Jag vet inte vad som flugit i mig... Fan kanske?!
Jag har så gott som alltid varit en person som tar skit och sväljer den. Försöker tysta ner, eller helt enkelt låter mig bli överkörd. Någon säger nåt dumt, och jag tar det. Patetiskt!
Men nu har jag märkt en sak, idag gick det upp ett ljus för mig.... Jag tror min nya medicin gett mig en underbar (för det mesta) gåva!
Idag hände detta:
Vi skulle hämta Hampus på fritids. Willie spatserade lugnt på gångvägen lite bakom oss (det kör inga bilar där, och det är gräs och staket åt alla håll, så han var inte utsatt för direkt fara). Vi möter två pojkar i 10års åldern som cyklar. Den ena pojken säger då:
-Vi siktar och kör på den där lilla ungen (dom syftade såklart på Wille)!
Den andra pojken på cykeln säger då:
-Ja det gör vi!!

Den "gamla" Sandra hade bara mumlat något och sprungit fram till Wille.
Men den nya Sandra gjorde nåt helt annat.
Jag ropade till killarna:
-MEN ALLVARLIGT! FÖRBANNAT MOGET AV ER ELLER???!!!

Dom blev snopna och svängde undan. Men jag var inte klar, så jag ropade när dom fort som tusan skulle ta sig iväg:
-JÄVLIGT MOGET AV ER! FÖRBANNADE SNORUNGAR!!

Jag vet att det var omoget att svära, men i den situationen ville jag inte vara mogen, jag ville skydda mitt barn.
När jag tänker tillbaka nu sen jag började med den nya medicinen så ser jag ett mönster. Det jag förr velat sagt men bara tänk, det säger jag nu. Och vet ni vad, det är härligt!!
Äntligen säger jag vad jag tycker, jag tänker det inte bara och fegar ur.
Jag står upp för min åsikt och folk får minsann veta vad JAG tycker!