Så jobbigt det känns är huset blir helt tyst och minnen drar över en med storm. När bilder och "film sekvenser" flimrar till framför ögonen...
Och varför är det oftast jobbiga saker som ska hålla på såhär? För att dom roliga stunderna ska dyka upp så krävs det ju koncentration, men dom jobbiga bara kommer. Varför kan det inte vara tvärtom?
Ikväll är det min syster som "spökar"... Sekvenser av stunder hon varit ledsen dyker upp. Vissa sekunder blir det så verkligt att jag får skaka till på huvudet för att få bort dom. När man får upp dessa bilder vill man inget annat än att hoppa in och krama om.
Men det blir väl så när man älskar någon.

Nu känns det bättre, skönt att få ur sig en skopa med filosofiska tankar ibland.