Jag är så trött.

Jag är så trött, jag har varit trött förr men nu är det verkligen kört.
Jag äter nu en medicin som ska hjälpa mig för att må bättre. Denna medicin gör nu att jag sover nån timma i stöpet, vaknar, mår dåligt, har en ångest som inte är från denna värld! Tar evigheter att somna om och vips är det morgon.
Jimmy har varit på mig att ringa sjukhuset för att få mer hjälp med sömnen, men jag vill inte. Jag orkar inte. Så han gjorde det. Nu fick han veta att tack vare att jag hör saker och drömmer det jag gör så är det tecken på fel tabletter, så när jag träffar min läkare om 16dagar så måste den kanske bytas. Bara att börja om. Så i 16dagar ska jag må såhär! Det känns just nu som så lång tid, en evighet är kortare.
Tack och lov ska jag träffa en annan läkare på torsdag som kanske kan hjälpa mig med sömnen fram tills jag träffar den vanliga läkaren. Det är inte mycket, men allt är bättre än inget.
Jag vet inte vad jag skulle göra utan Jimmy, eller jo, jag vet vad jag skulle göra... Det finns saker i livet som kan föra två människor närmare varandra. Det har nu hänt mellan oss, efter allt detta så vet jag att det är vi, för alltid. Är det någon jag kan lita på, och som verkligen tar hand om sin familj så är det han. Han är inte värd gul, det han är värd går inte värdera!

Och hur ska man förklarar hur man känner sig? Det går inte. Allt är så tungt... Det är nog den bästa förklaring jag har på det här. Finns så mycket mer att berätta, men tror jag skonar er som läser detta. Ni skulle inte tro mig om jag berättade.
Men jag kan säga såhär, jag har varit duktigt på att dölja, men nu sprack min lilla bubbla! Plopp!