Ibland när man mår som man gör, då kan jag faktiskt längta tillbaka till sjukhuset.
Man har alltid nån som ser att man mår dåligt, tar med en in på rummet och man får prata ur sig och även gråta en skvätt vid behov...
Jag vill inte tillbaka dit nu, men ibland kan jag känna att jag kanske borde... för såhär ska man inte ha det. Det ska inte svänga såhär kraftigt hos en frisk människa... det kan bara inte vara så!
Tänk er PMS. Pang!!! Den sitter i en timme! Pang!! Nu ska här storstädas! Pang!! Gråt gråt gråt... orkar inte, vill inte! Pang!! Nu ska vi kolla efter nya tapeter till sovrummet! Pang!! Jag kan inte tapetsera och Jimmy måste jobba!! Gråååååt!!!
Sådär ser en typisk dag ut för mig. Är det konstigt att man är så trött att man knappt inte vet vad man heter?
Jag har fruktansvärt svårt för att vara på ett sjukhus, inlagd. Men jag har kommit så långt att jag kan se det positiva med det också. Så där måste jag säga att jag "mognat" till lite.

Fick mitt läkarintyg idag förresten. Sånt väcker känslor kan jag lova er. Det står saker på det, om mig som känns så obehagliga. Men det är ju så jag funkar, så dom har ju inte gjort fel.
Men när jag läser allt som står så kan jag känna att jag blir lite rädd för mig själv, och undrar då direkt, hur känner Jimmy och barnen?
Anledningen till att jag får vara hemma är för att Jimmy tar hand om mig, skulle han inte det så skulle jag få vara på avdelningen och bara gilla läget.

Pratade med en myndighet idag, eller nej, JIMMY pratade med henne. Dom anser att vi behöver ha barnen på dagis längre än dom är nu, så till 15:30 istället för till 14.
Jag kan tycka det är bra. Anledningen till det är för att Jimmy ska hinna vila upp sig på dagarna om han inte jobbar. Hela familjen hänger ju på honom, rasar han så rasar vi alla.
Så dom på den där myndigheten gör nu allt för att Jimmy ska kunna vila mer, och ta hand om sig själv. Jaganser att det var ett mycket klokt val.