Jaha, då är man mamma till ett skol-barn.
Jag vet inte vad jag känner, som med allt nu för tiden. Men den rätta Sandra skulle känna sig upprymd, nervös och pirrig! Så jag får helt enkelt förlita mig på det.
Vi tog oss till skolan hela familjen för att inviga Hampus i det nya livet. Det kändes bra faktiskt, att vi alla följde med menar jag.
Jag tog mycket kort, så när jag sen mår bättre ska jag och Hampus tillsammans titta på dom och prata om hur det var. Det är min grej nu för tiden, jag tar kort! På allt!
För virrig, bortkommen och förvirrad är ord som stämmer bra på mig nu. Så mycket av det jag gör påminner mer om drömmar. Man vet inte om man var där eller ej. Det är en jobbig känsla...! Så jag tar kort som sagt, då när jag mår bättre kan jag sakta men säkert få klarhet i vad som hände och inte.
Där måste jag ändå få skryta om mig själv, att jag kommit på en så bra sak menar jag... ta kort för att sen gå igenom när det ljusnar. På det sättet kommer jag ändå inte missat något. Och jag är ju faktiskt med, även om jag inte är med.. Hänger ni med?