Jag vet att jag är väldigt öppen om ALLT, både här på bloggen och i människors närhet, jag hyschar inte om mycket ska jag lova er.
Men HUR ärlig och öppen vågar man egentligen vara här på bloggen?
Den är helt öppen för hela världen att läsa... antalet läsare ökar varje dag och jag funderar nu över hur mycket jag egentligen kan skriva om, hur långt kan man gå innan man säger för mycket?
Som ett exempel: Det finns nåt mycket positivt som hänt oss idag, nåt stort! Men jag vet inte om jag vågar berätta, för hela situationen runt om är känslig.
Berättar jag om det så finns det garanterat folk som kommer lyfta på ögonbrynen och direkt börja undra och ifrågasätta oss... tror jag...
Fast jag vet inte, det som hänt är ju väldigt bra saker, sånt som understryker bara positiva saker....
Faan så svårt. Jag vill berätta, för jag är stolt över det och glad, och lättad, och jag känner mig jävligt bra!
Men hur hamnade jag här, hur kom jag hit? Kanske det folk kommer döma mig för, dra förhastade slutsatser...
Nej, jag vet inte... så svårt. Ska jag kanske dämpa mig lite, eller ska jag köra på samma öppna spår och vara öppen om allt och riskera kritiken som kan uppstå?
Frågan är väl egentligen om jag ORKAR att stå emot negativa kommentarer som kan uppstå om jag skriver det jag vill berätta. Är jag så stark att jag kan ta kritik eller kommer det knäcka mig helt? Fast samtidigt kan jag inte se hur vi skulle kunna bli negativt bemötta efter en sån händelse. Fast ändå...
Nej nu får ni faktiskt hjälpa mig, kom med era kommentarer och hjälp mig att välja, ska jag fortsätta att berätta om allt, eller ska jag tysta ner bloggen lite, göra den lite mer hemlig? Vill jag ens det?!
Så snälla, alla ni som läser, ni är inte bra på att komentera, men snälla SNÄLLA NI, gör det nu.
Frågan är:
1. SKA BLOGGEN FORTSÄTTA VARA SÅHÄR ÖPPEN OCH JAG BERÄTTAR ALLT SOM ÄR LÄMPLIGT?
2. SKA JAG TYSTA NER BLOGGEN LITE OCH KANSKE INTE VARA SÅ ÖPPEN HÄR PÅ BLOGGEN?
SNÄLLA, KOMMENTERA NU, JAG BEHÖVER ER HJÄLP NU FÖR ATT GÖRA ETT SVÅRT VAL.
OCH JAG VET ATT NI LÄSER SÅ DET ÄR INGEN IDE ATT FÖRSÖKA SLIPPA UNDAN!!
Fortsätt som du gör om du känner att du orkar, annars kan du ju alltid lösenordsskydda bloggen? Fast vi som tror på dig får hjälpa till att slåss här mot de dumma! :) *kram* på dig, jag blir nyfiken förresten! ;)
SvaraRaderaJag läser din blogg flera gånger i veckan. Vi känner inte varandra, men möter jag dig på stan vet jag att du är du. Det som har drabbat dig är fruktansvärt och jag hoppas att du tar dig ur det så fort som möjligt. För att svara på dina frågor: För dina barns skull tror jag inte att bloggen ska vara så öppen som den är. Tänk på att alla kan läsa den - klasskompisars föräldrar, lärare, grannar...vill du verkligen att alla ska veta? Folk dömmer och är ibland rädda för personer med din sjukdom. Jag förstår att du behöver skriva av dig, men det finns andra sätt att göra det på. Personligen tycker jag att bloggen ska finnas kvar, men för din skull lite tystare. Håller tummar och tår för dig!
SvaraRaderaAnki: Jag har ju en skyddad blogg på ett annat ställe, men det blir inte att jag skriver på den... svårt! Kram!
SvaraRaderaAnonym: Tack för din åsikt :-) Det är just det där som gör att jag inte vågar skriva ut allt... att grannar, barnens vänners föräldrar, folk i ren allmänhet vet så mycket om mig... Ibland kan det kännas lite läskigt faktiskt!
Tack för att du håller tummar och tår för mig, dom behövs :-)
Jag läser din blogg och känner dej och tycker om att du är så ärlig och öppen i bloggen men förstår din oro.känner du dej stark att stå emot kritiken och onda ögat så ska du fortsätta för det finns alltid någon som misstycker och vill kritisera allt och alla. jag beundrar dej och nu har du gjort mej väldigt nyfiken.så maila mej annars.vi kanske har hitta en annan lägenhet så håll tummarna.angående bloggen så hjälper den kanske någon son har din sjukdom att våga söka hjälp och vara öppen om den.för du är ingen dålig människa bara haft otur att bli sjuk.många kramar madde
SvaraRaderaÅh Madde, tack <3
SvaraRaderaDom där orden värmde, fick en liten tår i ögat, tack.
Håller tummar och tår stenhårt för att lägenheten ska gå i lås, säg till om det finns nåt jag kan hjälpa er med, jag finns här :-)
Skickar ett mail till dig sen om det jag inte vet om jag vågar skriva ;-)
Kram på dig vännen.