Har precis visat barnen fotografierna som jag ska göra tavlor av på scrapbookingen. Barnen tyckte det var ett bra val. Med dom bilderna fanns självklart bilder på Tusse, och automatiskt gled samtalet in på honom och hans död. Vi visade barnen Tusse när han var sjuk och förklarade att han inte mådde bra. Eftersom vi visste att han skulle avlivas på kvällen när barnen sov, så lät vi dom ta farväl innan dom la sig. På morgonen sen när barnen vaknat så tog vi med dom in i sovrummet där Tusse låg och vi lät dom klappa på honom och se att han inte längre "var" Tusse.
Jag känner att vi gjorde ett bra val att visa dom och låta dom vara så närvarande och införstådda med vad som hänt.
När vi nu pratade om Tusse så pratade vi hur han dog, jag förklarade att han fick en spruta som gjorde honom trött, och sen somnade han bara! MEN det är inte sån spruta som man får hos doktorn! Det informerade jag dom om noga, och barnen lyssnade och förstod vad jag menade (sa dom och det verkade som att dom faktiskt förstod det).
Vi tog även bilder på Tusse när han var död, och dom bilderna satt vi och kollade på idag när vi pratade om honom.

Jag känner som sagt att vi tog ett bra beslut när vi berättade om allt och lät dom vara med. Det verkar inte som att dom sörjer honom på samma sätt som mig. Dom saknar honom och vill ofta prata om honom och se bilder. Men dom ser på hans död mer positivt om man nu kan säga så. Dom minns honom med glädje! Jag befinner mig i mycket större sorg än dom, men det är jag tacksam för, på sätt och vis. Jag hoppas verkligen att dom inte lägger sina känslor på is bara för att dom är rädda för att dom ska såra mig... Men tiden får utvisa den saken.
Värst var samma kväll som han avlivades... Jag satt i sovrummet med honom i famnen och jag grät nåt otroligt mycket, han var ju min bebis. Jimmy fick tillslut " bända" honom ur min famn och ta med mig ut ur rummet, jag trodde verkligen att jag skulle dö av sorg.