Julia ÄR en ängel. Nu har vi bevis.... Jämför och se!

Igår satt jag och Jimmy och tittade på statyer av änglar och bilder. Då helt plötsligt dök denna bild upp, och både jag och Jimmy blev väldigt snopna... Det var ju Julia! Ingen tvekan om saken.
♥ Julia vår lilla Ängel ♥

Lycko tårar... (bilderna kom i omvänd ordning, men det får ni ta)

♥Jag och lillebror Robbin ♥

♥Min syster, jag och lillebror♥

♥Lillebror och syster♥

♥ Är inte detta äkta kärlek, då finns det inte. Bara se på dom, så fina! ♥

♥ Min stiliga man ♥

♥ Julia och Vickan. Julia kan inte se nog på Vickan ♥

♥ Brudtärnan Johanna, Julia. Viktoria, Nicklas, ringbärare och sonen Thim och så bestman Daniel ♥

♥Thim, Julia och morfar/pappa Veine♥

♥Vackraste bruden i hela universum. Nu förstår ni nog att jag grät av lycka. ♥

♥Den fina ringkudden, som bruden dekorerat själv dessutom! ♥

♥ Ringbäraren och brudparets son Thim♥

♥Min otroligt vackra dotter, Julia ♥

♥ Tårar av lycka och stolthet ♥

Satt och såg på ett program där det pratades om tårar av lycka. Började då fundera över när jag gråtit av lycka, och jag minns 4gånger.
Dom tre första var när mina barn föddes... Ganska självklart!
Den 4de gången var när min syster gifte sig. När jag tänker tillbaka på den dagen så kan jag faktiskt se hur hon sitter i bilen och fingrar med en näsduk, den symboliserade något gammalt... Jag såg henne bara från midjan och neråt, men den glädjen som svepte över mig var otrolig! Än idag när jag tänker på hur hon satt där i bilen får mig att fälla en tår av lycka. Jag var så stolt över att hon är min syster. Hon är verkligen en person att se upp till. Hon klarar motgångar bättre än någon jag mött, och hon är en otroligt ärlig person. Hon lindar inte in saker, hon säger som det verkligen är. Det är en av många saker jag beundrar med henne.
Men tillbaka till bröllopet, där togs det bilder av mig, min syster och vår kära lillebror, och dom bilderna kommer jag vårda väl.
Jag tänkte jag skulle bjuda er på ett par. Och jag säger bara det, se så otroligt vacker min syster är, som en prinsessa. Ni förstår nog att jag är stolt ;-)

Om man skulle försöka sig på ett vettigt inlägg?
Var står jag nu? Ja, hemma... Det är ganska självklart!
Jag var och träffade min läkare i torsdags, och det gick som jag visste det skulle. Åt helvete!!
Hon skickade mig omedelbart till Västervik och fick där träffa en läkare som visste vad han gjorde. Så min syster hade så rätt man kan ha. Fick sluta med alla mediciner och så satte dom in tre nya... Vad dom riktar in sig på vill jag inte säga, jag skäms. Varför skäms jag egentligen? Jag vet inte, det känns så skamligt allt detta! Men jag vet inte varför, jag rår inte för detta, ingen rår för det.
Men nu är det alltså bara att börja om, och allt detta skrämmer mig. Jag är så nere så skulle jag säga till dom som känner mig vad som händer så tror jag inte ni skulle tro mig. Men jag har alltså fått starta om från noll. I tre veckor har jag kämpat och nu skulle jag må bra... men jag gör inte det och får börja om. Det känns hårt, det var verkligen ett nedslag. Men det är bara att försöka pånytt.
Men en sak fick jag veta, detta har funnits hos mig länge... Med säkerhet i 4år... men jag har "läkt" det själv när det kommit upp på ytan. Nu blev det för mycket och jag kan inte läka det själv längre.
Men nu ska jag inte få hjälp från vårdcentralen mer om detta, det blir med rätt folk! Det känns skönt.

Och mer då?
Det går helt perfekt bra för min skolpojke Hampus ♥. Han jobbar, växer, mognar och mår bra. Och han trivs och älskar att gå i skolan! Härligt!!
Wille ♥ och Julia ♥ är så stolta över att ha en bror som går i skolan... Han är ju så stor I deras ögon! Nån att se upp till! Och för dom små går det toppen på dagiset! Trodde det kunde bli problem eftersom Hampus inte är där, men icke!
Jag har helt fantastiska barn! Dom är verkligen dom finaste en mamma kan ha! Och Thim ♥! Han är ju inte mitt barn, men jag känner för honom som jag gör för mina barn :-)
Och Jimmy....Jimmy Jimmy Jimmy! Min älskade underbara man! Det finns inte ord som beskriver hur mycket jag älskar honom. Min älskade Jimmy ♥

Nu ska jag bara vara med min kärlek ♥ Jimmy ♥

Jaha.. Då börjar allt om igen. Bara att försöka igen...
Men jag är så trött, går runt i som en dvala och vill bara sova.
Orkar inte skriva mer nu, kanske imorgon... kanske inte.

Hampus tappade sin andra tand idag förresten. Det är lustigt med den gossen, när nåt väl händer så ska allt hända!
Som när han tappade första tanden, det var samma vecka han slutade på dagis. Nu tappade han sin andra tand, samma vecka som han började skolan. Jag ser ett mönster! Min älskade pojke!
Och skolan då? Det går så bra det bara kan gå för honom! Varje dag möter han son kusin, min älskade Thim. Och det tycker både jag och Hampus är toppen! Och en fågel viskade i mitt öra att en tjej är såååå kär i Thim :-D Hihi!! Man får reda på mycket nu...
Så härligt att Hampus får träffa Thim mer, det är ju hans "storebror" och Hampus är ju Thim "lillebror"... Pojkarna vet vad jag menar!

Annars då? Jag vet inte... Jag vet ingenting nu. Är rädd för helgen och veckan som kommer. Eller rädd är mint uttryckt! Vill inte!! Orkar inte! Är det värt det?
Ja... Den som lever får se.
Men helvetet frös till is idag, så ni vet om det.

Jaha, då är man mamma till ett skol-barn.
Jag vet inte vad jag känner, som med allt nu för tiden. Men den rätta Sandra skulle känna sig upprymd, nervös och pirrig! Så jag får helt enkelt förlita mig på det.
Vi tog oss till skolan hela familjen för att inviga Hampus i det nya livet. Det kändes bra faktiskt, att vi alla följde med menar jag.
Jag tog mycket kort, så när jag sen mår bättre ska jag och Hampus tillsammans titta på dom och prata om hur det var. Det är min grej nu för tiden, jag tar kort! På allt!
För virrig, bortkommen och förvirrad är ord som stämmer bra på mig nu. Så mycket av det jag gör påminner mer om drömmar. Man vet inte om man var där eller ej. Det är en jobbig känsla...! Så jag tar kort som sagt, då när jag mår bättre kan jag sakta men säkert få klarhet i vad som hände och inte.
Där måste jag ändå få skryta om mig själv, att jag kommit på en så bra sak menar jag... ta kort för att sen gå igenom när det ljusnar. På det sättet kommer jag ändå inte missat något. Och jag är ju faktiskt med, även om jag inte är med.. Hänger ni med?

En händelserik helg minst sagt.
I fredags var vi iväg med hela min familj till en gruva, jag bryr mig inte så mycket om gruvan, njuter mest av att få ha hela familjen runt mig ♥ Den dagen kommer jag leva på länge! Inte ens att det regnade störde mig, så då måste det varit nåt som jag tyckte om :-D
Fick faktiskt vara med dom alla hela dagen!! Dock saknade jag lillebror, men jobbet kallade. Så stolt över Robbin, han jobbar och sliter så med jobbet. Min bästa lillebror ♥
Igår var det lördag, och då kom min mamma och pappa för att hämta Hampus vid 13. Han skulle vara med dom eftersom kusin Thim var med dom. Och det är klart jag lånar ut honom. Så dom var på stan och såg diverse uppträdanden. Sen hade Hampus en helt underbar dag med Thim, han var i kiosken, var i hagen och matade får... ja allt möjligt kul! Och så sov ju grabbarna över hos mormor och morfar med, i eget rum till och med! Jag tycker det är toppen att Hampus och Thim har varandra. Dom leker väldigt bra ihop, men sen ser nog Hampus Thim som lite storebror. Och jag sa idag till Thim att han får låna Hampus som lillebror. Han tyckte det lät väldigt bra!
Igår när Hampus var med mormor och morfar så passade vi på att gå på stan med dom mindre barnen. Gjorde faktiskt mycket fynd!
Köpte termojacka och byxor till Julia, sparade bara in 600:- där... Det gillar jag! Sen blev det en hel del mer, bara fynd!!
Idag hämtade vi Hampus och jag och han tog oss en tur till hans kompis Elliot och hans mamma som är min kompis Anki.
Det besöket var behövligt kan jag lova. Med henne kan jag prata om allt, och jag hade mycket att få ur mig. Det är verkligen en sann vän, hon lyssnade och hon var ärlig mot mig. Det är en person jag inte vill mista. Tack Anki för att du är en så bra vän ♥

Och så imorgon, då börjar min Hampus skolan. Det känns konstigt! Jag kommer då alltså vara mamma till en skol-pojke. Det är en ny etapp i vårt liv. En mycket välkommen etapp! Det får mig att tänka på annat och få lite avbrott i allt jobbigt.

Ibland hittar man saker som träffar så rätt!

"When your worries and your burdens seem too much to bear, just rub this little angel and your problems she will share."

("När dina bekymmer och dina bördor verkar för mycket att bära, bara gnugga denna lilla ängel och dina problem kommer hon att dela.")

Idag var jag inne i en affär. Där hittade jag en nyckelring, en ängel som står i ett hjärta. På själva förpackningen så står denna text, och den texten träffade så rakt in i hjärtat på mig. Så självklart tog jag med mig den ängeln hem ♥
Hittade två fina änglar till som fick följa med mig. Konstigt vad man man få fäste för en sak, och hur den kan ge tröst på ett plan man inte kan förklara. Det räcker liksom att titta på den saken som tröstar för att det ska bli lite lättare för stunden. Min är änglar, det symboliserar frid för mig. Och jag tror nog många håller med.

♥♥♥♥♥

Ja om man skulle försöka sig på att få till ett vettigt inlägg idag.
Håller dagarna uppbokade, har märkt att ju mer jag har att göra, desto mindre har jag tid att tänka och känna. Men ack vad det tar på krafterna... Det känns i hela mig att mycket är fel nu.
Men livet går vidare och man får ta en dag i taget. Och man kan ju inte göra mer än sitt bästa?
En sak som irriterar mig nåt så otroligt är att allt känns lite avslaget... Jag känner inte den där stora glädjen över sånt som jag förr blev överlycklig över. Känner mig heller inte jätteledsen när jag egentligen borde göra det. Allt är så avdomnat.
Den enda känsla som är stark som dyker på mig titt som tätt och som jag vill slippa är ångest. Den är allt förutom avdomnad... När den sliter tag i kroppen och gör sig påmind så går det inte missa... och den känslan är hemsk. Fy så hemsk.
Och jag vet inte varför, men alla vet vad som är fel med mig, ändå ska jag envisas med att spela så glad. Jag kör på med min teater och ser så glad ut, när jag egentligen bara vill sätta mig ner och bara vara tyst... eller gråta.
Jag vet inte varför jag gör såhär, det kör slut på mig att låtsas vara någon jag inte är, men ändå gör jag det! Varför?
Eller ja, svaret är ganska enkelt... Vem skulle vilja umgås med den Sandra som är den "riktiga" Sandra nu? Ingen!! Och vad skulle jag då göra om dagarna?
Och det är ju faktiskt så att jag borde visa mitt rätta jag, dom som accepterar att det är som det är, det är dom som är mina äkta vänner!
Och sanningen är ju den, att för dom jag "kommit ut" har jag fått ett enormt stöd, ett stöd jag aldrig trodde skulle vara sant. Och jag vet ju en sak nu, och det är att nu vet jag vilka mina äkta vänner är, och att dom bryr sig. Och att min familj bryr sig otroligt mycket.

♥Jag är så enormt tacksam för mina vänner och min familj. Ni kan inte ens ana i er vildaste fantasi vad ni betyder för mig. Det finns inte ord som beskriver. Tusen, tusen tack ♥

Fan!!
Har massor jag vill skriva men allt blir bara svammel.

Varför ska det behöva vara så svårt att få fram ett ord på en känsla?
Visserligen så har jag många ord på det jag känner, men ibland vill man bara få fram ett ord, just det där ordet som stämmer så perfekt... Inte tio.
Idag är ingen bra dag... Kan som sagt inte sätta ett ord på det, men jag kan nog hitta tio.

En annan sak som slagit mig är hur man missbrukar ord... Det jag nu tänker på är ångest. Tänk så många gånger man utbrustit:
-Åh jag har sån ångest idag!!!
Detta efter att man druckit för mycket på en fest och kanske sagt nåt lite knasigt... eller att man inte köpte den där tröjan man funderade på igår och nu är den såld.
Det man känner då är verkligen en mild och liten känsla om man ska jämföra den med ÄKTA ångest. Tro mig.
Jag har nu på sista tiden upplevt den äkta ångesten och det ska gudarna veta, det är hemskt!!!
Har man inte känt den så ska man vara mycket försiktig med att använda det ordet i sällskap med personer som har upplevt det.
Men en sak som är positiv i allt detta elände, jag är en erfarenhet rikare, tyvärr. En erfarenhet jag önskar jag slapp, men den har gett mig en helt annan förståelse för personer med ångest och depression.

Stolt!!

Så igår var det dags, min syster gifte sig.
Jag visste att det skulle bli känslosamt, jag menar, min syster gifter sig. Det är stort!
Väl vid kyrkan så gick jag och Julia för att möta upp bruden och lämna över Julia. Jag gick fram till bilen och fick en skymt av henne, och ja... jag vet inte hur man ska kunna beskriva den känslan som svepte över mig... Stolt, lycklig, fascinerad... Jag kan inte beskriva med ord hur vacker hon var. Och när jag sen tittar in och ser hela henne, då kom tårarna. Det är första gången i mitt liv jag gråter för att någon är så vacker, och jag vet att jag var inte ensam om det.
Väl i kyrkan var det dags för Julia att gå in med brudföljet, min dotter var helt fantastisk!
Hon gick så fint med Thim och höll honom i handen. Under hela ceremonin stod hon med sin nya bästis Johanna. Hon var så duktig!!
Efter ceremonin kom det fram massa av gästerna och sa att Julia var så otroligt söt och duktig, man blir så stolt!
Johanna sjöng två låtar och det var så vackert, den talang hon har är otrolig! Jag hoppas hon känner sig nöjd och stolt idag, för det ska hon vara, det kunde inte gjorts bättre!
Efter ceremonin så var det dags att bege sig till folketspark här i Vimmerby. Där hade det dukats och gjort så fint.
Hela kvällen var perfekt, värdinnorna var så duktiga, dom såg till att nåt hände hela tiden.
Och Thim, han var så stilig! Senare under kvällen höll han tal till sin mamma och pappa, det var så underbart att se, den pojken är fantastisk!

Men en än gång, ni ska få se foto på min syster senare, och ni kommer häpna, jag har aldrig sett en vackrare kvinna.

Jag ångrar att jag inte tagit tag i detta tidigare... Hade jag vetat att jag skulle få sånt stöd av mina nära och mina vänner så hade jag nog gjort det.
Mina familj är så stöttande, och mina vänner... ja nu vet man att man har vänner!
Tänk att man ska behöva gå ner sig så pass för att se nåt så självklart. Blir så arg på mig själv!
Men nu har jag tagit tag i det, och det är därifrån jag får ta det.

Lämna ut sitt liv.

Många undrar säkert varför jag skriver så öppet om mitt liv nu, när något så negativt sker så vill man ju gärna tysta ner.
Men jag vill inte, förhoppningsvis kanske nån som levt som mig läser min blogg och genom det kan ta tag i sitt liv. Finna lite motivation.

Jag lider av svår depression och ångestattacker. Det finns fler saker som beskriver mitt tillstånd men jag vågar inte berätta just nu.
Detta är inget ovanligt idag, många lider av detta, men det är också något som folk skäms över. Jag är verkligen inte stolt över att jag har fått denna diagnos, men jag är stolt att jag söökt hjälp. Även fast hjälpen är extremt jobbig.
Varför har jag drabbats av detta? Det vet vi inte, inte läkarna heller. Ibland blir det bara så, och det behöver inte "betyda" något, det bara blir.

Så nu vet ni. Och snälla, jag berättar för att ni som läser ska få veta, jag vet att många av mina släktingar och vänner läser. Så detta förklarar en hel del varför jag är som jag är. Jag är inte jag just nu. Men jag kommer snart tillbaka, det verkar bara ta lite längre tid än vi trodde.

Jag är så trött.

Jag är så trött, jag har varit trött förr men nu är det verkligen kört.
Jag äter nu en medicin som ska hjälpa mig för att må bättre. Denna medicin gör nu att jag sover nån timma i stöpet, vaknar, mår dåligt, har en ångest som inte är från denna värld! Tar evigheter att somna om och vips är det morgon.
Jimmy har varit på mig att ringa sjukhuset för att få mer hjälp med sömnen, men jag vill inte. Jag orkar inte. Så han gjorde det. Nu fick han veta att tack vare att jag hör saker och drömmer det jag gör så är det tecken på fel tabletter, så när jag träffar min läkare om 16dagar så måste den kanske bytas. Bara att börja om. Så i 16dagar ska jag må såhär! Det känns just nu som så lång tid, en evighet är kortare.
Tack och lov ska jag träffa en annan läkare på torsdag som kanske kan hjälpa mig med sömnen fram tills jag träffar den vanliga läkaren. Det är inte mycket, men allt är bättre än inget.
Jag vet inte vad jag skulle göra utan Jimmy, eller jo, jag vet vad jag skulle göra... Det finns saker i livet som kan föra två människor närmare varandra. Det har nu hänt mellan oss, efter allt detta så vet jag att det är vi, för alltid. Är det någon jag kan lita på, och som verkligen tar hand om sin familj så är det han. Han är inte värd gul, det han är värd går inte värdera!

Och hur ska man förklarar hur man känner sig? Det går inte. Allt är så tungt... Det är nog den bästa förklaring jag har på det här. Finns så mycket mer att berätta, men tror jag skonar er som läser detta. Ni skulle inte tro mig om jag berättade.
Men jag kan säga såhär, jag har varit duktigt på att dölja, men nu sprack min lilla bubbla! Plopp!

Ja det blev ju en kreativ dag detta... Eller helg! Jimmy skulle ha jobbat men blev tvungen att stanna hemma, order från min läkare.
Det känns svårt det här, jag trodde väl aldrig att jag skulle hamna här?!
Men nu står jag här... eller ligger är nog en mer korrekt beskrivning.
Jag tror nog jag nådde botten igår! Är man tillräckligt nere så blockerar man tydligen minnen, och det har jag blivit så bra på.
Jag var i alla fall på stan med familjen, dom gör saker, jag går som en zombie bakom och säger inte så mycket, tänker desto mer. Men jag försöker alla fall, jag hänger på och jag är med barnen. Jag är mamma, hur dåligt jag än mår. Så jag gör mitt bästa, mer än så kan jag inte göra. Och barnen är nöjda, jag och Jimmy samarbetar bra, barnen blir inte lidande, tack vare Jimmy. Vad skulle jag göra utan honom!
Men jag fick en chock igår på morgonen, jag som faktiskt "jobbat" ganska hårt på att gå upp i vikt fick ett stort nedslag. Jag vill inte ha mer motgångar nu, jag behöver medgångar!

Pappa!

Hipp Hipp Hurra På Din Födelsedag!!
Många kramar från Sandra, Jimmy, Hampus och Julia.

Idag är det en sån där dag då allt går i ett. Jag skulle tycka det är roligt, men nu känns det mest tungt. Klarar inte av det där med massa måsten och saker som ska göras... Det knyter sig i magen och orken rinner av mig. Jag låser mig...
Jag har varit dåligt ganska länge nu, jag har ju vetat om det... Och om man bara tittar och lyssnar på mig så är det nog ganska många som märker av det.
Men jag har dolt det väl!
Nu tänker nog många att det är vikten jag pratar om, eller kanske nåt allvarligt. Men så är det inte. Eller ja, vikten är en bieffekt av allt. Och livshotande är det inte. Men det kan nog klassas ganska allvarligt... kanske?
Nu blir jag alla fall tagen på allvar av sjukvården. När jag nu ringer så gör dom tid för mig, finns det inte tid på pappret så fixar dom det. Dom bemöter en på ett helt annat sätt, man får verkligen hjälp när man ber om det. Jag vet bara inte varför jag väntade så länge...?!
Och jag vet heller inte varför det är så svårt att skriva vad det är.. Man är väl helt enkelt rädd för vad folk ska tycka. Det finns ju dom som har såna förutfattade meningar!
Men jag måste säga, att det käns ändå skönt att ha vågat skriva såhär pass mycket. Det känns lite lättare nu... för stunden.

Nu har Wille börjat prata!!! Eller ja, prata och prata... Han sätter sina ord på saker. Så nu kan han förklara sig. Det är ju inte lätt för andra att förstå vad han menar, men jag förstår, och det är huvudsaken. Det har ju börjat liksom!!
Han har ju sina förklaringar på ord, som:
Popp= Snopp
Kesch= Kex
Kisch= Kiss
daff= Saft
Kisch kisch= Katt
Off= Hund

Ja det var ett litet utdrag, det är så mycket mer han säger än detta. Sen får ni tänka er att det är mycket rörelser med armar och händer för att förklara med. Han är väldigt duktigt på att använda kroppen för att förklara.
Men det är ju så otroligt härligt att det börjar nu! Men en sak som oroar mig, han är 2år och 4månader. Julia var 2år och 6,månader när hon började prata... Kommer vi få gå samma väg med honom nu då? Eller har han kanske bara inte haft lust att prata innan. För jag måste ändå såga att ha har lärt sig fler ord på kortare tid än vad Julia gjorde när hon började prata... Och han har ju sagt mamma och pappa sen har var kanske 1½år... Julia var 2år innan hon sa mamma...
Men men, detta är väl en sån sak som bara tiden kan utvisa.
Trösten i det hela är att vi nu är insatta i hur det går till och hur vi ska gå till väga. Det känns tryggt och bra!

Ett litet tillskott!

Igår gjorde vi slag i saken... Vi har funderat sen vi fick hem Nisse på att ändå ta en kattunge.
Sagt och gjort, igår hittade jag katten jag väntat på. En blandning mellan dom tre katten vi hade förut, helt perfekt!
Och en så liten social skrutt han är sen. Hela kvällen igår låg han på mig och sov, när vi sen gick in och la oss så följde han efter och låg mellan oss hela natten.
Nisse tar det faktiskt väldigt bra, och jag är väldigt säker på att vi gjorde rätt. Nisse har inte varit den mest social katten, men nu är han med så gott som hela tiden.
Ja, misstolka mig inte. Han är så snäll, gör ingen illa och är bara helt underbar. Men inte den mest vana vid barn, detta är en omställning för honom. Det förstår man.
Den "nya" katten är uppfödd i en familj där minsta barnet är lika gammal som Wille, den är van.
Detta gör att han är med hela tiden, och det i sin tur lockar fram Nisse mer, för han måste ju hålla koll på vårt lilla nytillskott.

Men en sak som slog mig igår är hur starkt det där med husdjur är. Jag är uppvuxen med katt. När jag flyttade hemifrån dröjde det inte länge förens vi skaffade Luzifer. Sen var han tvungen att flytta pga sin hälsa och sen dess har jag saknat nåt men inte kunnat sätta fingret på vad. Igår slog det mig, katt! Jag känner mig hel på ett helt annat sätt nu när vi har katter igen.
Jag är en kattmänniska, och jag är ganska säker på att jag alltid kommer ha katter, förutom min familj så gör dom mig hel.

Bild kommer när jag orkar, för tro mig, det är jobb att vara ensam med 3barn och två katter. Fasen, man kan ju kalla mig 5barns mamma nu :-D