Ibland funderar jag över det där med döden... vill man egentligen veta när det är dags?
Om man vet, då kan man förbereda sig själv och dom i ens närhet på vad komma skall.
Som en sak, man kan skriva brev till sina barn som dom sen får under varje år i ett antal år framåt.
Det är ju en sån sak som man inte hinner göra om man inte vet... Men hur skulle man ens klara av att sätta sig och skriva?
Följer bland annat två bloggar, den ena är det en tjej som skriver i, hon har cancer och inte långt kvar.
Den andra är en kille som skriver, han förlorade nyligen sin fru i cancer.
Både dessa kvinnor har satt sig ner och skrivit brev till sina barn... jag är imponerad. Vilken styrka dessa tjejer måste bestå av, eller bestått.
Jag tror inte jag skulle vilja veta... tänk att gå med vetskapen att du om en månad kanske inte finns kvar... hur klarar man ens av vardagen i en sån situation?
Som sagt, är imponerad av dessa kvinnor och män som vet, men ändå kan klara av vardagen. Ni är hjältar!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar