Jaha ja....då sitter man här, ensam och övergiven...
Jimmy började sin utbildning idag så jag är ensam om dagarna nu.... inget roligt alls.
Det blir ju så svårt allt direkt, ut kommer jag inte... kan inte ta det där jävla steget att klä på mig ytterkläderna och gå ut... vart ska jag gå?!
Som nu, jag borde verkligen köpa frimärken, men det är så läskigt att gå ut själv.... jag tror inte ni kan förstå detta, man vet när man själv fått uppleva det. Kom nu inte med nåt sånt där, det är ju bara att rycka upp sig, men det är inte så, det är för faan inte ett enda dugg så! Så jag vill inte ens höra det!

Jag har ätit frukost idag alla fall.... så det är ju bra. Jag har även städat huset lite och tvättar en hel del.  Så ni ser, jag sitter inte bara och kollar på klockan och väntar på att tiden ska gå.

Och dom höjde ju dosen på mina mediciner igår.... jag  vet inte. Jag tror min kropp börjar säga nej nu. För fy fasen vad dåligt jag mådde i morse. Höll på att svimma när jag stod upp, illamående, ont i huvudet och allmänt påverkad. Men jag kan ju inte sluta med mina mediciner!
Dom jag tar på morgonen är mot rösthallucinationer, och sobril, panodil och en annan värktablett mot ryggen.
Sen mitt på dagen tar jag panodil igen, och en sobril.
Till natten så kommer monsterhögen med piller.... sobril igen, insomningtablett, sen en annan mot psykoser och för sömnen, sen litiumet, panodil och den andra värktabletten, och den nya medicinen för sömnen.
Är det konstigt att kroppen säger ifrån? Skulle vara mer underligt om den inte gjorde det.... men vad ska jag göra? Ringa läkaren och säga att jag skiter i det här och jag slutar med alla mediciner?
Helt ärligt, nu ska jag vara väldigt ärlig mot er, och detta kan låta för djävligt och hur kan jag ens tänka så men här kommer det: Det skulle inte ta speciellt lång tid innan jag var borta i såna fall.
Att leva som jag gjorde innan jag fick hjälp är inget alternativ.
Ja, jag är vid liv tack vare mediciner, och dom håller mig just nu över vattenytan.
Det låter för djävligt, det vet jag, jag vill säga att barnen är anledningen till att jag lever idag, och självklart är dom en stor anledning till det!
Dom är även anledningen till att jag jobbar så med mig själv, för jag vill verkligen bli den mamma jag var innan jag blev sjuk.
Och jag ska bli henne, på antingen det ena sättet eller det andra!!