Idag är det en sån där dag då allt går i ett. Jag skulle tycka det är roligt, men nu känns det mest tungt. Klarar inte av det där med massa måsten och saker som ska göras... Det knyter sig i magen och orken rinner av mig. Jag låser mig...
Jag har varit dåligt ganska länge nu, jag har ju vetat om det... Och om man bara tittar och lyssnar på mig så är det nog ganska många som märker av det.
Men jag har dolt det väl!
Nu tänker nog många att det är vikten jag pratar om, eller kanske nåt allvarligt. Men så är det inte. Eller ja, vikten är en bieffekt av allt. Och livshotande är det inte. Men det kan nog klassas ganska allvarligt... kanske?
Nu blir jag alla fall tagen på allvar av sjukvården. När jag nu ringer så gör dom tid för mig, finns det inte tid på pappret så fixar dom det. Dom bemöter en på ett helt annat sätt, man får verkligen hjälp när man ber om det. Jag vet bara inte varför jag väntade så länge...?!
Och jag vet heller inte varför det är så svårt att skriva vad det är.. Man är väl helt enkelt rädd för vad folk ska tycka. Det finns ju dom som har såna förutfattade meningar!
Men jag måste säga, att det käns ändå skönt att ha vågat skriva såhär pass mycket. Det känns lite lättare nu... för stunden.