Imorgon är det än en gång dags för samtal. Och jag ser faktiskt fram emot det!
Jag är nästan alltid lite pigg när jag kommer, men sen efteråt är jag skit slut.
Vi pratar inte bara, vi jobbar verkligen... olika övningar, gör saker som får mig att tänka, jobba med huvudet... Men jag ser ändå fram emot det, detta hjälper mig ju att sakta men säkert mår bättre... jag ska ju komma till ett välbefinnande, så småningom.

Hade möte med försäkringskassan idag. Det gick bra antar jag, eller vad man ska säga...? hon ser inte att jag är i närheten av att börja arbetspröva ens. Hon tycker att det ligger en bra bit framöver. Jag kan bara säga att jag håller med. Först och främst måste jag kunna se efter mig själv... jag ser efter mig själv, men Jimmy lämnar mig inte ensam så gärna. Orkar inte gå in på varför just nu, det är så tungt att sitta och skriva om, man får det svart på vitt liksom. Jobbigt!
Som idag, följer inte Jimmy med mig ut så har jag folk som jobbar för kommunen som kommer hem och tar med mig ut. Hur ska jag ta mig till ett arbete då? Och hur ska det kunna skötas?
Och då får jag press på mig och då får jag psykoser.
Så fort jag får minsta lilla press så kommer det... tål inte ett skit.

Fy faan... jag har både skrivit det förr och sagt det: Hur hamnade jag här?!
Vad gjorde jag för fel, vad hände, vad skulle jag kunna gjort annorlunda.... frågorna bara rusar runt i huvudet.

Ska träffa min läkare på fredag. Jag hoppas på vettiga svar från henne. Som, varför mår jag inte bättre? Funkar inte litium på mig? Vad ska vi göra nu? Kommer jag aldrig må bättre än så här, blir det inte bättre?!