För mig har det ju varit problem med maten under hela min sjukdoms tid... men jag kände att det nästan höll på att bli lite bättre för en tid sedan.
Men nu har det vänt igen, jag har tappat lusten för mat helt, det är tråkigt att äta, det känns så onödigt!
Dels kan det nog bero på att jag är ensam, mat smakar bättre med sällskap, så är det ju.
Sen är det min lilla ovälkomna vän, ångesten.... den där förbannade ångesten! Under den tiden som det höll på att bli bättre så hjälpte ju sobrilen, åt jag den så gick det bättre med maten, men nu har jag tagit sobril och känner inte nåt lättnad över att jag ska äta frukost.

Men nu får jag nog användning av det som min samtals kontakt sa till mig.
Ta alla jobbiga saker och bryt ner i smådelar.
Så, gå ut i köket, öppna kylen, plocka fram frukosten, gör i ordning frukosten, sätt mig ner med maten, stoppa den i munnen, ät så mycket som det går.... klart!
Ja ser man det så, då är det kanske inte omöjligt... men ändååååååå!

Annars då?
Inte så bra... jag vet verkligen inte vad som är fel, mår bara så dåligt. Humöret pendlar hela tiden! Det är som en berg och dal bana... och det där med att koncentrerar sig och minnas saker är helt  omöjligt.
Och sömnen, den funkar inte alls, nätterna är så ångest laddade så det finns inte. Men det är väl bara att bita ihop, det finns dom som har det värre.