Det finns nåt jag ångrar faktiskt...  Och det är det där med boende stödet.
Jag ångrar inte att vi sökte efter den hjälpen, jag ångrar att vi inte gjorde det tidigare.
Det är så skönt när det kommer någon och ser till att jag får komma ut! Utan dom så skulle det bli ganska komplicerat faktiskt....

Alltså, hur det blev såhär vet jag inte... hur blev det så att jag inte klarar av att gå ut själv?
Det driver mig till vansinne att bara sitta hemma och se dom där fyra väggarna. Men jag kan ändå inte förmå mig till att gå ut... vad är det för farligt att gå ut? Inget! Så vad är då problemet?
Alltså, ni ser ju, jag vet ju, kan ju... varför kan jag inte?
Skit samma, jag blir inte klokare på att älta.