Varning, deppigt inlägg! Känner att jag måste ventilera lite här...

Min mormor har ju gått bort, den 26november för att vara exakt.
Nu ska hennes lägenhet tömmas, och städas... Jag var där nu idag (har varit där en gång sen hon gick ifrån oss) och fy vad jobbigt det är.
Jag hopps innerligt att det var sista gången som jag behövde åka dit idag. Man känner sig så obehaglig i kroppen på nåt sätt att vara i hennes hem. Men det värsta är nog ändå att se alla hennes saker i en enda stor röra.
Lilla mormor.
Idag gick det även upp ett ljus för mig, eller vad man nu ska kunna kalla det, min mormor är faktiskt borta. Så är det verkligen.
Och när jag kom på det så kom jag även på att min svägerska faktiskt också är borta.
Dom två personerna finns inte med oss mer, och det känns jobbigt! Dom är verkligen inte bara på en resa, dom kommer inte hem mer.

Varför är det så att när man minst anar det så kommer man på saker? Jag trodde det var över nu, jag menar, min svägerska gick bort den 20februari 2009. Det borde vara färdig sörjt nu.
Att man inte sörjt mormor klart kan jag ju visserligen förstå. Men det kändes som att det var klart...

Jaja, snart kommer barnen hem och då blir det så fullt upp så då slipper jag känna lite... för ett tag alla fall.
Håller på att få magkatarr igen förresten :-( Fy sjutton... Måtte jag få ner allt det jobbiga innan katarren bryter ut helt. Orkar fasen inte ligga och ha ont och... ja ni som haft eller har magkatarr vet ju precis vad som händer... Inget trevligt!

Ska försöka få ner ett lite trevligare inlägg i eftermiddag eller ikväll.