen. Håll tummarna för arten funkar, det vore verkligen en skänk ifrån ovan.

Tungt inlägg, läs inte om ni är kännsliga.

Nu har jag legat i sängen i två timmar och glott ut genom fönstren. Skulle nog kunna ligga här i två timmar till.... Jag mår inte bra, det är ett som är säkert. Jag menar, hade jag mått bra så hade detta tagit knäcken på mig, nu störs jag inte alls av det... Jag förstår inte vad som är fel, jag har tappat lusten helt. Inget lockar mig, jag är likgiltig till allt, vill inget, tappat aptiten. Det känns som att jag är inlåst i ett svart rum utan dörrar och fönster, och jag tar mig inte ur det där rummet.... Det är tungt nu. Tur att jag har min familj, dom får mig att önska att det kommer bli bättre. Utan dom hade jag släppt taget om livet för länge sen.

Då var det morgon, har redan varit vaken i två timmar. Sov lite si och så, inte sämre än hemma alla fall vilket är positivt!
Har ätit frukost precis men fick bara i mig några tuggor på mackan... Som tur är så köpte Jimmy Med frukt innan han åkte igår så jag klarar mig. Frukt är nog det ända jag faktiskt kan äta utan att det dåliga samvetet och ångesten tar över.
Dom tog massa prover idag med... Men vad det var vet jag inte... Jag vet egentligen ingenting om jag ska vara ärlig, jag går dit jag ska och tar medicinerna dom ger mig.

Usch detta känns inte bra alls. Har blivit förflyttad från avd 23 till 24. Och jag vill inte!!!
Jag känner mig mycket tryggare på avd 23, så jag vill tillbaka dit nu!
Jag vet inte varför jag blev förflyttad, plats brist eller nåt?
Jag ska hur som begära att få flytta tillbaka så fort det finns plats. Om jag ska se det positivt så har jag här ett eget rum vilket är en lyx! Så helt illa är det inte.... Men nästan.

Då har Jimmy åkt hem... Det gick förvånads väl bra! Bröt inte ihop alls, än. Det kan ju bli annat när jag pratar med honom ikväll och det är dags att sova... Eller när jag varit här ett tag och han ska åka hem....
Men men, bara att gilla läget...

Dom har nu kollat blodtryck, puls, längd och vikt. Jag blev väldigt förvånad, jag är bara 161.5cm och jag har tappat 5kg på två veckor. Eller förvånad över vikten blev jag kanske inte egentligen, maten har verkligen inte funkat. Men att det rörde sig om så mycket trodde jag inte. Nåja, nog tjatat om detta.

Saknar barnen otroligt mycket. Är glad över att dom släppte hem mig igår så jag kunde säga hej då riktigt noga idag på morgonen.
Nej, nu ska jag glo på tv i väntan på läkarsamtal... Om det blir idag vill säga.

Då är man tillbaka på avdelning 23... Det känns som att tiden stått stilla, jag har till och med fått mitt gamla rum. Jag vet inte alls vad som kommer hända och när. Jag vet att läkarna har en ny idé, och den känns otroligt läskig... Vad det är vill jag inte ta upp här just nu, vill vänta och se hur det blir först.
Jag saknar barnen redan, så detta kommer inte gå så vidare bra... Men vad ska man göra, det känns som att detta var oundvikligt... Om inte annat så får man se det som så att Jimmy får en välbehövlig paus.

Fixade naglarna tidigare idag och blev riktigt nöjd faktiskt! Idag har jag använt mig av nagelstickers. Så det klarade jag av att göra på egen hand!

Usch så motig denna morgon är! Det svider att säga hej då till barnen idag kan jag lova... Att inte veta när jag nästa gång får pussa och krama på mina små hjärtan känns hemskt!
Men jag måste se det som så att jag gör detta för hela familjens skull... Att läggas in löser inte mina problem, jag har mina diagnoser och jag kommer aldrig bli återställd, men just nu är det nödvändigt att lägga in mig. Om inte annat så måste jag eftersom läkarna kräver det, och gör jag det inte frivilligt så sker det med tvång och då har jag inget att säga till om längre.
Men det kommer gå bra det här... Det måste det!

Usch vilken tung kväll detta är.... Vetskapen om att jag inte kommer träffa barnen på ett bra tag svider, gör ont är hemsk!
Jag har även dåligt samvete över att lämna Jimmy ensam med alla barn, men han säger att jag inte ska tänka på det, han klarar det. Och det vet jag att han gör... Men samvetet gör sig ändå påmint.
Det jobbigaste är att inte veta vad som händer, vad kommer ske, hur länge måste jag vara kvar?
Och eftersom detta inte är första gången jag är där så vet jag att jag kommer inte få svar på detta dom första dagarna.
Jag som är så beroende av rutiner och ha kontroll på vad som händer... Har jag inte det så blir det så fel...

Då ska jag snart åka hem...
Samtalet gick inte som jag tänkt mig, det blev läkarsamtal av det istället och imorgon läggs jag in igen.
Dom ville lägga in mig idag, men jag fick åka hem på villkoret att Jimmy övervakar mig.
Jag vill verkligen inte, jag hatar detta!!!
Jag vill inte vara ifrån Jimmy och barnen, det gör ont att inte få vara dom nära hela tiden.
Men jag får se det som så att det är för deras skull jag gör det. Jag kommer aldrig bli jag igen, men jag kan komma en bit på vägen.

Då är jag och Jimmy påväg till Västervik. Men det är inget allvarligt, det är dags för samtal.
Det passar väldigt bra måste jag säga, för idag är det en väldigt dålig dag... Jag vet inte riktigt varför det är så idag, är lite rädd för att det är påväg att bli en mani period.... Många tecken tyder på det. Så nu hoppas jag verkligen att medicinen går in och stoppar allt.
Ja ja, men vi får se. Jag lär inte märka det men Jimmy kommer definitivt göra det.

Fick hem mina nagel klistermärken eller vad det heter idag. Tror det kan bli riktigt fint när jag fixat naglarna... Men inte idag, Jimmy har precis fixat mina naglar, svart nagellack med vita tribals. Riktigt snyggt!
Sagt det förr och säger det igen, det är tur jag har honom. Och nu menar jag inte bara för att han hjälper mig med naglarna, han gör så mycket för mig, tryggheten i mitt och barnens liv. Utan honom skulle allt rasa samman... Det var verkligen ödet som förde oss samman, för jag tror inte att vem som skulle klara av att leva med mig, speciellt inte nu när läget är som det är.

Äntligen!!!

Idag ringde Jimmy än en gång till tre för att se vart pengarna han laddat på min telefon tagit vägen. Lustigt nog fick han idag prata med en kille som på några minuter fick problemet fixat, plus 100:- i kompensation!
Denna lättnad över att ha en fungerande mobil är enorm. För som nu, jag mår inte så bra och då är det väldigt läskigt att inte kunna ringa Jimmy som är tryggheten i mitt liv.
Så som sagt, stor lättnad!

Då var det tisdags morgon. Känner mig relativt pigg, men hade inte tackat nej till att få sova lite längre på morgonen. Men med tre morgonpigga barn så är det inget alternativ!

Gårdagens "chock" börjar lägga sig och sjunka in... men det känns fortfarande lite omskakat eller vad man ska säga.
Idag mår jag inte så bra, ovanligt va?! Inte direkt... men jag antar att det mest beror på medicinen, man blir ju sämre ett tag när man börjar med dom antidepressiva, så jag får stå ut.. eller nåt.

Nej ni, jag har tyvärr inte mer på hjärtat, så nu sätter vi punkt.

Så var det kväll... Jag gillar inte kvällar och tidiga morgnar. Känner alltid ångest vid dessa tillfällen. Anledningen till det är att jag snart ska sova, och det är ett träligt projekt... Sömnen är ju nåt som inte funkar.
Varför jag hatar morgnar vet jag inte... Ångest över att inte veta vad som händer kanske?
Ja ja, hur som så är det snart dags att sova för mig. Kan tyckas tidigt men det tar i runda drag en timme för mig att somna så då är det inte så tidigt längre. Så nu säger jag God natt.

Jaha.... Så blev det med det!

Fick mitt nya läkarintyg idag, och det på läkarintyget kändes delvis som en chock!
Jag har nu fått en ny diagnos, den känns både bra och inte bra. Jag menar, man vill ju ha diagnosen rätt ställd, men den känns ganska otäck. Men den stämmer in så ja, dom har gjort rätt. Så nu har jag två diagnoser...
Jag fick även en chock när jag läste om patienten kommer bli återställd. Nej var i kryssat.
Som det känns idag så håller jag verkligen med, jag förstår inte vart jag skulle passa in.
Men tankarna snurrar verkligen nu... Är det såhär jag kommer må nu, för resten av livet?
Men jag har nu två val, ett kämpa och inte ge upp.
Två, skita i allt och tyna bort...
Jag väljer ett!

Denna dag är som gårdagen... Illa!
Jag vet inte vad jag ska ta mig till, sluta med medicinen eller stå ut?
Jag minns inte hur det var förra gången jag började med antidepressiva tabletter. Är ju snart två år sen jag blev sjuk...
Herre Gud,två år.... Det är lång tid! Undrar hur länge till det kommer vara såhär? Tyvärr så är det väl ingen som direkt vet... Varken jag eller någon annan.
Men jag mummlar för mig själv det jag blev informerad om på sjukhuset:
"Psykisk hälsa går inte att tvinga fram eller skynda på"

Fy faan för dessa mediciner.... mår inte alls bra. Jag vill sluta med dom antideppressiva nu men nej, det går ju inte.
Ikväll var det nära att jag bad Jimmy att ringa till akut psyk och säga att jag kommer. Men jag vill verkligen inte dit så jag bet ihop och tog en sobril. Hjälpte väl lite men jag mår långt ifrån bra.
Anledningen till att jag inte vill till akuten är för att jag är ganska säker på att jag skulle bli kvar där, och det vill jag verkligen inte! Men skulle det bli så, ja då är det så...

Nej nu ska jag umgås med mina två äldsta barn. Dom skulle egentligen sova, men eftersom dom varit borta hela helgen så är det inte så noga. Vad gör det att dom är uppe längre en gång ibland!

Nu har alla barn kommit hem och middagen är intagen. Våfflor fick det bli idag, snabbt och smidigt!
Jag mår inte så vidare bra idag, kan inte sätta fingret på vad som är fel... mår inte bra helt enkelt, Jag vet ju varför jag mår dåligt, den nya medicinen.... just nu känner jag att jag helt skulle vilja sluta med den, men jag vet att det är precis det jag inte får göra.
Jimmy vill att jag ger det ett par dagar, och han har säkert rätt, så jag ska försöka bita ihop och stå ut. Det ska ju bli bättre... hoppas jag!

Nu har Jimmy hjälpt mig med mina naglar! Snacks om tur att han vill hjälpa mig, annars skulle det inte bli nåt... Klarar själv inte av att göra små pill, är på tok för skakig och svårt att koncentrera mig.
Det han använt är stämpel, har massa mönster men nu provade vi med ett och samma på alla för att se hur det funkar.

Då var söndagen kommen och barnen kommer hem i eftermiddag. Det där att dom kommer hem känns lite splittrat... jag har saknat dom så otroligt mycket, och huset känns väldigt stort och tomt. Men samtidigt går dessa helger så otroligt fort så man hinner knappt med!
Dessutom så strular Julia och Hampus så otroligt mycket med sövningen så helt ärligt så är det skönt att få låta någon annan ta hand om den biten ett par dagar.... Usch så elak jag känner mig när jag skriver så, men som med allt annat så är jag bara ärlig och skriver precis vad jag känner.
Men som sagt, jag saknar dom så otroligt mycket, och jag ser faktiskt fram emot att dom kommer hem idag.

Annars då? Jo jag känner av den nya medicinen nu... ångesten, oron, nedstämdheten, likgiltigheten är mycket starkare.... och detta kommer sitta i ett par veckor innan kroppen vänjer sig vid medicinen. Hur jag ska stå ut i ett par veckor har jag inte den blekaste aning om... tiden kommer gå mycket sakta.
Men jag får helt enkelt bita ihop och hoppas på att det kommer bli bättre. Det måste det bli för jag vet inte hur länge till jag orkar med detta.

Det börjar kännas av nu att en ny medicin ligger i kroppen och gör verkan. Dock så är det inte positiva känslor... men jag visste ju detta, det är jobbigt dom första veckorna, så är det och det kommer man inte ifrån. Och det blir ju bättre, det måste det ju bli. Är så jävla less på allt det här nu, jag vill bara må bra. Jag begär inte att jag ska gå runt på rosa små moln och vara överlycklig hela tiden. Men jag saknar att känna passion över något, se fram emot nåt roligt, känna lycka ibland över saker.
Nu vet jag att alla mediciner tynger ner mig, det vet jag. Antidepressiva gör även att man blir "avslagen" åt båda hållen, man blir lite känslolös.... men ändå, det kanske hjälper mig att få näsan över vattenytan. Kanske så jag slipper trampa vatten och hel tiden blir dragen ner under ytan. Men vi får se.
Hämtade även ut min nya sömnmedicin. Fick ju theralen i droppar utskrivet men det smakar så illa så det är en plåga att få i sig dom där jäkla dropparna.
Så nu är det bytt till alimemazin. Enlingt dom på apoteket så är den starkare än theralen, men det märks.
Theralenet påverkade mig inget direkt, eller om man säger såhär: Jag vaknade lika mycket men jag hade inte lika svårt att somna om, mycket positivt!
Men nu får vi se hur det går med alimemazinet, funkar det inte så får jag helt enkelt plåga i mig dom där läskiga dropparna... Usch!

Nej, nu ska jag hålla jimmy sällskap i köket när han fixar dagens middag.
Trevlig lördag till er alla.

Härlig start på dagen, sovmorgon!
Planen för denna barnfria dag är att ta det lugnt, gå ner till stan, och om mina föräldrar är hemma så gå dit och ta en kaffe.
Funderade på det där när jag var hos min mamma sist och det är riktigt länge sen... Ändå bor dom så nära.
Detsamma gäller min syster, det är en evighet sen jag var hos henne, och jag känner att jag missar så otroligt mycket av min systerdotter. Hon är nu i den ålder där det händer så otroligt mycket och för den delen så är hon bara så otroligt mysig så man vill bara vara nära henne!
Så varför går jag inte bara dit?
Jag vet inte, jag kan inte gå från tanke till handling. Jag vill så gärna men det är så svårt!
Men jag jobbar på det, så snart så!

Fick idag veta att proverna på Sköld körteln inte såg bra ut, så nu måste jag beställa tid till vårdcentralen för koll och ännu mer provtagning.
Visst känns det oroande, för när vi läste om det så var det mycket som stämde in. Och detta beror antagligen på litiumet jag äter.
Blir lite orolig över att jag kommer bli tvungen att sluta med litiumet... Visserligen så känner jag ingen direkt förbättring men det hindrar mig ifrån att få mina toppar allafall, och det är ju visserligen bra!
Varför kan jag inte bara få medicin, jag tål den, mår bra av den och allt får vara bra! Jag är trött på det här nu, test med mediciner hit och dit, höja dosen på både det ena och det andra... Blä!!

Nu har jag haft läkarsamtal i Västervik. Dom höjde abillyfien, och nu hoppas jag det ger bra effekt.
Fick även börja med en antidepressiv tablett, så nu är det bara att ställa in sig på att ännu sämre en tid framöver... Kul! Fast samtidigt så undrar jag, kan man bli mer deppig och må så mycket sämre än man redan gör? Det märks...
Jag är väldigt beroende av Jimmy som det är, och hur det kommer bli nu vågar jag knappt fundera över.
Tack och lov så är Jimmy väldigt envis, stark och förstående. Jag vet inte vad jag skulle göra utan honom, bryta ihop eller nåt sånt skulle jag tro.
Nej, nu blir det tidig lunch.