Då var söndagen kommen och barnen kommer hem i eftermiddag. Det där att dom kommer hem känns lite splittrat... jag har saknat dom så otroligt mycket, och huset känns väldigt stort och tomt. Men samtidigt går dessa helger så otroligt fort så man hinner knappt med!
Dessutom så strular Julia och Hampus så otroligt mycket med sövningen så helt ärligt så är det skönt att få låta någon annan ta hand om den biten ett par dagar.... Usch så elak jag känner mig när jag skriver så, men som med allt annat så är jag bara ärlig och skriver precis vad jag känner.
Men som sagt, jag saknar dom så otroligt mycket, och jag ser faktiskt fram emot att dom kommer hem idag.

Annars då? Jo jag känner av den nya medicinen nu... ångesten, oron, nedstämdheten, likgiltigheten är mycket starkare.... och detta kommer sitta i ett par veckor innan kroppen vänjer sig vid medicinen. Hur jag ska stå ut i ett par veckor har jag inte den blekaste aning om... tiden kommer gå mycket sakta.
Men jag får helt enkelt bita ihop och hoppas på att det kommer bli bättre. Det måste det bli för jag vet inte hur länge till jag orkar med detta.