Känner att jag skulle behöva gråta ur mig en skvätt. Inte för att jag är ledsen eller nåt sånt, men med jämna mellanrum så behöver jag få ur mig lite för att må bra.
Som nu, jag behöver gråta av glädje (min familj, vad vore jag utan dom), lättnad (allt detta med Hampus och skolan, känns så himla bra), Lycka (jag vet inte varför, men jag har en så stor boll av lycka så nu måste jag gråta, annars skriker jag!), frustration (den tänker jag inte förklara, men det blir bättre, somliga har skitit i det blå skåpet och det är inte jag.), och så det sista, sorg.
Just nu skulle jag vilja gå till mormor, berätta allt det roliga och få en kram, just en sån kram bara min mormor kan ge mig. Få titta in i hennes kloka ögon... Och så en stor mormors-mjuk kram igen.
Men den kramen får jag inte... Allt jag nu kan göra är att hoppas att jag drömmer om den inatt. Hoppas det. skulle verkligen behövas.
Det gör otroligt ont att jag aldrig mer kommer få se min mormor, krama henne, sitta med henne i köket och fika, vara hos henne en kväll och se på rapport och läsa Allers. Sånt som man då såg som en självklarhet, man reagerade inte över vad man gjorde, och nu vill man inget annat än åka tillbaka i tiden och stanna där några dagar. Tänk... bara några dagar.
Det spelar ingen roll hur lång tid det går, jag ser henne framför mig, känner hennes lukt, kan känna hennes kram... jag kommer aldrig acceptera att hon är borta. Och jag vill inte heller göra det, för jag är rädd att mina minnen då sakta ska försvinna. Och det vill jag inte.
Och en annan jag saknar... Min svägerska. Möta upp henne och ta en fika. Gå hem till henne och sitta i köket i timmar och prata om allt mellan himmel och jord. Mötas och låta barnen leka... Sitta där på bänken och prata skit och höra barnen skratta.
Hon var så rolig en dag, Julia satt i mitt knä, då säger Ylva:
-Ge mig henne. Faster måste få känna lite på henne!
Vet inte varför men när hon sa det lät det så kul, så Ylva på nåt sätt! Jag slussade över Julia och hon satte sig tillrätta och gosade in sig hos faster :-)
Den scenen har verkligen etsats sig kvar. Jag vet var vi var, vad alla hade för kläder... Allt!
Sista gången hon var hemma hos oss var någon vecka innan hon gick bort. Dom var barnlediga och vi sövde våra lite extra tidigt den kvällen. Vi såg på delfinal på melodifestivalen... Den kvällen hade vi så otroligt kul! Vi åt gott, skrattade, spelade spel... En perfekt kväll! Jag är glad att vi hade den kvällen ihop... ett fint avslut om man nu kan säga så... Men jag ser det inte så... jag tänker som så att hon är på en resa, men kommer snart hem. Skulle jag acceptera att hon är borta skulle jag gå sönder. Det är för orättvist! Och jag tror att eftersom jag vägrar inse att det är så, så tack vare det behålls mina minnen... jag ser precis hur hon ser ut, känner även hennes parfym, ser hennes händer...
Konstigt det där, bara man vägrar ta till sig sanningen, och man vägrar acceptera saker så behålls minnen. Eller kommer jag ha kvar dom även om jag accepterar vad som hänt och går vidare. Jag vet inte om jag vågar chansa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar