Ikväll tar jag mina första tabletter av den nya medicinen. Jag har stora förväntningar för denna medicin. Har läst och hört om så många som mått som jag gör och vilken förändring dom fått i livet, det har liksom blivit värt nåt igen.
Jag menar inte att jag tycker livet kan kvitta, men jag har haft det tufft, svårt att hitta saker att känna glädje över. Det närmaste glädje jag kommer är likgiltighet.... och den är inte så rolig.
Tänk er att en dag vakna och du vet inte längre vem du egentligen är och vad gör du här?! Den känslan vill jag kommer över.
Jag vill bli Sandra igen (eller Alexandra är väl rättare sagt).... jag längtar verkligen henne. Och om denna medicin funkar så kanske jag kan få tillbaka delar av henne, och allt är bättre än inget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar