Det svider när man inte kan uppfylla sina barns önskan. Och när det även handlar om döden så blir allt mycket värre.
Julia kom fram till mig idag, tittade ner på golvet och viskade nåt... Jag bad henne säga igen för jag hörde inte.
-Jag vill ha min Tusse, säger hon...
Jaha... Vad svarar man på en sån sak. Det går inte han är död? Känns så kallt att säga så.
Så jag sa att det går ju inte, han ligger ju begravd hos mormor och morfar Samma sak, men jag slapp ordet död i närheten av hans namn).
Hon suckade och accepterade det svaret, men det märktes att hon var ledsen.
Den flickan är så otroligt lyhörd för andras känslor, hon snappar upp saker innan man knappt själv märkt det. Detta gör henne otroligt charmig, men det är även svårt. Man får tänka sig för både en och två gånger innan man säger eller gör något.