Kom på en sak precis... Nu har jag nog sett ett tecken på att jag faktiskt börjar bli bättre! Hampus har varit hemma hela veckan pga förkylning, hosta och feber. Förut hade det känts så jobbigt, jag hade inte orkat. Men nu tycker jag det är riktigt skönt att ha honom hemma, och jag känner mig inte alls "stressad" över att han antagligen kommer vara hemma resten av veckan, tvärtom! Jag tycker det är kul! Sen kunde det ju vara av en bättre anledning. När jag tänker efter så börjar jag fundera över om jag ska dra ner på hans fritidstid och ha honom hemma mer... men jag vill inte ta ut nåt i förskott utan vill ge det lite tid.
Men det som tynger ner mig är att jag inte orkar med dom små barnen på samma sätt... Jag orkar ju med dom mer än jag gjort förut, men ändå... Detta ger mig ett otroligt dåligt samvete.
Nåt annat som ger mig dåligt samvete är att allt känns som att det är mitt fel... Allt är mitt fel! Hade jag inte blivit sjuk så hade jag varit den vanliga Sandra som ensam tog hand om alla barn i veckorna och jobbade in en veckas jobb på helgen. Jag saknar den Sandra, jag vill bli henne igen!
Hade jag inte blivit sjuk så skulle mina barn inte behövt gå långa dagar på dagis och fritids...