Om en vecka är det dags igen... eller det är inte ens en vecka kvar. Det är dags för barnen att sova borta igen, på fredag åker dom.
Tyckte precis det var söndag och barnen kom hem, just då kändes tre veckor som en lång tid... kanske till och med en evighet.
Men så fel jag hade! Tiden har verkligen susat förbi och snart är det dags igen.
Men detta gör att jag blir bara mer säker på att vi gjorde rätt som sökte efter hjälp. Jag har en helt annan energi nu, jag orkar på ett annat sätt och jag får äntligen chans att sakna mina älskade ♥♥♥

Och tro mig, den som säger att den aldrig behöver få tid ifred ljuger. Man måste få chansen att bara vara sig själv att få en välbehövlig paus.
Innan vi fick hjälp så erkände inte jag att man som mamma behöver få tid för att rå om mig och mitt äktenskap. Men nu med facit i hand så vet jag bättre.
Hade jag vetat att det skulle bli såhär så hade jag bett om hjälp för länge sen.
Nu är det inte så att mina barn är skyldiga till att jag idag är sjuk. Dom har inte med det att göra alls, inte ett dugg!
Men min sjukdom är däremot skyldig till att jag inte alltid har ork för att vara den mest pedagogiska mamman, och den aktivaste lekledaren och mest noga mattant.
Med dom pauserna jag nu får så orkar jag på ett annat sätt, jag liksom samlar på mig energi under helgen dom är iväg och så tar jag lite av det då och då när det behövs. Så som faktiskt alla föräldrar behöver göra, sjuka eller inte.