Jaha, måndag igen då... Snacka om att helgerna går fort!
Jimmy ska iväg och jobba en kortis idag så det blir jag och barnen här hemma. Visserligen så gäller det bara några timmar men nog är det väl lustigt att så fort han ska jobba så är det vid den mest intensiva stunden på dagen?
Men men, man får helt enkelt bita ihop och köra på med racet. Han har ju alla fall ett jobb nu, inte en dag för sent.
Och jag måste ändå säga att det går över förväntan, att ha Jimmy hemma är för mig inget alternativ, han måste jobba.
Det positiva (förutom att han faktiskt har ett arbete) är att jag faktiskt känner mig vuxen igen. Jag får ta eget ansvar och egna initiativ. För just det där att vara vuxen är nåt jag inte varit sen jag blev sjuk, men nu är jag på G igen.
Jimmy däremot är livrädd. Rädd för att han tror att det kan bli för mycket för mig och att jag ska gå tillbaka i min sjukdom och allt ska dra igång på nytt. Men jag är inte så rädd för det, jag äter mina mediciner och skulle jag må sämre så är det bara att ringa psyk så ställs medicinerna om. Så nu har jag ju något att falla tillbaka på!
Men en sak som är otäckt är att mitt minne har blivit sämre igen. Jag minns inte vad vi pratat om, glömmer ta mina mediciner, glömmer bort möten osv. Det är ett väldigt dåligt tecken... Det var det jag mest reagerade över när jag blev sjuk, sen ju bättre jag mådde ju bättre minne fick jag. Nu när det är lika dåligt igen så blir man ju lite orolig, är det nåt på G igen? Dessutom känner jag mig förvirrad och frånvarande... Lite som att man är vilsen... Den känslan gör att jag blir frånvarande och sitter och grubblar på allt och inget.... Men i det stora hela så tycker nog jag att jag mår bättre! Får ofta höra det när jag möter på folk, jag ser mycket piggare och friskare ut nu. Jag kan inte riktigt se det, har ju väldigt svårt för min egen spegelbild... men kul att andra upplever mig så!