Kanske dags för ett inlägg.

Jimmy jobbar natt idag och imorgon... känns inte alls kul! Tro mig, jag är glad över att han har ett så bra jobb och det går verkligen så otroligt bra för honom, jag är verkligen stolt! Det är jag!
Men... men, jag är trött på att sitta ensam, om dagarna måste han ju sova och om nätterna jobbar han.
Det stora problemet med det är att jag orkar inte med allt längre. Jag mår inte bra... jag vet inte hur mycket mer jag orkar.
Jag vill vara mamma, men med stöd för tillfället... äh, jag vet inte. Jag får väl ta mig i kragen och rycka upp mig, ingen som kan göra nåt för mig ändå, det finns varken mirakelkurer eller nån som kan göra mig frisk.
Jag kan inte be Jimmy om att vara hemma och hjälpa mig, det går bara inte, och det tänker jag inte. Men som denna helg, jag hade behövt stanna på sjukhuset för jag mår verkligen inte bra, men istället pratade jag till mig en utskrivning och nu sitter jag här... på helt fel ställe just nu. Men Jimmy var ju tvungen att jobba, och barnvakt fick vi inte tag på så då får jag lägga min hälsa åt sidan och hoppas att jag ska funka timme för timme.... Behöver jag ens berätta hur rädd jag är? Livrädd!
Som inatt och igår kväll... det är OTÄCKT!!!!
Men jag biter ihop och försöker tänka positivt.

Dock så finns tanken där, kommer jag någonsin bli Sandra en dag igen? Eller blir det inte bättre än såhär?
Jag vet att det kanske kommer bli bättre, ska ju börja med litium om nån vecka och kanske det vänder då? 

Jag vet att jag låter väldigt deppig idag, och det är jag! Sån ångest och jag går och biter ihop för att inte börja gråta, får snart kramp i käkarna.
Jimmy är trött och på dåligt humör så jag gör det jag kan för att han inte ska bli mer sur...känns som att jag är ett barn igen.