Jimmy går på timme, alltså får han enbart ut vad han jobbar till sig. Så det är viktigt att han tar jobben som kommer. Han trivs på jobbet och det märks att han mår bra av att få komma till jobbet och släppa oron över familjen, och bara få vara Jimmy ett par timmar! Jag skulle känna precis lika dant! Så på det sättet klandrar jag han inte.
Det jag blir arg över är att jag VILL faktiskt bli "frisk"... jag vill att dom hittar en medicin som funkar för mig. Nu har dom kanske det, men dom måste först vänta ut den jag har i kroppen just nu. Förstår absolut!
Men, bara för att jag är hemma nu så betyder det inte att jag mår bra och kan leva som i mitt gamla liv. Jag mår INTE bra. Vad som är fel orkar jag inte ta upp här och nu.
Som denna helg, hade jag sagt till läkarna hur jag verkligen mådde, då hade dom inte släppt ut mig,
Men eftersom dom ringde och behövde Jimmy på jobbet så spelade jag ett spel mot läkarna. Jag satte på mig den glada masken, log och spelade "frisk".
Självklart så släppte dom hem mig, fanns ju veeeeerkligen ingen anledning att låsa in en person som ser så pigg ut och inte är en fara för mig eller nån annan... jag ljög där med.
Men nu kan Jimmy ta jobben alla fall, och det är är alla fall inte mitt fel att Jimmy inte tar sig till jobbet nu alla fall.
Jag vill också påpeka att Jimmy själv säger att han vill att jag lägger in mig, men barnen då? Så det är inte att han har sagt att han vill ha mig hemma. Och han har löst det perfekt dom gånger det hänt. Så om jag skulle hamna på en avdelning så vet jag att han klarar det, men det är inte lätt för honom, min älskling.
Så: Jimmy håller inte mig hemma. Tvärtom.
Att min hälsa får väntas på att bli bättre får även det väntas på, just nu är jobbet viktigt. (enligt mig)
Så en gång för alla:
Jimmy har varken sagt eller gjort nåt för att jag ska vara hemma och ta hand om hus och barn. Han vill bara att jag ska bli friskt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar