Imorgon är det en vecka sen min mormor gick bort, men det känns som att det hände nu... Precis nu...
Blir lite för mycket att smälta nu. Har inte ens kommit över att min svägerska i alldeles för ung ålder lämnade oss. Det var trotts allt i februari, men alla minnen gör fortfarande ont. Och nu ska man även bearbeta sin mormors bortgång... Det funkar inte.
Jag har helt enkelt lagt allt på is när det gäller att känna. Jag gör allt praktiskt (ärenden, socialt, städa, tvätta), och så fort jag börjar minnas så stänger jag av. Fram med damsugaren, vattna blommor, ut och gå... Ja bara göra nåt för att inte känna.
Jag orkar verkligen inte med mer nu.
Idag tänkte jag ringa min mamma, och kolla om vi skulle till mormor och ta en fika när dom stora barnen ändå va på dagis. Precis när jag skulle ringa så kom jag på att det går ju inte... Så jag gick ut och gick. Men jag slapp ju känna...
Jag verkar säkert väldigt känslo kall, men tro mig, det är jag inte, jag håller på att gå sönder. Men jag måste bita ihop, och skjuta på att sörja ett tag för att funka för barnens skull.
Men jag vet att det kommer vända, en dag kommer jag bli tvungen att känna och bearbeta, och den dagen kommer inte bli rolig.
Men den kommer... och jag kan inte välja när...
Nu ska jag borta tänderna på barnen, göra välling till Wille, och söva Hampus och Julia.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar