Utan Jimmy så skulle jag vara ganska så körd... så är det.

Idag fick jag efter mycket letande prata med en läkare. Dom är ganska så svåra att få tag i ska jag säga er... att ha med psyk att göra är ingen lätt match kan jag lova er!
Men idag fick jag prata med en läkare för lite uppföljning.
Jag sa som det var, jag sover bättre, lite för bra, är otroligt trött mest hela tiden. Mina psykoser och hallucinationer är bättre, nästan obefintliga faktiskt.
Han tyckte det lät väldigt bra!
Det negativa är att det svänger fort, man får ta det timme för timme. Allt kan vara toppen bra, och så vänder det och jag mår så otroligt dåligt. För att sen fort som tusan må bättre och helt plötsligt vilja tapetsera om ett rum... för att nästa gråta över att jag inte kan och orkar... Inte konstigt att man är trött kanske....
Min sjukskrivning löper på, dom ser inte nån ljusning på det på jobbar/rehabiliterings planet.
Så... så är det.

Ska ju som jag berättat innan träffa min sköterska på onsdag. Ska se om dom inte kan köra igång med litiumet då, annars måste jag vänta tills den 27 när jag ska träffa min läkare.
Men vi får se. Jag vill gärna sätta fart på detta nu, känns som att jag väntat en evighet på att allt ska startas, och det dom väntat på är att jag ska "lyftas upp" lite innan dom sätter igång.
Men frågan är om dom då kan sätta igång med litiumet nu då... är ju inte direkt "upplyft" kan jag tycka, fast jag kan tycka att jag kommit ganska långt ändå, om man går tillbaka 2månader till nu... mycket har hänt, och positiva saker är det med. Men ja, vi får se... jag kan inte göra så mycket mer än vänta och se. Jäkligt mycket väntan det här.
Men som en mycket klok skötare sa till mig på sjukhuset: Psykisk hälsa går inte skynda på.