Igår skrämde Hampus mig rejält... Vi var hos mormor och morfar efter dagis. Där åt och lekte han som vanligt. Sen promenerade vi hem. Väl hemma så spelade Hampus dator, och efter en stund så hör vi ett illvrål från hans rum. Han skrek och klarade knappt av att säga vad som var fel. Men till slut sa han att det var magen... Han hade så hemskt ont att svetten bara rann om honom och han klarade inte av att sitta. Jag lyckades bära upp han till sägen och skulle bara gå iväg ett par minuter, när jag kommer tillbaka så är han helt borta. Han sov men ändå inte, kunde inte prata och var helt vit i ansiktet. Så otroligt otäckt.
Men jag lyckades få liv i honom och fick honom att äta lite på ett äpple, sakta men säkert fick han i sig en macka, lite äpple och vatten. Sen somnade han och sov hela natten. Idag är magen helt okej.
Jag förstår ingenting!! Jag är glad att det är över, men vad hände?!

En konstig dag det här...
När Jimmy kom hem från dagis när han lämnat barnen, så hade han med sig att papper. Nu ska vi ansöka om talpedagog till Julia.
Jag har ju egentligen vetat att det skulle ske... Alltså. Vi har jobbat hårt med Julias tal, men det vill inte lossna helt. Hennes tal har kommit igång jättebra, men inte ens jag och Jimmy förstår alltid vad hon säger. Och nu är hon 3½år.
Men idag fick vi hem pappren som sagt och av nån anledning reagerade inte jag alls som jag trodde jag skulle. Blev jätte nedstämd, och kände mig så misslyckad.
Varför reagerade jag såhär? Jag har försökt hjälpa henne, jag har gjort vad jag kunnat. Så jag borde inte känna som jag gjorde. Som att jag misslyckats lära mitt barn det som är in plikt.
Men efter att jag jämrat mig en del på FB så tänkte jag om.
Vad skulle jag göra utan mina fina vänner där. Deras ord hjälte mig enormt mycket.
Och visst har dom rätt. Jag har inte gjort fel, däremot rätt som ser till att min dotter får den hjälp hon behöver, innan det går för långt.
Istället för skam ska jag känna mig stolt. Jag gör nåt väldigt bra för min dotter. Och jag är så tacksam för mina vänner som fick mig att ändra syn på det här, och för fröken Petra som hjälper oss att fixa detta.

Man ska inte träna när man är sjuk eller? Känns inte som en bra ide... Var uppe idag och gjorde ett tappert försök men usch så jobbigt det var.
Jag är inte sjuk, men förkyld, och jag känner att nåt värre är på gång... Orken finns liksom inte där.
Som i torsdags när jag tränade. I "benlyftet" körde jag 11.25kg på varje sida. Idag orkade jag bara 5kg... Och i maskinen för att träna magen körde jag 7.5kg och det var inga problem. Idag orkade jag knappt inget med 5kg. Shit alltså.
Det var ju inte att musklerna inte orkade, det var liksom hela jag. Flåsade som en tok och fick ont i huvudet... Så imorgon blir det att vila (förutom övningarna hemma jag kör med).
Har köpt en swissball och fitnessband som jag ska använda mig av dom dagarna jag inte tränar på gymmet tänkte jag. Har även suttit och hittat toppenbra övningar för hela kroppen man kan göra hemma. Men känns ändå inte som att dom övningarna ger lika mycket effekt som att gå till gymmet. Men det är ju helt klart bättre än inget.
Sen måste jag säga att förutom att man blir starkare så får man en otroligt skön energi när man tränar. Det ger mycket att vara lite hälsosam faktiskt.

Det ända som fattas nu är ett par riktigt sköna löparskor, vårväder och motivation att börja springa med. Tänkte att det kan vara en bra ide att försöka sig på när det blir mer springvänligt ute. Hur det kommer gå vet jag ju inte.... Gillar inte att springa, men behöver verkligen bygga upp lite kondition. Så det behövs ju. Lite bättre blir det ju när man kan sätta igång med cykling igen. Men det känns som en väldigt bra uppvärming innan gymmet att sprnga nån kilometer... Får nog bara gilla läget och sätta fart på benen!

Julia är sjuk... Ganska mycket sjuk faktiskt... I söndags när jag kom till jobbet fick jag ett meddelande från Jimmy. Julia hade feber. Tänkte inte så mycket på det då, barn har ju feber mest hela tiden känns det som. Men nu är det onsdag och hon är inte bättre alls. Morgonen brukar börja bra, men så fort klockan närmar sig 11 så ser man på henne hur hon blir sjukare och sjukare. Vid 12 sover hon och man ser på henne hur dålig hon är. Febern går ju ner med alvedon, men aptiten är usel. Hon tackar till och med nej till godis... då är det illa.... Jag ger det en dag till, sen ringer jag sjukan. Hon äter ju alla fall lite frukost och dricker vatten om dagarna.

Så min träning och vikten. Och nu känns allt så mycket bättre!!! Vikten börjar dala och jag känner att jag inte är lika klen längre. Saker känns inte alls lika tunga nu när jag lyfter, och det är faktiskt superhäftigt! Och idag tog jag på mig leggins och en typ av klänning. Och nu ska jag skryta lite, men jag blev glad av min spegelbild! Kände mig faktiskt nöjd. Den känslan har jag längtat efter, och den känslan taggar mig att fortsätta kämpa. Tror faktiskt detta kommer gå riktigt bra.

Känner mig väldigt stolt ikväll! Över två saker...
Först och främst så hade jag vattengympa på jobbet idag. Och där tränade jag så in i fasen! Hinner ju inte iväg med Jimmy nu förens på måndag igen, så man måste ju ta sina chanser. Så här är samvetet fint alla fall.

Sen var det Wille. Han har fått så otroligt långt hår, och vi har ju inte brytt oss om att klippa mer än luggen, Han har ju så fina lockar, och det vill man ju inte förstöra. Men nu var det dags... Det var mer hår än ansikte om man säger så.
Men jag var livrädd, vågade inte klippa... vem vet hur det skulle bli... jag menar, jag har aldrig klippt hår! Ja, jo luggar, men nu snackar vi en hel frisyr. Men faktiskt, ni ska få se!
Jag har lagt in två inlägg efter detta. Så om ni bara bläddrar på neråt, så ser nu. Först kommer före bilderna, sen efterbilderna. Titta och njut... Och glöm inte att kommentera hur duktig jag var ;-)

FÖRE mammas klippning.

Mitt lilla långhåriga troll ♥
(inte dom bästa bilderna, men det är håret ni ska se på)

EFTER mammas klippning ;-)

Såhär fin blev min lilla kille efter att jag klippte honom! Ser ju faktiskt bra ut. Ja jag vet att jag skryter, men det är faktiskt första gången jag har klippt någon ju. Så kom igen, beröm mig nu ;-)

Så jobbigt det är när man känner så mycket på samma gång.
Glad, arg, ledsen, fundersam... Det är jobbigt!! För att inte tala om hur frustrerande det är.

Träningen går inte bra enligt mig. Är så arg!!!! (där har vi väl kanske en anledning till allt jag känner) Förra veckan tränade jag 3gånger. Denna vecka så har jag än så länge tränat 1gång. Jag har skött mig så otroligt bra när det gäller vad jag stoppar i mig. Kan lätt säga att jag förbrukar mer än jag stoppar i mig. Läsk var det så länge sen jag drack att jag inte ens minns ur cola smakar. Godis åt jag visserligen i lördags, typ 10 bitar med viktväktar skit. Men varför händer det inget på vågen?!
Jag vet att man måste ge det tid, men alltså, jag måste se resultat för att vilja fortsätta.
Jag känner ju att jag behöver det, jag menar, träningsvärk igen.
Och det ända positiva jag kan se med allt detta slit är att jag "avancerat" lite... Ökat motståndet på vikterna med ca 5kg från förra veckan. Jag vet att det låter ynkligt, men jag känner mig stolt.
Och jag vill inte träna upp mig och se ut som ett muskelmonster, jag vill vara smal och slimmad!
Jag är nöjd om jag kommer ner till ca 55kg, och stl small i kläder... okej, medium kan jag sträcka mig till i byxor, lite rumpa vill jag ju ha.
Och neeeeeeeejjjjj!!! Jag bryr mig inte om ett smack hur ni ser ut. Det är upp till er hur mycket ni väger och vilken storlek ni har. Huvudsaken är att ni mår bra och trivs.
Men släng inte skit på mig över vad jag vill, det är min egen lilla åsikt. Jag vet vad jag vill, och jag kommer inte övertalas.

Jag vet att det bara finns en sak att göra för att uppnå det jag önskar. Bita ihop och köra på ännu hårdare. Och ja, det får väl bli så. Ger det väl en vecka till, och nåde vågen där uppe om den inte visar lite nedgång... jag ber inte om mycket, det räcker med nått halvkilo.

Ont!!! Herre jisses... nu känner jag verkligen av hur otränad jag är!
Har börjat träna lite nu för att komma i trim. Hjälpa kroppen på vägen till beatch 2011... Kommer ju hur eller hur inte kunna visa mig helt, somliga saker går inte rätta till. Men man får se det som så att man vinner på det i längden, att träna är hälsosamt!
Och faktiskt så är det skönt, man känner sig väldigt nyttig.
Men ack ack ack... Min kropp är verkligen inte van vid detta. Vilken smärta!!
Igår hade jag så hemskt mycket träningsvärk i mage och armar... lite i ryggen. Så då tränade jag bara ben... idag är hela kroppen som en öm, stel pinne. Kan säga att det ända stället jag inte har träningsvärk på nu är vaderna och händerna... Men faktiskt, fast det gör så ont att man tror ens sista stund är kommen vissa stunder, så är det faktiskt skönt! Man vet att man gjort nåt bra för att få denna värk, och man får nåt bra för det!
Jag hoppas bara att jag orkar hålla motivationen uppe... Har lätt för att komma på saker jag vill göra, sätta igång ett projekt och så tröttna. Det får bara inte hända denna gång!
Men fördelen nu är att Jimmy också tränar, så när han pushar på så får man mer motivation.
Och bäst av allt, nu har vi äntligen hittat nåt vi kan göra ihop ♥

Nu har Wille vaknat...
Det är faktiskt lite halvträligt här hemma... 2 av 3 barn är sjuka. Väntar bara på att mitten ungen med ska bli sjuk, vore väldigt konstigt om hon slapp undan... men man vet ju aldrig, mirakel har hänt.
Mamma och pappa kommer ikväll och ska sitta här när barnen lagt sig, och jag och Jimmy ska då passa på och träna ett tag. Skönt att komma ifrån en liten stund.