Håller dagarna uppbokade, har märkt att ju mer jag har att göra, desto mindre har jag tid att tänka och känna. Men ack vad det tar på krafterna... Det känns i hela mig att mycket är fel nu.
Men livet går vidare och man får ta en dag i taget. Och man kan ju inte göra mer än sitt bästa?
En sak som irriterar mig nåt så otroligt är att allt känns lite avslaget... Jag känner inte den där stora glädjen över sånt som jag förr blev överlycklig över. Känner mig heller inte jätteledsen när jag egentligen borde göra det. Allt är så avdomnat.
Den enda känsla som är stark som dyker på mig titt som tätt och som jag vill slippa är ångest. Den är allt förutom avdomnad... När den sliter tag i kroppen och gör sig påmind så går det inte missa... och den känslan är hemsk. Fy så hemsk.
Och jag vet inte varför, men alla vet vad som är fel med mig, ändå ska jag envisas med att spela så glad. Jag kör på med min teater och ser så glad ut, när jag egentligen bara vill sätta mig ner och bara vara tyst... eller gråta.
Jag vet inte varför jag gör såhär, det kör slut på mig att låtsas vara någon jag inte är, men ändå gör jag det! Varför?
Eller ja, svaret är ganska enkelt... Vem skulle vilja umgås med den Sandra som är den "riktiga" Sandra nu? Ingen!! Och vad skulle jag då göra om dagarna?
Och det är ju faktiskt så att jag borde visa mitt rätta jag, dom som accepterar att det är som det är, det är dom som är mina äkta vänner!
Och sanningen är ju den, att för dom jag "kommit ut" har jag fått ett enormt stöd, ett stöd jag aldrig trodde skulle vara sant. Och jag vet ju en sak nu, och det är att nu vet jag vilka mina äkta vänner är, och att dom bryr sig. Och att min familj bryr sig otroligt mycket.
♥Jag är så enormt tacksam för mina vänner och min familj. Ni kan inte ens ana i er vildaste fantasi vad ni betyder för mig. Det finns inte ord som beskriver. Tusen, tusen tack ♥
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar