Ja, det gick som jag trodde det skulle. Jag somnade på soffan och sovit i 3timmar.... är det inte lustigt, antingen kan man inte sova alls, annars kan man sova av bara faan.
Men jag ska inte gnälla, det är skönt att sova! Önskar bara att  jag inte var så seg där emellan. Men sen är det ju faktiskt på det viset att man kan inte få allt i livet, faktiskt!

Annars? Lite nere fortfarande... men det kan lika gärna vara att jag är trött... jag vet inte.
Jag hoppas på att få min tid till psyk snart, vill så gärna påbörja behandling. Det är inget som direkt påverkar mig, eller jo, klart som tusan att det gör, men den medicin jag ska äta sen tar bort manin, nu äter jag en som är antidepressiv och höjer upp mig. Den andra ska göra att jag inte kommer i mani... tror jag? Äh, det är så mycket nu, går inte hålla koll på allt som händer. Jag hoppas bara att dom i västervik är bättre på allt detta än vimmerby. Fy faan för psykvården i vimmerby! Att komma och vara så knäckt att man inte knappt kan klä sig själv för man mår så dåligt, och allt jag fick av läkaren var ett:
-Jaha, men jag kan inte hjälpa dig. Hej då!

PUNKT!!!!

Två veckor senare hamnar jag (efter åtskilliga resor till akutpsyk i västervik) på en avdelning och får ligga inne till och från i 3veckor.

Kanske var det vad läkaren i vimmerby ville skulle ske. Men varför inte säga det då? Varför inte erbjuda sig att ringa till västervik och skicka mig vidare den dagen? Varför ge mig kalla handen?
Uppenbarligen mådde jag ju inte bra! Annars hade jag ju aldrig hamnat i västervik till slut ändå...
Nu med facit i hand kan jag tycka att det var bra att jag lades in. Nu vet vi vad felet är, men det är en lång resa... den har precis börjat, och mycket ska funka. Men nu vet jag att detta kommer sluta bra!
Och en positiv sak till, jag är inte längre rädd för att bli inlagd, jag vill inte hamna där, men jag vet nu hur allt funkar. Och det är bra!