Hade jag vetat så hade jag sagt nej!

Idag är det ingen speciell dag när det gäller barnen, den är som den alltid är.
Men det finns en speciellt sak med denna dag, i andras ögon positivt, i mina ögon vet i faan.
Det är första gången jag är ensam med barnen en hel dag när Jimmy är på jobbet sen innan jag blev inlagt på sjukhuset. Och det är länge sen... jag har inte direkt koll på det, men det är nog närmare 6 veckor sen sist, om inte mer.
Hur det då känns? Läs rubriken igen...
Jimmy har jobbat sen jag lades in, men då har vi haft stödfamiljerna som avlastning eller dagis, inget av detta är denna helg. Jag fick själv välja sa Jimmy, antigen tar jag barnen och han jobbar, annars säger jag nej och han säger ifrån till jobb och tar barnen.
Vad jag valde vet ni, jag tar barnen. Hade jag med facit i hand vetat hur det skulle kännas så hade jag nog sagt nej... tyvärr. Dom är inte jobbiga, barnen alltså, och det handlar egentligen inte om dom alls, allt detta beror på mig.
Jag är så otroligt osäker i min roll just nu, och dessutom ligger jag inte på topp idag.
Eller osäker stämmer inte riktigt heller, jag vet vad jag ska göra och jag vet vad jag gör, men jag har så svårt att hitta den där mitten linjen i måendet... jag är antigen likgiltig, överdrivet entusiastisk eller helt nere... Allt kan vända på några minuter. Och har man inte kännt själv hur det är så vet man inte hur jobbigt det kan vara.

En sak är bra alla fall, jag har kommit så långt att jag nu kan säga nej, ibland. Jag har sagt till Jimmy att jobba kväll och att jag tar barnen går inte! Så det har han informerat sin chef om, och hon respekterade det helt och har nu börjat anpassa tiderna efter det. Jag var rädd att säga ifrån eftersom jag inte vill att hans (Jimmys) chanser ska förstöras på jobbet, men nej, dom respekterade det. Stor lättnad!