Usch så motig denna morgon är! Det svider att säga hej då till barnen idag kan jag lova... Att inte veta när jag nästa gång får pussa och krama på mina små hjärtan känns hemskt!
Men jag måste se det som så att jag gör detta för hela familjens skull... Att läggas in löser inte mina problem, jag har mina diagnoser och jag kommer aldrig bli återställd, men just nu är det nödvändigt att lägga in mig. Om inte annat så måste jag eftersom läkarna kräver det, och gör jag det inte frivilligt så sker det med tvång och då har jag inget att säga till om längre.
Men det kommer gå bra det här... Det måste det!