Jag och Jimmy pratade lite smått om sommaren som är på ingång... Hur det än blir med allt så kommer ju Jimmy jobba, så mycket vet vi.
Förra sommaren hade ju Jimmy jobb, men tvingades sluta för att ta hand om mig... tragiskt men sant!
Denna sommar har jag gett mig faan på att klara av, jag ska inte behöva hans hjälp, inte mer vad han "har tid med"... Han ska inte sluta nåt jobb och han ska inte vara hemma för MIN skull. Jag vill klara mig själv, jag vill orka med vardagen, jag vill vara den närvarande och bra mamman.
Men både jag och Jimmy är rädda... mest Jimmy faktiskt.... Fast det är ju inte så konstigt att han är rädd... Hade inte han tagit hand om mig när jag blev sjuk så hade jag med stor sannolikhet inte varit vid liv idag, skrämmande men sant. Vi hade definitivt inte varit ett par idag, för var det nåt jag ständigt var ute efter så var det att såra Jimmy... Jag var hemskt elak mot honom! Att han stod ut förstår jag inte, det är för mig ett stort mysterium.
Nu är vi som sagt rädda, rädda för att jag ska gå bakåt i min sjukdom, nu när jag tagit så många steg framåt. Jag får ofta höra att jag ser piggare ut, verkar må bättre och faktiskt börjar bli mitt riktiga jag. Jag börjar nu själv se att det stämmer, jag är friskare idag än förra sommaren, minst sagt.
När jag frågar Jimmy hur han orkade med mig för ett år sedan så svarar han alltid samma sak:
-Jag älskar dig så jävla mycket.
-Det är min plikt som din man, och du var inte ditt riktiga jag.

Att han svarar så är helt otroligt... Jag är ganska säker på att det kommer vara VI, för evigt.