En konstig dag det här...
När Jimmy kom hem från dagis när han lämnat barnen, så hade han med sig att papper. Nu ska vi ansöka om talpedagog till Julia.
Jag har ju egentligen vetat att det skulle ske... Alltså. Vi har jobbat hårt med Julias tal, men det vill inte lossna helt. Hennes tal har kommit igång jättebra, men inte ens jag och Jimmy förstår alltid vad hon säger. Och nu är hon 3½år.
Men idag fick vi hem pappren som sagt och av nån anledning reagerade inte jag alls som jag trodde jag skulle. Blev jätte nedstämd, och kände mig så misslyckad.
Varför reagerade jag såhär? Jag har försökt hjälpa henne, jag har gjort vad jag kunnat. Så jag borde inte känna som jag gjorde. Som att jag misslyckats lära mitt barn det som är in plikt.
Men efter att jag jämrat mig en del på FB så tänkte jag om.
Vad skulle jag göra utan mina fina vänner där. Deras ord hjälte mig enormt mycket.
Och visst har dom rätt. Jag har inte gjort fel, däremot rätt som ser till att min dotter får den hjälp hon behöver, innan det går för långt.
Istället för skam ska jag känna mig stolt. Jag gör nåt väldigt bra för min dotter. Och jag är så tacksam för mina vänner som fick mig att ändra syn på det här, och för fröken Petra som hjälper oss att fixa detta.