Jag satt och läste på en annan blogg och kom då på en sak. Imorgon är det 8år sedan jag fick mitt första men tyvärr inte mitt sista missfall.
Jag minns det så väl, den var på min svärmors födelsedag och testade positivt... Det var en fredag.
Helgen gick fort och måndagen infann sig. Jag skulle precis åka iväg med mina föräldrar och fika och möta upp Jimmy som var på möte.
Innan så tänkte jag att det är bäst att gå på toa... Där såg jag det. Blod.
Jag bröt ihop fullständigt!!! Vi hade försökt väldigt länge att få barn, 13månader för att vara exakt (inte länge för vissa men för oss).
Jag åkte med mamma och pappa men satt och grät under hela fikat.
Väl hemma så ringde jag förlossningen och vi fick åka in till gyn.
Tyvärr så var det som vi redan visste... missfall i v12.
Den värken jag hade i magen kan jag nu säga att det kändes som en mild förlossning... På väg hem i taxin var jag som apatisk... jag klev ur bilen och där hände det... fostret kom ut.
Gud så jag önskar att jag då varit kvar på sjukhuset!!! Det gjorde inte ont, inte alls faktiskt. Men hela upplevelsen var otäck.
Men all värk bara försvann!

Det var som sagt mitt första missfall. 2004. December samma år så plussade jag igen, den gången fick jag en Hampus. Andra gången var det en Julia. 2008 missfall igen... och kort efter det plussade jag och då var det William. Sista missfallet kom januari 2010.... efter det ville jag inte mer.
Inga fler barn, inga mer missfall.

Vad jag vill säga med allt detta är att man kan råka ut för hemska saker... men det är också en erfarenhet mer. Just under missfallet och en tid efter så är man mest bara arg. Man förstår inte vad man gjort för att förtjäna en så hemsk sak! Men med tiden så lägger ilskan ner sig och man börjar fundera på ödet....
Tack vare allt jag varit med om, en abort när jag var 16. 3missfall och 3förlossningar, så har jag lite erfarenhet av just sånt. Och det är många gånger mina erfarenheter kommit till nytta och jag har kunnat ge råd och stöd till andra som befinner sig i liknande situationer.
Så jag tror allt som hänt har en mening.... hade det inte hänt mig så hade jag inte kunnat hjälpa andra. Och jag hade inte haft Hampus och Julia, och William hade varit storebror! Helt galet när man tänker på det, vi skulle idag haft 4barn om jag inte hade fått MF sist.

Ödet ja.... jag tror på ödet. Men en sak vill jag klargöra. Alla mina graviditeter har varit en lycklig sak, efterlängtade. Nu finns inte alla med oss, men jag tänker ofta på dom.