Men för att vara allvarlig ett tag, det sägs ju att tiden läker alla sår, men det kan jag inte påstå att den gjort än.. Men man får väl ge det lite tid. Säger fel namn till katterna hela tiden, vet inte hur ofta jag säger Tusse istället för Tudor. Städade här hemma precis och vad hittar jag då, jo päls ifrån Tusse... Det sved kan jag lova er, och den där jobbiga klumpen växte.
Tog upp detta med dom som vi går på samtal hos och dom tror att anledningen till att jag känner så starkt är för att jag redan mår så dåligt, och blir då mer tillgänglig för sorg, det ligger mig närmare "normalt" sett än glädje. Dom tror även att jag personifierar Tusse som ett av mina barn, och sorgen att förlora ett barn är ju enorm. Jag tror dom har rätt, det lät logiskt.
Jag är trött på att känna såhär... Och det känns så löjligt på nåt sett... För mig är det så otroligt jobbigt, men jag tror inte så många runt om mig förstår HUR jobbigt det faktiskt är. För mig var han inte BARA en katt, det var min katt, min Tusse-Musse. Min älskade bebis.
Och snällare katt får man leta efter, aldrig att han gjorde nån illa, vet inte hur många gånger en "vanlig" katt skulle ha sagt ifrån på sitt sätt till barnen, men inte han. Han fann sig i att barnen var på sig, och det verkade som att han på nåt sätt njöt av den uppmärksamhet han fick.
En sak som känns skönt ändå är att jag idag kollade på korten Jimmy tog på Tusse när han hade gått bort, och det ser verkligen ut som att han ler. Ett stort leende, som om han fått ro. Skulle gärna vilja visa er den bilden, men vet inte hur känsligt det är...
Jag tror dessutom att Tusses död har lett till att Nisse är deppig... Han ärter dåligt och är liksom nere. Jag håller på att ge honom lite extra av min tid, kelar, ger godis, bär på honom... Allt för att han ska må bra igen. Lilla Nisse ♥
En bild på Nisse och Tusse första gången dom träffades.
Dom testade verkligen varandra den där kvällen, men efter det så blev det kärlek direkt.
Dom fann verkligen varandra ♥
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar