Imorgon är det en ny dag.

Ja, nu har lugnet infunnit sig i vårt hus.
Äntligen!!
Missförstå mig rätt (svärmors uttryck), jag avgudar mina barn. Kan verkligen inte förstå att jag har gjort något så underbart.
Men, då kom det där "mennet"... Vissa dagar vet i sjutton hur jag överlever.
Alla som har barn som är över 5år vet nog vad jag menar när jag säger ordet...: TROTTS!
Japp, det är det är värt att skriva med stora bokstäver.
Fy hundan säger jag ju bara. Julia befinner sig mitt i 2års trottsen. Den är väl inte så hemsk, men det är just den där tanken på att det blir värre som gör att man känner sig gråt färdig.
För jo såhär är det:
När Hampus blev 1½år började hans trotts. Bara över en natt så blev han så arg!! Inte kan det bli värre tänkte jag min god trogna jävel.
Men så fyllde han 2år, herregud säger jag bara!
Igen, inte kan det bli värre?
Han fyllde 3år... Mmm, ilskan ökade...
Nu är han 4år och nu får det faan inte bli värre!!!
Så därav tillbaka till Julia, hon är 2år och jag vet att det blir värre... Mycket värre...!

Men är det inte lite finurligt med barn egentligen...?
Dom kan vara dom värsta små huliganer en dag. Men så på kvällen innan dom somnar så är dom så mysiga och gosiga... Man kan ju inte annat än att spricka av glädje när man ser sina små hjärtan och får pussa på dom.
Och vips så har man nästan glömt allt det jobbiga som var under dagen.
Men tur är väl det, för annars vet i sjutton om man skulle kliva upp ur sängen när man hör barnens ljuva stämma klockan sju på morgonen, och det fortfarande är lika mörkt som på natten ute.
Jag längtar tills i vår... Eller sommar! Bara det blir ljust igen.