Kärlek ♥

Sitter här och funderar över detta med kärleken man upplever när man har ett barn.

Mycket av dagarna går ju åt till jobbiga saker... när du får ett barn så "säger man ju upp" mycket i sitt liv. Man kan inte vara speciellt spontan, saker ska planeras... och detta med sovmorgon, ja det kan ju funka om man har en man/sambo som tar morgonen eller ett barn som sover länge på morgonen (men då får man ju antagligen ha barnet uppe på kvällen).
Sen allt man får tjata på ungen(nu är vi då uppe i 1½-4år). In genom ena örat och ut genom andra... och denna provocering... Otroligt att dom orkar!

Ja jag skulle kunna sitta här och göra listan hemskt lång men det ska jag bespara er :-)

MEN, fast det mesta man hör när föräldrar pratar om sitt liv och sina barn mest är massa tråkigheter och hur jobbigt allt är, så skulle dom ta ner månen till sin älskade unge.
För visst är det ju så att barn innebär jobb, bekymmer och mycket mer.
Men oj vad man älskar dessa små mini vuxna (jo då, det är allt klocka små mini människor som faktiskt är smartare än man kan tänka sig när man ser dom).

En dag kan bestå av mycket bråk, tårar och skrik. Men så gör dom nåt så litet så det knappt kan märkas, och POFF så är allt det tråkiga glömt och det gör nästan lite ont i magen av kärleken man känner till dom där skruttarna ♥
Som till exempel när lillan på 1½år kommer upp i famnen och viskar "äcka diii" (som betyder älskar dig). Eller när minsta lilla pojken lägger av ett stort leende mot en. Och för att inte glömma stora pojken som kommer fram, ger en en stor puss och säger "Jag älskar dig".
Eller när dom är ute och strosar och kommer fram med fina små blommor dom plockat åt en.
Ja då undrar man hur man nånsin kan tröttna på att skaffa barn... en riktig fälla det där man hamnar i när man väl fått sitt första barn :-D