Jag satt precis och kollade på foton som jag har lagt upp på FB. Och en sak slog mig, jag och Jimmy gör förbannat söta ungar!!!
Och på sätt och vis känner jag att jag vill ha fler barn, inte av den anledning att dom blir söta, det är så mycket mer!
Att bli mamma eller pappa är det största en människa kan ta sig för. Klart det är jobbigt, men att vara förälder är finurligt... Om jag ska vara ärlig så är det såklart mer jobb än nöje... ingen nyhet direkt. Men så är det dom där ljusa stunderna, det behöver inte vara nåt stort, som nu, Hampus kom och gav mig ett halsband som han själv gjort. Hokus pokus så känns det inte så eländigt att han var på ett sju-hälsikes humör när han kom hem.
Eller när dom ryker ihop och blir så osams dom bara kan, för att nästa minut be varandra om förlåtelse och kramas.
Eller som idag, jag och Jimmy kom på gångvägen vid dagis för att hämta Wille och Julia, när Wille såg oss så släpper han allt och springer så fort det bara går med dom där små benen och när han kommer fram till oss så slänger han sig om halsen på mig och ger den mest underbara kram man kan få!
Jag har under en lång tid funderat över vad man ska kunna kalla känslan som infinner sig när jag ser mina barn... Jag blir varm, känner en överväldigande glädje, njuter av att få se dom... och nu vet jag vad det heter... Kärlek! Jag är tokigt kär i mina barn!!!
Låter kanske konstigt, men jag anser inte att det är så lustigt, precis som att man kan älska en man och sina barn på olika sätt så kan man ju även bli kär.
Sitter och har Familjen Annorlunda på i bakgrunden och en sak har slagit mig, dom är helt galna som skaffar så mycket ungar, MEN jag kan även förstå dom.
Nu kommer inte jag skaffa mig fem ungar till... No no! Men en till, om typ 10år... Eller om 5.... eller kanske aldrig. Den som lever får se.