En sak som slog mig igår är att vara hemma med barnen är ensamt! Så hur kan det vara ensamt när man har tre barn att se efter? Jag vet inte... Vet inte alls faktiskt! Är ju inte logiskt på nåt plan alls...
Men överallt var det folk som grillade, hade vänner på besök, myste med pojkvänner... och där satt jag, ensam med barnen. Nu menar jag ju inte att jag inte vill vara med barnen, dock så blir det en aning intensivt ibland. Som igår, alla barn var på uselt humör och allt jag gjorde var bara fel, fel, fel!
Då hade jag velat ha  min stöttepelare hemma, Jimmy.
Idag är han hemma, än så länge, om han kommer vara hemma är det ingen som vet... jag hoppas verkligen det. Saknat honom så otroligt mycket när han varit borta och det märks av att jag inte varit ifrån honom sen förra sommaren. (eller ja, han har ju varit på utbildningen varje dag, men då är han ju alla fall i stan)
Men att ta hand om barnen är inte så vidare svårt, men det kan vara jobbigt vissa stunder. Så jag har bestämt mig för vissa saker:
*Inga fler barn! Inte för ens mitt minsta barn är minst 15år.
*Och jag hade ju planer på en hund, men nej tack! Det får vänta tills Wille är minst 6år, gärna äldre.

Så idag ska jag gå och titta på en katt. Det kan nog ni se som galenskap, och det är det nog, men jag vill ha en katt. Det är lite mindre att se efter än ett barn till eller en hund. Katten klarar sig själv, till stor del alla fall. Och tomrummet Tusse lämnade efter sig är stort, det är verkligen som ett stort svart hål efter honom.... Min lilla älskade katt, bara tanken på honom får mina ögon att tåras och klumpen i magen bli enorm. Jag hoppas verkligen den lilla pojke vi ska se på idag kan fylla upp tomrummet, kanske inte helt, men lite... Allt är bättre än inget.