Jaha... Vad ska man skriva om?!
Här händer inget, tiden kryper fram.... Börjar verkligen sakna barnen och Jimmy.
Nu känns det mest som att jag är under förvaring, jag får liksom inte hjälp att bli av med mina mörka tankar och hjärnspöken. Stundvis kan jag tänka att jag borde åka hem för Jimmy kan se efter mig, men sen kommer samvetet och jag känner att det är inte hans uppgift. Och då vet jag inte var jag hör hemma längre och direkt kommer tankarna att jag lika gärna kan göra slut på allt så är jag inte till besvär längre.
Men, det finns ett men, familjen. Jag vill inte att dom ska gå igenom en så hemsk sak, och barnen behöver sin mamma.
Men ändå.... Det är så jäkla mörkt och tungt!!
Tråkigt att du inte har någon att prata med ännu, men de brukar väl ha psykolog,sköterska eller kurator där? Och visst kan din skk från öppenpsyk komma till dig. Prata med personalen!
SvaraRaderaDu kan alltid skriva av dig så gott du kan här, men sedan kan du ju också skriva ner alla tankar och känslor i ett anteckningsblock eller dagbok.
Lisa
Attans gumman, jobba mot de där mörka, otäcka tankarna. Jag som förlorat en förälder alldeles för tidigt vet att som barn vill man behålla sin förälder levande i vilket skick som helst. Jag hade hellre haft pappa lam, halt, blind, you name it, bara han fått finnas kvar. Håll kvar vid detta om det känns som om det hjälper - jag kan påminna dig närsomhelst.
SvaraRadera