Jag vet att jag ältar, men faan vad jag saknar min lilla Tusse. Det var verkligen en helt underbar katt, och inte ens ett år hann han med att bli. Det är så otroligt orättvist!!!!
Idag har Jimmy framkallat kort på Tusse åt mig. Så på fredag ska jag göra nåt fint med dom på scrapbookingen...
Och den här jobbiga känslan jag går runt med hela tiden, en stor klump i magen och det känns som att jag ska kräkas, gråta, skrika och gå sönder i tusen bitar. Önskar jag kunde gå tillbaka i tiden och hålla honom inne den kvällen olyckan inträffade... I huvudet spelas det upp som en film och jag ser när han blev påkörd, och varje gång jag "ser" det så värker det till i magen och jag ryser.
När sånt här inträffar så önskar man att man aldrig hade skaffat katt... Men jag är en kattmänniska! Mitt liv är inte fulländat om jag ska leva utan katter. Jag ser dom som mina barn, de är mina små bebisar.
Älta på du - det är bara nyttigt. Man mår verkligen skit när djur dör. Första fasen av sorg skiljer sig inte mycket från förlusten av en människa som står en nära. Det som dock är annorlunda är (även om det inte känns så nu förstår jag) att ett djur kan man ersätta, på så sätt att om ens älskade hund dör och man toksörjer den, så kommer man, om man skaffar en ny hund kunna uppfylla samma behov. En älskad vovve att gå ut med, nån som dunsar när den lägger sig, låter med klorna i trappan när den går, slaffsar i sig vattnet när den dricker, osv. Även om det inte blir samma hund, så kommer den fylla den andras plats bra, så att säga. Men om man till exempel förlorar en älskad förälder, eller morförälder eller svåger, svägerska, syskon, så finns det ingen som nånsin kommer kunna fylla deras plats igen, på något sätt. Inte heller de behoven. Jag vill inte förminska din sorg, har själv förlorat två älskade underbara hundar, men sorgen efter dem, så här 15 år efter att den senaste dog är liksom ingenting jämfört med sorgen efter pappa. Din sorg kommer kännas urjobbig ett tag men så småningom kommer dina andra katter att fylla upp ditt kattbehov, eller så skaffar ni en till. Så kommer du minnas Tusse som den underbara lilla katt han var, men saknade kommer inte längre göra ont.
SvaraRaderaTack, det var väldigt bra beskrivet. Och du har ju så rätt, med tiden så blir det lättare, och den sorg jag känner nu är hemsk, men inte i närheten av den när jag förlorade min svägerska och mormor. Jimmy har lovat mig att jag ska få skaffa en katt till, det där tomrummet måste fyllas! Två katter kan ju ses som mycket, men är man van vid tre så blir det tomt...
Radera