Hampus gick ju hela vägen själv till skolan idag, och det hade gått perfekt. Han kom uppenbarligen fram i tid annars hade fröken Britt-marie ringt, det har vi kommit överens om. Snart är det dessutom skol-fest och jag sörjer... Jag sörjer över att inte Hampus kommer ha Britt-Marie mer. Hon är så härlig!!! Och Hampus mår bra av att ha henne, han vågar vara sig själv och är trygg med henne. Så jag kommer nog fälla en tår vid skolavslutningen.
Dessutom gick han hem själv, jag mötte upp honom vid vägen, men nu är han ju ledig tills på måndag och då tror jag nog han faktiskt får gå hela vägen hem, han vill ju så gärna göra det och klarar ju av det perfekt! Dessutom är han ju ensammen hemma nu när jag lämnar dom små på dagis!! Inte många minuter det gäller men ändå, han sköter även detta perfekt. Han är verkligen ingen liten kille längre, och jag får en klump i halsen och ett sting av sorg... Han har vuxit upp så fort. Men kanske blir det så när man får syskon tidigt, och han som fått två syskon!

Ett annat dilemma jag har är sommaren. Jimmy kommer ju jobba och dagis har stängt. Att ha Hampus hemma hela lovet har jag inga problem med, men så är det dom små. Pratade med Jimmy om det precis och jag tycker jag bör klara av att ha dom små hemma ensam (Jimmy jobbar ju så det här ligger helt hos mig) i 3-4veckor. För jag vill verkligen att dom ska få ha sommarlov, det behöver dom ha! Förra sommaren var barnen mindre och mycket mer krävande. Jag var mycket sjukare då än jag är idag... Så borde jag inte klara av att ta hand om barnen själv? Jag vill göra det, dels för deras skull, men även för min skull. Bevisa för mig själv att jag kan! Men om det visar sig att jag inte kan.... Hur kommer det resultatet påverka min tillfrisknad?