Idag känns allt lustigt... Så trött och tom.

Hade så svårt att somna igår, som vanligt! Jag är så trött, men att komma till ro och verkligen somna går inte. Som för ett litet barn med gasig mage ungefär, det vet ni väl hur dom håller på? Vrider och vänder och kommer aldrig till ro. Så är det för mig, fast det är inte min mage som bråkar, vet inte vad det är. Men det går nog över igen., liks fort som det kom. Men det börjar bli tröttsamt. Sitter här nu och det känns som att jag ska falla ner på datorn hela tiden. Usch!!
Får byta skit blöja på Wille så vakna jag nog till... den kan man nog använda som sånt där luktsalt. Blä!!

Men som sagt, jag slumrade till igår och då drömde jag. Sån där mellan vaken och sova dröm. Dom är jobbiga. Man vet ju inte vad som är verkligt och vad som är en dröm. Hur som helst så drömde jag och mormor. Jag drömde att jag öppnade hennes dörr och gick in i hennes hall. Minns exakt hur det såg ut, kände lukten. Gick in i köket och där satt lilla mormor på sin stol jämte bänken. Självklart frågade hon om vi ville ha kaffe. Men hon hade ju inte så mycket hemma... Trotts det så dukades det fram med 2 sorters bröd och pålägg... Och så självklart kakor. Inte så mycket hemma, jo jag tackar! Sen satt hon och sa till oss att ta mer. Och det är så typsikt mormor, uppmananr till att man ska äta mer... Sötaste mormor.
I drömmen kunde jag känna lukten av hennes hem, mormors lukt. Och minns exakt hur mormor såg ut! Hennes händer i detalj. Jag kunde känna hennes kramar, och hörde hur hon sa att jag snart skulle komma igen.
Allt var så verkligt! Det var som att nån tog mig och slängde mig 1år tillbaka i tiden.
Vaknade till och kunde inte andas, hur djupt jag än drog in andan så kom det ingen luft! Det var hemskt. Jag insäg att mormor kommer inte få sitta på sin ute plats nu i vår och sommar och njuta av värmen. Hon kommer inte få åka i väg med sina vänner på alla aktiviteter hon brukar göra. Jag kommer inte få träffa mormor mer, hon är verkligen borta. Och jag saknar henne.
Det som med gör ont är att se min syster när mormor förs upp på tal. Hon och mormor stod varandra så nära. Min syster såg henne som sin mamma, om inte mer. Och min mormor såg min syster om sin dotter, om inte mer.
När hon kommer upp på tal ändras ögonen direkt på min syster och kroppen ändrar ställning. Det gör ont att se. Man önskar man kunde ta lite av hennes sorg för att göra det lite lättare för henne, men vem ska orka ta den...?